Ingen hör hemma här mer än du av Miranda July

O Miranda har det dånats på bloggar över hela riket. Jag var ju tvungen att kolla in detta mirakel. Jag vill ju inte vara sist ännu en gång liksom.

Men sen gick inte läsningen så fort och geschwinnt som jag trodde att den skulle göra. Delvis beror det helt säkert på formatet – novellsamling. På samma vis som jag sällan tycker att texter vinner på att läsas på varandra, alltså två romaner av samma författare i rad, så tycker jag även noveller behöver lite andrum emellan sig för att de verkligen ska komma till sin rätt.

Så jag läste en novell, och sen pausade jag. Och eftersom Miranda inte riktigt lockade så blev pausen lång. Till slut var jag tvungen att bestämma mig för att ta tag i den, skita i min ”inte-två-noveller-i-rad-regel” och bara stridsläsa. Så ska det väl inte vara med O Miranda? Men så var det.

Men visst är Miranda Julys novellsamling Ingen hör hemma här mer än du säregen. Persongalleriet är ett gäng människor jag gärna håller på minst en armlängds avstånd. De är alla som folk är mest men några gånger till, plus lite lätt vansinne. Och det är intressant läsning, roande och ibland jobbig. Språket tillsammans med det genomgående jagperspektivet blir suggessioner som skapar detta halvgalna och det går inte att säga något annat än att det är bra.

Ibland var det obehagligt på ett obeskrivligt sätt. Som den äldre mannen som trängtar efter en yngre fyllig villig kvinna och plötsligt finner sig i en relation med hennes bror. Sällan var det uttalat roligt, men alltid med humor.

Hon har något alldeles särskilt Miranda July. Hon har en blick och en röst som bär, men det vete tusan om jag skulle palla en roman med en och samma figur ur henne galleri. Kanske är novellformen ändå det som passar henne bäst. Förvisso skulle jag greppa även en roman av henne, för att se hur hon skulle ro det i land. Och jag skulle absolut läsa nästa novellsamling också, för dåligt är det ju verkligen inte.

Men jag hade kanske förväntat mig lite O och A från min sida. Och den känslan och euforin infann sig inte. Och jag är, måste jag erkänna, lite besviken.

220 sidor
Utgivningsår: 2007
Originaltitel: Noone belongs here more than you
Översättning: Barbro Lagergren

The colour of magic av Terry Pratchett

Jag har läst lite fantasy och lite science fiction. Inte mycket men tillräckligt för att känna att Terry Pratchetts böcker om Discworld (Skivvärlden) nog är något som jag borde ha läst, åtminstone en bok. Så när sambon tryckte The colour of magic, som är den första boken om Discworld, i min hand var jag inte sen att misstycka. Det var nog en god idé. Dessutom är den ju rätt tunn, och vad jag förstod, även rolig. Säkerligen underhållande och snabb läsning.

Ack vad jag bedrog mig. Kanske inte så mycket vad gäller det där underhållande, men vad gäller snabb. Men mer om det senare.

Discworld som världen heter, gör så på grund av att den består av en skiva, som står på en sköldpadda som i sin tur står på en elefant, eller nåt sånt. Kanske var det tvärtom. Världen är alltså platt och slutar tvärt så att havet rinner över kanten. Det finns gudar som styr över detta och som inte sällan slår vad och spelar tärning om hur det ska gå för landets innevånare. Det finns också magi i olika mängder och därmed även magiker. Och så vanliga människor och bestar förekommande i fantasy.

Till denna värld kommer en turist från en annan värld. Han är väldigt naiv och nyfiken, dessutom har han med sin en koffert innehållande sin reskassa och annat användbart. Reskassan är enligt hans mått mätt normal, men valutaskillnaden är enorm och när turisten enligt eget tycke betalar skäligt, är det flera månadslöner för mottagaren. Resultatet blir att alla stans skurkar spanar in turisten och hans koffert, med inte helt ärlig agenda.

Där råkar också Rincewind befinna sig. En rätt medioker magiker som aldrig lärde sig en enda trollformel, förutom den otroligt mäktiga formel som tog sig in i hans huvud på eget bevåg och sedan dess hotar att slippa ur honom när han är i fara. Nåväl, denna magiker har språkkunskaper och blir lejd av turisten Twoflower som hans tolk.

Och där drar det igång.

