Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

Girigt eller den nya bokbranschen?

Ni som följt min läsning vet att jag blev rätt så besviken på Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Tyckte helt enkelt inte att den höll måttet eller matchade det jag hört. En besvikelse helt enkelt.

Idag ramlade jag över en artikel av Lasse Winkler i Dagens Industri. Den handlar just om Zafón och hur han och hans agent agerar inför försäljningen av rättigheterna till hans nästa roman El Juego Del Angel, som släppts i Spanien och redan sålt otroliga mängder. Efter framgången med Vindens skugga insåg Zafón och agent att det fanns stålar att casha in på nästa bok.

Praxis i branschen är att det förlag som gett ut tidigare böcker har förstahandstjing på kommande romaner. Detta för att förlagen ska våga satsa på osäkra kort och bygga författarskap. Detta verkar Zafón hysa föga respekt för och lade istället ut romanen till budgivning, utan att det förlag som enligt praxis har förhandstjing fick veta att det pågick en budgivning. De andra inbjudna förlagen var ju däremot mycket medvetna om vad som pågick och fläskade därmed på. Inte sällan gick rättigheterna till nästa roman istället till ett konkurrerande förlag, istället för det förlag som introducerat Zafón på den nationella marknaden. Allt detta enligt Winklers artikel.

Branschen är sur. Eller åtminstone de förlag som hade Vindens skugga och nu förlorat nästa roman. Det kan jag verkligen förstå. Jag skulle också sura.

Zafón vill tjäna pengar. Och det kan jag också förstå. Hans agent säger att Zafón går dit där han får mest pengar. Det är marknadsekonomi och konkurrens det. Den nya världen.

Och kanske är den tiden över då författare var humanister som gick på känsla och förlade sin bok hos det förlag som kändes bäst, som bäst förstod honom/henne och som verkade vilja ta bäst hand om boken. Oavsett om det var hos det förlag som betalade mest, eller inte.

Kanske är vi i en brytningstid där den kommande generationen författare är som Camilla Läckberg, som är ytterst medial och medveten om hur mycket exponeringen av henne själv och hennes privatliv, antagligen gör för försäljningen av hennes böcker. Där författare som håller sig undan och behöver utrymme inte har någon plats. Den typen av författare som är författare just för att de inte är så sällskapliga av sig och trivs bäst i eget sällskap.

Åter till Zafón. Frågan är vad som händer sen när nästa roman kommer. Då vet man att det är full budgivning igen. Och jag undrar om förlagen har lust att haka på då. Eller om osäkerheten i långsiktigheten gör att man inte ids. Och som Lasse Winkler skriver: säkert hade Zafón tjänat mer pengar på att vara uppriktig med att det var en budgivning på gång. Då hade åtminstone ett mycket intresserat förlag till, varit med och höjt priset. Nu var de inte det.

För förlagets skull som nu fick rättigheterna till nästa roman, hoppas jag att det går bra.

Vad gäller Zafón så hoppas jag att den är riktigt usel så att ingen är intresserad av att köpa rättigheterna till den tredje. Eller kanske är jag onödigt sur? Ska en författare inte få vilja tjäna så mycket pengar som möjligt? Jo, det tycker jag. Men han hade kunnat vara öppen med budgivningen. Det är faktiskt hela haken.

Men eftersom jag inte gillade Vindens skugga så fortsätter jag att hoppas att nuvarande roman är riktigt dålig så att läsare och förlag tröttnar till nummer tre. Man ska vara snäll och ärlig. Annat gillas inte.

maj 27, 2008 Posted by | Övrigt inlägg | | 4 kommentarer

Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón

När Daniel är 11 år blir han invigd i faderns hemlighet, De bortglömda böckernas gravkammare – ett ställe där övergivna och glömda böcker från bibliotek, antikvariat och privatpersoners bokhyllor, får en sista fristad. Daniel får lova att aldrig berätta för någon annan om detta gigantiska bibliotek, och han ska välja sig en bok som ska vara hans egen skyddsling resten av livet. Han greppar på måfå och väljer Vindens skugga av Julián Carax. Trots att fadern driver antikvariat och Daniel hjälper honom på all ledig tid, så känner ingen av dem igen eller till denna Carax.

