Skam av Karin Alvtegen

Maj-Britt lever sedan 30 år i ett självvalt fängelse. Hon vill inte längre gå ut, hon ser ingen anledning alls att gå ut överhuvudtaget och hon lämnar inte sin lägenhet och borg för något. Hon ägnar sina dagar åt att göda sin älskade hund, göra livet så surt som möjligt för de från hemtjänsten som hjälper henne, och åt att äta bort sin egen ångest. Resultatet är en övergödd hund, att ingen utom Ellinor längre vill jobba hos Maj-Britt och det faktum att Maj-Britt nu är så överviktig att hon kvävs av sin egen tyngd om hon skulle lägga sig ner.

Monika på sitt håll är så lyckad att hon själv tycker att det är oförtjänt. Hon är överläkare på sjukhuset och har en dyr lägenhet som är lika dyrt och smakfullt inredd. Men hon är ensam och så innerligt rädd för att träffa någon. Hellre ensam än dumpad uttrycker hon det själv. Och så träffar hon Thomas, som säger att han älskar henne lika mycket som hon älskar honom, och hon kan inte tro att det är sant, kan nog inte tillåta att det är sant. För tänk om det inte är det och allt skulle ta slut?

Både Maj-Britt och Monika bär på skam. Maj-Britt för att hon inte kunde tro som de andra i församlingen hemma och för att hon kände en köttslig lust som var förbjuden och synd. Monika å andra sidan bär som ett kors det faktum att hon inte förmådde rädda sin perfekte storebror ur en eldsvåda när de var tonåringar. Kvar hos modern blev den långt mindre omtyckta dottern som inte visste vad hon skulle göra för att gottgöra eller bli omtyckt.

Så får Maj-Britt ett brev från hennes ungdoms bästa väninna, som kastar henne tillbaka till en tid hon gjort allt hon kunnat för att glömma, och Monika undgår genom ett platsbyte i en bil döden och skickar dit en småbarnsfar i sitt ställe, en skuld som hon inte vet hur hon ska kunna betala. Hur ersätter man en far och make?

Omdöme: Detta var nog den bästa spänningsromanen av Alvtegen som jag läst hittills. Riktigt trevligt eftersom jag tyckt att de andra två varit bra, men inte riktigt motsvarat den ypperligt goda kritik de fått. Den här tyckte jag däremot var bättre. Denna gång fick Alvtegen mig att tycka riktigt mycket om dessa två människor trots deras uppsjö av tillkortakommanden.

Trevligt är också det lättflytande språket, det är aldrig jobbigt och samtidigt inte simpelt, utan helt lagom och väl tillmätt språk. Inget jobbigt utan ren och skär god underhållning. Ska du läsa en Alvtegen, och bara en, så tycker jag att du ska läsa den här.

336 sidor

Utgivningsår: 2005

Svek av Karin Alvtegen

Vid en sjukbädd på ett av Stockholms sjukhus sitter Jonas. I sängen ligger Anna hans älskade som ligger i koma sedan en drunkningsolycka två år tidigare. Alla dagar sitter han hos henne. Han pratar med henne, kelar med henne, masserar hennes ben, ser till att hennes fingrar inte kroknar helt och att musklerna inte förtvinar helt. Så ofta han får sover han hos henne. På sjukhuset är man tacksamma över den unge mannens outsinliga omsorg som lättar lite på deras arbetsbörda. Man hinner inte reflektera över att han alltid är där och liksom aldrig någon annanstans. Jonas är tacksam för detta men börjar tröttna på Anna nu. Hon kommer ju inte tillbaka till honom. Det är som att hon sviker honom igen och det vet han inte om han tänker acceptera.

På ett annat håll i stan får Eva reda på att hennes äktenskap är på väg att gå under. De har inte roligt tillsammans längre säger Henrik. Ett år har han känt så. Det knyter sig i magen för Eva. Nog för att hon också känt att de kanske inte har så kul längre. Och visst är hon trött på Henriks oföretagsamhet och eviga väntan på att hon ska göra det som måste göras. Att hon aldrig blir avlastad i sitt duktiga storasysterförpliktigande. Nu säger Henrik att han inte längre är säker på att han vill fortsätta med henne. Men Axel då? Deras 6-årige son. Inte kan man väl bara bryta upp när man har ett barn tillsammans? Eva känner sig maktlös och fråntagen beslutet. En ovan känsla. Så börjar hon ana att allt inte står rätt till. Henriks nej på frågan om han träffat någon annan känns inte längre lika pålitligt. Eva inser att hon måste göra något för att se om sitt hus.

Omdöme: Obehagligt lyckas Alvtegen få till det. Och jag kommer att tänka på en intervju jag läste med henne där hon sa att hon skriver om den vanliga människan som hamnar i sådana omständigheter att hon begår ett brott. Att det kan vara vem som helst. Och jag tycker nog att hon lyckats ta fram den känslan i denna bok. Kanske inte så mycket med Jonas. Han verkar riktigt störd, men med Eva som man, om inte identifierar sig med så åtminstone känner sympati för. Och plötsligt går hon över gränsen och man märker knappt att hon är över för stegen är så små, så naturliga och lätta att ta.

Sen vet jag ändå inte om jag är så såld som jag tycker att jag borde vara med tanke på recensionerna och uppmärksamheten kring Alvtegen, men visst är det bra, det går inte att förneka. Och ganska skönt är det att boken inte börjar med ett dödsfall som sedan utreds utan att brotten denna gång är av en annan art och bokens dramaturgi något mer originell än den gängse. Ändock ett gott betyg till Alvtegen.

311 sidor

Utgivningsår: 2003

Saknad av Karin Alvtegen

Sibylla hade en oförstående överklassuppväxt och hamnade snabbt snett. Nu som vuxen lever hon på gatan och lyxar till det ibland genom att lura någon välbeställd herre, som vill få sig ett ligg, att betala både hennes middag och hotellrum utan att få valuta för sina pengar. Tyvärr väljer hon fel herre vid ett tillfälle. Hon väljer en herre som någon hyser agg emot, någon som hyser så pass mycket agg emot honom att han eller hon mördar honom på hotellrummet just den natt som han betalar även Sibyllas rum.

När polisen knackar på dörren till Sibyllas rum tror hon självklart att hon är avslöjad. Att han redan genomskådat henne och ringt polisen. Hon hinner knappt rafsa ihop sina saker och lämnar hotell bakvägen. Inom ett dygn är hon inte bara efterlyst av polisen för mord utan dessutom på bild på varenda löpsedel över hela stan. Det absolut värsta hon kan tänka sig.

Hon håller sig undan så gott hon kan och följer det hela på löpsedelavstånd. Strax har hon begått ytterligare ett mord och så ännu ett, och hon inser att hon på något vis måste försöka ta reda på vem som begår dessa mord i hennes namn. För att vända sig till polisen har hon inte en tanke. Snuten för aldrig något gott med sig. Detta måste hon klara av själv.

Omdöme: Lättläst, drivet språk och handling och riktigt, riktigt underhållande. Detta var det första jag läst av Alvtegen och eftersom hon fått mycket god kritik är jag inte överraskad över den höga kvalitén, däremot kanske jag är lite förvånad över den enorma uppmärksamhet hon fått. Så speciellt är det väl ändå inte? Riktigt bra – javisst, men uppseendeväckande bra?

Rekommenderar den dock. Den tar inte lång tid så det är inte så stor uppoffring om du mot all förmodan inte skulle tycka om den.

271 sidor

Utgivningsår: 2000