Helt vansinniga saker händer, helt i stil med Douglas Adams Hitchhiker’s guide to the galaxy’s makalösa tankesnurror. Och visst är det roligt, och fascinerande. Och ibland som med turisten och hans valutatabbar och hans oförmåga att förstå att den här världen kan vara farlig även för honom – han är ju bara turist (jämför överklassklättrarna på K2 som höll på att stryka med härom veckan) och vill ju bara titta lite på banditerna, monstren och drakarna. Kanske skaka hand och ta ett foto? Jämför också med oss västerlänningar på semester i länder som har en svagare valuta än vår.

Men samtidigt så hänger jag inte med. Jag är inte tillräckligt bra på witty engelska för att känna att jag kan tillgodogöra mig The colour of magic. Det är för mycket ordlekar och fantasier för att jag ska greppa allt och jag tror att det är mycket roligheter som helt enkelt går mig förbi. Och det känns så himla synd.

Så jag tittade faktiskt om jag kunde låna den på biblan på svenska men det enda som fanns var ljudbok, och kanske ska jag ta det lite senare. Eller så tar jag helt enkelt och lånar någon annan bok av Pratchett på svenska. För det blir nog något mer av honom, men på svenska. Ibland måste man se sina begränsningar och här såg jag min.

285 sidor
Utgivningsår: 1983
Svensk titel: Magins färg
Serie: Discworld (Skivvärlden) bok 1

Odjuret av Anders Roslund och Börge Hellström

Under ett bevakat sjukhusbesök lyckas en dömd sexförbrytare rymma, trots att han har kedjor kring både händer och fötter. Innan polisen lyckats hitta honom igen har han återigen kidnappat en liten flicka, förgripit sig grovt på henne och sedan dödat henne.

När den mördade flickans pappa får klart för sig att de inte lyckats fånga mördaren trots ett stort polispådrag med poliser stationerade på förskolor och skolor på orterna omkring och han dessutom får klart för sig att det här inte är en man som tänker stanna här, att det garanterat kommer att bli fler små lemlästade flickor och förtvivlade föräldrar, då bestämmer han sig för att göra det som polisen uppenbarligen inte förmår. Han lyckas ta reda på uppgifter om mördarens historia och väntar ut honom i sällskap av ett ärvt gevär.

Och där slutar deckaren och där börjar den egentliga berättelsen. Vems liv är mest värt? En dömd sexförbrytares eller en femårig flickas?

På så vis är Odjuret av Anders Roslund och Börge Hellström en av de mest intressanta och tänkvärda böckerna jag läst på länge. Det etiska dilemmat är olösligt, och effekterna de beskriver är högst troliga. Den psykologiska aspekten är briljant och skildringarna inifrån fängelset mycket lärorika.

Jag har inte mycket att invända, knappt något alls faktiskt. Men ändå blir det inte ett toppbetyg, vad det nu kan bero på. Bra var det men inte strålande strålande.

Men läs den om du inte gjort det. Mest för att den inte bara är en deckare utan även ett inlägg i den moraliska debatten om mänskliga rättigheter i kombination med grova brott.

358 sidor
Utgivningsår: 2004

Amberville av Tim Davys

I en värld befolkad av mjukdjur får gangsterbossen Nicholas Duva reda på att hans namn står på dödslistan. Det vill säga, en dag inom en nära förestående framtid kommer han att bli hämtad av chaufförerna, och vad som händer sen är det ingen som vet. Ingen levande i alla fall. Han tänker dock inte finna sig i att hans liv ska vara över redan nu, och bestämmer sig för att bli struken från listan, kosta vad det kostar vill. Problemet är bara att ingen vet vem som upprättar listan eller var. Inte ens är man säkra på att det verkligen finns någon lista.

Duva letar reda på Eric Björn, en man som i sina ungdoms dagar var hans hantlangare i ljusskygga affärer. Nu hotar han honom med det han kan ta till, nämligen att ta hans älskade Emma Kanin ifrån honom om inte Eric Björn letar reda på listan och stryker Duva. Eric inser att det enda han kan göra är att samla ihop sina kumpaner från förr och sätta igång med att leta. När som helst kan Duva hämtas av chaufförerna, så när som helst kan hans Emma försvinna.

Det han inte trodde var möjligt visar sig vara just det. Snart är Eric och hans kumpaner dödslistan på spåret. Men hur står det egentligen till med hans tvillingbror Teddy, och är Emma den han tror att hon är?