Daniel läser boken och blir trollbunden. Han måste få veta mer om bokens författare och han måste få läsa fler av hans verk. Fadern råder honom att vända sig till sin gode vän, och ordförande i antikvariatsamfundet, han vet säkert vem Carax var. Daniel vänder sig till faderns gode vän och får förutom ett förvånandsvärt högt bud på boken, även veta allt vännen vet om Carax. Vilket inte är mycket. Få och mystiska fakta om författaren, och sen det mest konstiga av allt, att hela Carax produktion är uppbränd av en mystisk person. Att man sett alla exemplar förlorade, tills Daniel dök upp med sin bok.

Vad Daniel också får lära känna under sitt möte med faderns vän, är hans underbara och blinda brorsdotter Clara. Hon är förvisso tio år äldre än Daniel men han blir genast förälskad i henne, och med boken Vindens skugga som lock och hållhake börjar han besöka henne och läsa högt för henne ur boken.

Men Daniel får också erfara att det inte bara är han, och faderns gode vän, som har intresse av boken. Det dröjer inte länge förrän han blir stoppad på gatan av en man med bortbränt ansikte, som propsar på att få köpa boken, till vilket pris som helst, och om han inte får köpa den så tänker han se till att komma över Daniels exemplar ändå.

Detta gör Daniel rädd men också beslutsam. Han inser att det är något mycket mystiskt med Julián Carax och han bestämmer sig för att försöka ta reda på vad det egentligen är.

Omdöme: Det började så bra och lovande och så blev det ingenting alls av det.
Berättelsen, alltså själva historien, är intressant och genomarbetad. Kanske för genomarbetad. Den är ju så komplex att Zafón inte förmår hålla sig till det berättarperspektiv han tänkt sig utan måste byta perspektiv för att kunna delge läsaren alla detaljer, och därmed för att kunna förstå hur historien hänger samman överhuvudtaget.

Okej, han byter perspektiv. Inget dåligt i det i sig, om han bara hade gjort det väl, men det gör han inte. I själva grundberättelsen håller Zafón ett perspektiv i tredje person, en berättare som vet vad Daniel vet och lite till. Sedan kommer kursiva avsnitt där berättaren återberättar vad gestalter i berättelsen berättar. Innehållet i dessa kursiva avsnitt beskriver dock situationer så ingående där den återberättande gestalten inte själv varit närvarande, att det är långt ifrån trovärdigt. Till och med vad gestalter gissat i situationer där återberättaren inte varit närvarande, kan berättaren uttala sig om.

Dessutom är språket och stilen densamma i såväl brödtext som kursiva avsnitt. Byter man person som berättar tycker jag att man som författare borde lägga lite energi på att få till en variation i uttryck och språk. Åtminstone tänka på vad som är troligt att sägs eller skrivs under uppsatta omständigheter. När man återberättar något eller skriver ett brev, har man inte samma språk och beskrivningar som brödtexten i en roman, eftersom man lägger tonvikten på andra saker. Man återberättar inte samtal i dialogform, inte heller i brev.

Han är inte konsekvent helt enkelt, eller för konsekvent eller hur man nu ska se det. Det saknas variation där variation borde funnits, och han följer inte det nya perspektiv som han sättet upp åt sig.

Och det här störde mig mycket. Det är rent slarv och visar på orutin och dåligt författarskap. Jag förstår inte hur den har kunnat få sånt genomslag och nästan få kultvärde. Det måste vara själva historien som fått folk att tappa huvudet, och det kan jag förstå. Om bara den varit berättad på ett bättre sätt.

Nej, läs verkligen något annat. Det finns bra mycket bättre 479 sidor att ägna sin tid åt.

479 sidor
Utgivningsår: 2001
Svensk utgivning: 2005
Originaltitel: La Sombra del Viento
Översättning: Yvonne Blank

februari 26, 2008 Posted by | Betyg 2, Vanlig roman | | Lämna en kommentar