Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

Blodsarv av Denise Mina

Det är 1981 i Glasgow. Paddy är 18 år och har just fått arbete som springsjas på en större dagstidning. Det passar henne utmärkt eftersom hon vill bli journalist. Hon bor fortfarande hemma med sina föräldrar och syskon i en arbetarförort och hon är förlovad med Sean. Sean är irländsk katolik precis som Paddys familj. De irländska katolikerna i Glasgow känner alla varandra och umgås. Det är både tryggt och instängt. Kanske särskilt för Paddy som aldrig trott på gud och som gör korstecken och följer med på nattvard bara för att glädja sin mamma.

Så försvinner plötsligt den 3-årige Brian från sitt hem och återfinns inte. Det är en uppslitande och stor nyhet som alla tidningar skriver om. Så hittas Brians kropp, illa misshandlad och förgripen på och snart har polisen gripit två unga pojkar som de lyckas binda till brottet. Paddy råkar få se ett foto av pojkarna och upptäcker att den ena pojken är Seans kusin. Paddy vet inte riktigt vad hon ska göra med informationen. Det är ett scoop men hon kan inte släppa det till tidningen eftersom det skulle vara så uppenbart att det är hon. Och då skulle hon bli utfryst av hela den irländsk-katolska befolkningen. Paddy öppnar sig för sin bästa väninna på tidningen, Heather Allen och dagen efter står det i tidningen.

På hemmafronten blir effekten densamma som om Paddy hade skrivit artikeln själv. Hon blir totalt utfryst av familjen och Sean vägrar att träffa henne eller prata med henne. På tidningen går Paddy bärsärkagång. Hon örfilar Heather på damtoaletten och får blickar med respekt av den övriga personalen som hon inte fått förut. Till och med Terry Hewitt tittar på henne. Inte för att Terry är någon viktig person direkt men han är rätt sexig tycker Paddy. Och plötsligt känns hemmiljön så instängd. Familjens iskyla och äktenskapet med Sean. Vill hon verkligen vara kvar där?

Omdöme: Det är nog mycket beroende av vad man förväntar sig men om jag ska vara ärlig så förväntade jag mig mer av deckare än vad som fanns i denna bok. Det är svårt att säga vad det beror på att det inte kändes som en deckare för alla yttre kännetecken finns där. Men det kommer liksom inte igång, det blir aldrig riktigt action trots att det händer saker. Det är konstigt på något vis. Så jag tyckte att den var så där.

Men efter att boken var slut så känns det lite annorlunda. Jag ser det fortfarande inte som någon deckare, men det är andra kvalitéer som klivit fram. Som person- och miljöbeskriv-ningarna och kanske är det det som boken är. En upptakt till kommande böcker, en första del där personerna och miljöerna presenteras, och om man ser det så, så har Mina gjort en bra bok för att vara en introduktion.

378 sidor
Utgivningsår: 2005
Originaltitel: The Field of Blood
Översättning: Boel Unnerstad

Annonser

februari 27, 2006 Posted by | Betyg 3, Deckare | | Lämna en kommentar

Det heligaste av Denise Mina

Lachlan Harriot får plötsligt lära känna sidor av sin fru Susie, som är psykiater, som han inte anat sig till under de år de varit gifta. Visserligen inte så många men de hade ju ändå hunnit skaffa både hus och barn tillsammans. En morgon får Susie ett telefonsamtal, hon frågar om hon kan ta bilen – hon ska bara en sväng och handla. Susie är borta i åtta timmar och när Lachlan återigen hör något om henne är hon gripen, skäligen misstänkt för dubbelmord på en av sina patienter och hans fru.

Susie döms för morden och Lachlan inser att det är tid att han tar sig samman för att försöka samla ihop material för att kunna överklaga den dom som hans högt älskade hustru blivit tilldömd. För hon kan ju inte vara skyldig till detta hemska. Så Lachlan bryter sig in i det lilla kontor som Susie haft som sitt eget, lyckas finna lösenordet till datorn och ger sig den på att han ska finna det som där går att finna.

Frågan är bara om han är beredd på vad som han kan komma att finna. Är Susie verkligen den han trodde att hon var, och är hon verkligen så oskyldig som han vill att hon ska vara?

Omdöme: Även om angreppsvinkeln i denna deckare kan tyckas hyfsat vanlig så är den ändå originell, så pass originell att jag till och med finner den lite genial. Storyn är intrikat och man kommer att känna med Lachlan och stå på hans sida även när han gör saker som man borde tycka är fel. (Det är väl förvisso det privilegium man har som huvudperson… men det är å andra sidan inte alltid det lyckas för det.)

Jag gillar själva inledningen och efterordet som jag inte tagit upp alls här eftersom det kändes överdrivet att ta upp en ramberättelse som egentligen bara är en petitess, men en naggande god sådan och man kan inte annat än fundera över den huruvida den är sann eller inte.

Dessutom tyckte jag mycket om slutet, vilket jag av förklarliga skäl inte vill gå in närmare på. Jag fann som sagt mycket nöje i denna deckare och hoppas att Denise Mina skriver fler fristående romaner av liknande karaktär, även om jag absolut på intet sätt klagar på Garnethill-trilogin.

Men – trevlig läsning!

317 sidor
Utgivningsår: 2002
Originaltitel: Sanctum
Översättning: Kerstin Hallén

december 28, 2004 Posted by | Betyg 4, Deckare | | Lämna en kommentar