Det kunde lätt ha blivit så fel. Det kunde ha blivit löjligt och absurt. Istället blev det väldigt spännande och riktigt intressant. Genom att alla gestalterna är mjukdjur är saker möjliga och troliga som hade varit otänkbara om de varit människor, och det skapar en extra dimension.

Intrigen är komplex och så där lagom kittlande svårgreppbar. Man måste tänka till för att hänga med i svängarna, och riskerar hela tiden att luras av det bedrägligt enkla och rättframma språket. Därunder gömmer sig ett isberg, och det är detaljerna som ger hintar om berättelsens dilemma och plot. Snyggt, mycket snyggt.

Men om du tror att det här är en mysig bok bara för att den handlar om mjukdjur så kan du inte ha mer fel. Djuren har sina laster och lustar, riktigt fula dessutom och vore det inte bomull och inte blod som kom ur munnar och sår så skulle det vara riktigt obehaglig läsning. Nu blir våldet snarare mentalt än fysiskt och det gör det hela tydligare och liksom mer koncist. Amberville är en av de bättre böcker jag läst på länge. Jag vet inte om jag väntar på nästa bok men jag är absolut nyfiken på vem som gömmer sig bakom Tim Davys.

379 sidor

Utgivningsår: 2007

Den trettonde historien av Diane Setterfield

Margaret är en stillsam ung dam. Hon är uppvuxen med sin far i hans antikvariat, där har hon läst allt hon velat och tillbringat de flesta av sina ungdomstimmar. Litteraturen är hennes vän och hennes liv. Så en dag får hon ett brev. Det är från miss Vida Winter, Englands största författarinna men också den mest hemlighetsfulla. Hon är känd för att gladeligen ge intervjuer men alltid berätta en ny, uppenbarligen påhittad, historia om sig själv. Ingen vet vem hon egentligen är samtidigt som hennes romaner har sålts i miljontals exemplar. Det ironiska är dock att hennes mest kända berättelse – den trettonde historien, inte ens är skriven.

I brevet står att Vida Winter nu vill få sin biografi skriven, och hon vill att Margaret ska göra det. Margaret har ingen aning om hur det kan komma sig att just hon blir tillfrågad för detta otvivelaktigen ärosamma uppdrag. Kanske har författarinnan läs någon av de amatörbio-grafier Margaret har skrivit om olika mindre kända författare. Det är det enda hon kan komma att gänka på.

Margaret kan inte motstå utmaningen utan packar sin väska och beger sig till författarinnan. Vida Winter visar sig vara en mycket viljestark gammal dam. Hon styr med järnhand och förväntar sig att Margaret ska lyda. Men Margaret låter sig inte hunsas så lätt. Hon ser igenom miss Winter och ser en kvinna som snart ska dö, en kvinna som bär på en hemlighet hon måste få berätta vidare innan hon dör. En hemlighet som kanske är den trettonde historien. Och det är Margaret hon vill berätta den för.

Men även i Margarets eget liv finns en annan historia. Varför älskar inte hennes mor henne? Och varför talas det aldrig om Margarets tvillingsyster som dog för att Margaret skullle kunna få leva?

Omdöme: Det här är en av de absolut bästa böcker jag läst. Den drog mig till sig och jag kunde inte komma därifrån oförändrad. Trots att jag alldeles nyligen tänkte att jag inte skulle kunna fångas av ett fiktivt människoöde igen, så gick det uppenbarligen alldeles utmärkt. Berättelsen är tät och smyger framåt. I varje ord finns en ledtråd om den stora hemlighet som genomsyrar texten och långsamt, långsamt för författaren mig framåt mot sanningen och upplösningen. Och jag vill följa med, jag vill vara där berättarjaget är, jag vill också vara i den världen, promenera i samma parker, läsa samma böcker, göra samma upptäckter. Och jag är där, jag får vara med och nästan vara delaktig. Så skicklig är berättelsen.

När man har läst väldigt många böcker är det svårt att ranka men det här skulle kunna vara topp 5, men för att vara på den säkra sidan säger jag väl topp 15. Läs den snälla rara, det blir knappast bättre än så här. Och det ska vara en debut. Ska man våga hoppas på en till lika bra eller blir nästa roman bara en besvikelse? Jag spekulerar inte mer i detta utan låter glädjen över denna stora läsupplevelse få stanna kvar och så får nästa bok av Setterfield, om det nu kommer någon sådan, tala för sig själv när den tiden är inne. Men jag väntar med spänning.

