Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

I döden dina män av Niklas Ekdal

Först Tomas Bodström och nu Niklas Ekdal. Två kända män som kommer med debutromaner, båda inom genren deckare/thriller. Bodström blev väldigt och kanske något oförtjänt totalsågad. Det ska bli väldigt spännande att se vad Ekdals bok I döden dina män får för respons. Kommer det att spela någon roll att han är chefredaktör på DN? Kan någon på DN recensera boken opartiskt?

Till en början är Ekdals bok en hygglig deckare. Tre män högt uppsatta inom olika delar av statsapparaten hittas mördade. Brutalt avrättade på olika sätt. Sedan får vi möta Felix, homosexuell Stureplansfigur som äntligen hittat en seriös relation. Ända tills han hittar sin älskade Charlie mördad, och finner att någon gillrat en fälla för att kasta skulden för alla fyra morden på honom, Felix. Med hjälp av sin granne Sara flyr han polisen eftersom han inser att han måste lösa morden för att rentvå sig själv.

Vi får också följa polisen Johanna, trassligt hemma med maken som både är deprimerad och pappaledig, trassligt på jobbet eftersom hon inte köper islamistspåret i mordutredningen, utan har helt andra idéer.

Och så långt är det helt okej. Sen ungefär efter halva boken förvandlas den från hygglig deckare till pinsam Da Vincikoden-kopia i Stockholmsmiljö med ett svenskt mysterium att lösa. Och inte en detalj du kan tänka dig i en Da Vincikodenthriller saknas. Jag ska inte räkna upp dem alla, för jag vill inte förstöra för eventuella läsare, men förvänta dig extra allt. Och du får lite till.

För mig blir det för mycket. Det är inte roligt längre, det är inte ens spännande. När jag har hundra sidor kvar och det hettar till i boken är det så klichéartat att jag tappar lusten att läsa vidare. Man blir inte förvånad över det som sker, för allt har skrivits förut. Inte ens det faktum att det utspelar sig i Stockholm och att koderna och ledtrådarna är på tavlor som finns på slott och museum runt om i Sverige, och att det handlar om svenska företeelser och katastrofer, kan rädda det hela. Det blir helt enkelt bara för mycket.

Och jag tycker lite synd om Ekdal. Hade han skrivit den här boken för sju år sedan, innan Dan Brown släppte sin bästsäljare, så hade det varit riktigt spännande och roligt. En klockren succé och filmmanus redan innan boken är släppt. Nu känns det förlegat och ja, pinsamt. Och antagligen hade inte Ekdal kunnat skriva den här boken utan sin föregångare är jag rädd.

Men vill du ha en svensk da Vincikoden så lovar jag att du blir nöjd, och att den närmaste veckan är räddad.

473 sidor
Utgivningsår: 2008

september 10, 2008 Posted by | Betyg 2, Deckare, Spänning | | 1 kommentar

Lyckans hjul av Kajsa Ingemarsson

Luckor vill jag gärna försöka fylla igen, och i mitt läsande har Kajsa Ingemarsson länge varit en lucka. Ingen lucka att sträva efter att fylla, kanske vissa säger, men jag tycker ändå att en författare som säljer platina med sin pocket flera år i rad, borde jag ha läst. Åtminstone för att veta vad det är jag sen låter bli att läsa. Så ramlade Lyckans hjul in i min bokhylla och nu var det dags.

Berättelsen handlar om några hus i ett villaområde. Där bor Nina, ensamstående med tonårssonen boendes hemma. Hon har en frisersalong och går ut och dansar med barndomsväninnan på helgerna, för att fortsätta sökandet efter mannen med stort m.

På gatan bor också Miriam som lever med sin man, eller kanske rättare sagt för sin man. Hon går hemma och pysslar och fixar och han kommer hem och ber om en askkopp.

Den tredje personen heter Ellinor, en ung advokat, nyinflyttad som är hemma med sitt första barn. Ellinor förstår inte vad det är med henne. Hon skulle ju vara nöjd med att gå hemma med sonen medan maken satsar på karriären. Varför längtar hon bort? Varför är hon inte nöjd?