438 sidor
Utgivningsår: 2006 (Sverige 2007)
Originaltitel: The thirteenth tale
Översättning: Jan Järnebrand

Luftslottet som försvann av Stieg Larsson

Lisbeth Salander ligger svårt skadad på sjukhus. Hennes egen far och halvbror har både skjutit och begravt henne men det hindrade henne inte från att komma tillbaka och ge igen. Själv har hon skottskador både i bröstkorgen och en kula i huvudet. Hennes bror Niedermann är på fri fot men fadern ligger i rummet intill med krosskador där Lisbeth slog honom med en yxa. Mot alla odds genomförs en svår operation där kulan plockas bort ur Lisbeths huvud och snart är hon på väg tillbaka till livet igen.

Men Lisbeth ligger inte bara på sjukhus. Hon är dessutom i fängsligt förvar eftersom hon är efterlyst för ett flertal mord och andra brott. Brott som hennes bror till största del begått. Mikael lägger all sin energi på att försöka få polisen att förstå vad som egentligen händer, men märker snart att det är någon eller några högt inom polisen som inte vill att sanningen om Lisbeths far ska komma fram. De går så långt att de förfalskar bevisföring, planterar falska uppgifter och till och med mördar Lisbeths far, inne på sjukhuset.

Det är en hemlig organisation inom Säpo som inte ens den sittande regeringen känner till. Den har varit hemlig i årtionden och de som vigt sitt liv åt detta är beredda att försvara det med sina liv.

Medan Lisbeth ligger isolerad på sjukhus och väntar på att bli tillräckligt bra för att åtalas för brott hon inte är skyldig till, nystar Mikael och hans syster Annika i härvan Lisbeth Salander. Vad var det som gjorde att man inom myndigheterna valde att hela Lisbeths barndom blunda för de övergrepp som skedde i hemmet. Hur kunde det gå så långt att man lade in Lisbeth på mentalvård som 12-åring för att hon inte skulle avslöja faderns hemlighet?

Omdöme: Den kanske inte låter lika fängslande som de tidigare, men detta var minst lika spännande som de tidigare två, men kanske spännande på ett annorlunda sätt. Inte lika mycket action och vapen. Men minst lika mycket nervkittlande omständigheter och detaljer.

Vad jag gillar med Stieg Larssons böcker är all teknik som används. Jag gillar Lisbeth Salanders sätt att med sina nördvänner behärska nätet. Jag gillar när den svaga vinner över den onde, och jag gillar när hon gör det med list och finess.

Det är inte ofta det händer men det händer någon gång om året, och det här var definitvt ett sådant tillfälle. När man fastnar så i läsningen att man skulle göra allt för att inte förlora boken innan man är färdig, när man läser i ett tills det är klart, hela dygn så mycket man bara rimligen får. Sen blir det liksom ett tomrum, som man desperat försöker fylla med läsupplevelser som inte når upp i samma intentsitet. Så tag chansen du också, och njut av Stieg Larsson.

704 sidor
Utgivningsår: 2007

Serie: Millennium del 3

Bananflugornas herre av Fredrik Eklund

Fredrik bor i Stockholm och känner sig rätt ensam. Han är framgångsrik egen företagare. Har haft det väl förspänt vad gäller bakgrund, utbildning och karriär. Men han är homosexuell och finner varken kärlek eller hemvist i Stockholm. Han känner sig som en outsider och osedd, fruktansvärt osedd. Han längtar så efter att någon ska på rätt sätt uppskatta hans vältränade kropp och se att han är en fin och värd att älska. Men ingen ser.

Så får han plötsligt ett mail. Någon har sett honom och frågar om han funderat på att göra porrfilm någon gång. Det har han väl inte, men plötsligt är tanken planterad och han känner en nyfikenhet och drivkraft att verkligen göra det. De lovar honom guld och gröna skogar, han ska åka över till USA, skriva kontrakt med en agentur, spela in film, posera och bli gayporr-stjärna. Kanske kommer han också att träffa sin stora idol.

Omdöme: Jag vet inte riktigt vad jag väntat mig men inte var det det här. Det här var riktigt bra. Eklund har ett språk och en nerv som fångade mig direkt. Som liksom kittlade och lockade till vidare läsning. Det är en text som är mjuk och ömsint mitt i allt det hårda och nakna, en text där liknelser och metaforer känns som skimrande pärlor där de dyker upp.

Jag unnar alla en läsning av Eklunds självbiografiska känslomässiga resa mot bekräftelse och självuppfyllelse.

152 sidor

Utgivningsår: 2005

Idéernas grotta av José Carlos Somoza

I ett upphittat manuskript från Platons dagar berättas att en av Atens framstående unga man hittas död. När Herakles Pontor, känd som uttydare av gåtor, tittar på kroppen inser han att den unge mannens till synes självmord i själva verket är ett mord. Tillsammans med Diagoras, den unge mannens lärare i Akademin, börjar Herakles söka efter sanningen bakom den unge mannens död, men det är minst sagt lätt. Många verkar ha alltför mycket att dölja, till och med den unge mannens familj.

Manuskriptet ska nu översättas och snart börjar han ana att det kanske finns dolda budskap i texten, budskap som ju mer han översätter, desto mer verkar vara riktade till honom själv.

Omdöme: En märklig bok. Och mycket, mycket intressant. Jag vet inte vad man ska kalla det egentligen men någon typ av metatextualitet kanske. Eller är det verkligen det även när man läst ända till slutet?

Jag tyckte i alla fall mycket om det berättartekniska grepp som används, det roade mig kungligt och jag hade oftast väldigt roligt när jag läste, trots att den ibland kunde kännas lite seg och långsam. Och slutet, upplösningen, är helt magnifik. Läs den om du vill ha något annorlunda. Och det vill du väl?

300 sidor
Utgivningsår: 2000
Originaltitel: La caverna de las ideas
Översättning: Karin Sjöstrand

Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist

Det händer saker i Blackeberg, en förort väster om Stockholm, och Oskar är inte den enda att se det. En pojke hittas till exempel mördad i skogen i Vällingby. Han hittas hängande i fötterna, med strupen uppskuren och liksom tömd på blod. En annan man försvinner spårlöst. Två av hans suparkompisar har dock sett saker som tyder på att han blivit mördad. Till exempel en liten flicka som ska ha varit i närheten precis när han försvann.

Oskar är fascinerad av mördare och olösta brott. Han har en klippbok där han klistrar in artiklar om fall som intresserar honom. Oskar är ensam. Han bor med sin mamma och i skolan är han ett ständigt offer för andra pojkars allt grymmare lekar och experiment. Så träffar Oskar en flicka på gården. Hon heter Eli och beter sig verkligen konstigt. Eli säger att hon inte kan vara Oskars vän men snart börjar de träffas som just det, och snart inser Oskar att det är något konstigt med Eli, något riktigt konstigt. Varför går hon inte ut på dagarna och varför ser hon så gammal ut ibland och så ung och frisk ut nästa dag? Och vem är mannen som bor med henne? Är det verkligen hennes pappa?

Omdöme: Jag blev fast. Riktigt fast från i princip första sidan. Och jag måste säga att det är lite svårt att sätta fingret på vad det är som är så bra egentligen. Spännande är den i alla fall. Även om man som läsare vet i princip hela tiden hur det hänger ihop, så är det väldigt spännande. Men sen tror jag att det är att dessa mycket ovanliga händelser och situationer beskrivs som något relativt vanligt. Det är liksom inte så konstigt fastän det verkligen är det.

Och sen är det så skönt att personerna känns som komplexa personer. Inte ens mobbade Oskar är helt igenom god. Han är lika småond som någon annan och Eli som bär en ond börda är även väldigt god. Och det är så bra att det inte är varken eller, inte svart eller vitt, utan så där jämngrått som livet är.

Slutet var intressant. Egentligen var det väl ett troligt och kanske till och med väntat slut, men jag var helt oberedd på det när det kom. Jag hade väntat mig en annan lösning, vad som helst men just det som kom, hade inte fallit mig in, trots att jag med facit i hand kan se att det planterats tidigare i boken. Kanske är jag en slarvig läsare eller så är det Ajvide som är skicklig. Jag vill helst tro det senare, för det är min starka uppfattning i övrigt efter att ha läst denna excellenta bok. Läs den, absolut. Det är inte skräck, utan en bok om människor, ensamma människor och vad det gör med oss och det är tillräckligt skräckinjagande i sig.

415 sidor

Utgivningsår: 2004

Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke

Det är tidigt 1800-tal i England och nivån på rikets magi har väl aldrig varit lägre. Många människor ur olika samhällsklasser kallas sig magiker, men sanningen å säga så är de alla teoretiska magiker – inte en enda av dem skulle våga sig på att försöka utföra magi. Och då är man väl inte mycket till magiker?

Mr Norrell å andra sidan är i allra högst grad en utövande magiker, det är bara det att han inte givit sig tillkänna ännu. Visserligen var även han från början en av dessa teoretiska magiker, men till skillnad från de andra hade mr Norrell modet att ta sin magi ett eller flera steg längre. Han inser dock snabbt de fördelar han kan dra av detta och tar som steg ett och ingår ett vad med den förening av magiker som finns i England. Vadet går ut på att om han kan bevisa för dem att han kan utföra magi, så ska de allihop, de som bevisligen inte är några riktiga magiker, utan bara intresserade av magi, avsäga sig sina titlar som magiker och föreningen ska upplösas.

Naturligtvis lyckas mr Norrell i sitt vad och nu är han följaktligen den enda magikern i England. När han sett till att ryktet av hans bedrifter spridit sig med tidningarnas hjälp ser han till att flytta till en ståndsmässig bostad i London. Han vill snabbt komma i kontakt med de rätta människorna och ännu hellre snabbt komma in på politiken, för tänk vad politiken skulle kunna ha hjälp av en magiker.

Mr Norrells största skräck är, på grund av denna ambition att göra social och politisk karriär, att någon annan med samma förmåga som honom själv att utföra magi, ska dyka upp. Han vidtar därför åtgärder för att försöka förhindra detta. Han har hantlangare som åker runt i riket för att nosa reda på andra magiker och sedan skrämma dem till inaktivitet. Mr Norrell ser även till att köpa upp samtliga böcker om magi som han kommer över. Kan inte någon annan läsa om magi så borde rimligtvis sannolikheten för att någon annan ska börja utföra den, också minska. Och det verkar som att mr Norrells strategi ska lyckas och han börjar känna sig lugn i sitt fina hus i London. Han tituleras nu inofficiellt som den enda magikern i England.

Så dyker plötsligt Jonathan Strange upp i London. En ung man med pengar, som läst sig till en hel del kunskaper i magi, och som vågat sig på att börja utforska den praktiska magin på ett sätt som till och med mr Norrell inte vågat. Det enda och bästa sättet att hantera situationen tycks vara att ta den unge Strange under sina vingar vilket mr Norrell också gör. Men Jonathan Strange är inte alls den fogliga adept som Norrell önskar och snart börjar situationen gå honom ur händerna. Finns det nu plötsligt två magiker i London och vem av dem är i så fall den bäste?

Omdöme: En synnerligen genomarbetad bok. Författarinnan tar sig verkligen tid till att på bästa sätt förankra magin i ett annars realistiskt 1800-talslondon. Detta gör hon genom att uppfinna en oändlig mängd magisk litteratur som hon hänvisar till i fotnoter. I dessa fotnoter berättas även legender och diverse händelser, allt för att läsaren ska förstå bakgrunden till det som sker och diskuteras, och för att bekräfta känslan av realism. Dessa fotnoter gör också det hela lite tungrott. Jag har vänner som helt sonika hoppar över dessa fotnoter och jag tror då att man går miste om aspekter i läsningen. Men helt smidigt är systemet uppenbarligen inte.

Även själva berättelsen kan kännas något tung. Inte alls tung att läsa men omständlig och lång. Under min läsning undrade jag om hela detta med Strange och Norrell bara var en ramberättelse för en mängd mindre berättelser, jag såg nämligen ingen poäng med alla dessa mindre avstickare i berättelsen. Visserligen mycket underhållande i sig, men de bidrog absolut till att boken inte drev läsningen vidare. När var och var annat kapitel innehöll en avslutning på ett äventyr eller en händelse så känns det ju som att läsningen är avslutad och jag längtade inte tillbaka till boken. Däremot så var den mycket trevlig och lockande när jag väl satte mig att läsa. När jag sedan var klar såg jag däremot att alla dessa små avstickare var en del av den större berättelse som förtäljdes. Att det inte var en ramberättelse och mindre anekdoter utan snarare en bred berättelse som kräver sina sidor.

Jag hade mycket trevligt vid läsningen av denna bok, samtidigt som jag har slitit under hela sommaren för att komma igenom den. Den har ju dessutom varit för tjock för att släpa med sig till jobbet, landet, utlandet etc och har därmed blivit liggande hemma på nattygsbordet.

Jag rekommenderar den varmt om du är beredd att ge den lite tid och energi, och om du tänker ta dig tid att läsa även fotnoterna.

772 sidor

Utgivningsår: 2004

Originaltitel: Jonathan Strange & Mr Norrell

Översättning: Jimmy Hofsö