Så flyttar någon in i det fjärde huset, det som stått tomt ett tag. De tre grannarna spanar, undrar och funderar. Förfasar sig! Vad mycket folk det springer där, som stannar en timme bakom nedfällda persienner. Är det en bordell de fått till granne? När de väl får reda på vad den nya grannen egentligen pysslar med har det hänt saker i alla deras liv som gör att de faktiskt behöver just sin nya granne.

Utan att ha berättat för mycket så förstår du säkert vad det är för typ av bok: kvinnor i en inte helt tillfredsställande situation, blir tvungna att förändra och förändras. Och sen ett lyckligt slut. Och jag tycker faktiskt att Ingemarsson gör det helt okej. Det är enkelt, möjligen för enkelt, tema. Språket är funktionellt även om jag stör mig på vissa saker och tänker ”men Kajsa! Så kan du inte skriva!” Jag stör mig också en del på personerna och deras åsikter. Det är kort sagt lite väl enkelt och enkelspårigt. Men okej, ungefär så okej som jag förväntade mig.

Lata dagar i hängmattan är den perfekt för, om du tänkt dig något enkelt vill säga.

409 sidor
Utgivningsår: 2008

juli 17, 2008 Posted by | Betyg 2, Chicklit, Vanlig roman | | 1 kommentar

Den som gräver en grav av Yrsa Sigurđardóttir

Tänkte att jag borde ha koll på de isländska deckarförfattarna och Yrsa Sigurđardóttir hade jag inte läst sedan tidigare. Den som gräver en grav är hennes andra bok om advokaten Þora. Den första heter Det tredje tecknet och den tredje boken i serien kommer i september och har titeln Aska.

I Den som gräver en grav har Þora en klient som driver ett hotell med specialinriktning mot andlighet och seanser. Hotellet är rätt nybyggt och nu får ägaren Jónas veta att det spökar där han byggt sitt hotell. Detta är synnerligen illa eftersom både personal och gäster ofta är känsliga för övernaturliga aktiviteter. Hade det varit ett vanligt hotell så hade det kanske inte spelat någon roll, men med dessa överkänsliga människor innebär det katastrof. Jónas vill att Þora ska klaga hos säljarna av fastigheten.

Þora ser direkt begränsningarna i möjligheten att klaga och få skadestånd eller sänkt köpeskilling. Däremot har hon inget emot att åka ut till hotellet över helgen för att prata med Jónas, och passa på att få lite lugn och ro för en gångs skull. Men väl där ute händer saker som gör att det knappast blir någon lugn och ro. Först dyker Þoras älskade upp från Tyskland, och sen blir hotellets anlitade arkitekt mördad.

Þora kan inte hålla tassarna borta. Varken från den älskade eller mordet.

Vad som lockade mig mest med Den som gräver en grav var intrigen, och det visar sig att det är just den som håller mig kvar boken igenom. Språket är okej, ingenting jag stör mig på men så är ju deckare ofta handlingsstyrda och inte språkstyrda. Däremot stör jag mig väldigt på Þora. Vad är det för en advokat? Hon gör så mycket självsvådliga och dumma saker att jag aldrig läst om en advokat som är så dum. Inte verkar hon få stryk av polisen för detta heller utan tvärtom ett tack i slutändan.

Detta minus var bokens största och nästan enda. Men ett så stort minus att betyget blir lägre och att jag sannolikt inte kommer att läsa någon mer bok av Sigurđardóttir. Det ska i så fall vara hård lästorka och bara ett fåtal titlar att välja på.

366 sidor
Utgivningsår Sverige: 2007
Originaltitel: Sér grefur gröf
Översättning: Ylva Hellerud

juli 16, 2008 Posted by | Betyg 2, Deckare | | Lämna en kommentar

Karl Svensson av Bertil Pettersson

   

Ett litterärt experiment gånger två, skulle jag säga att den lilla skriften Karl Svensson av Bertil Pettersson är.

Det första experimentet är formen. En text fjorton rader lång möter läsaren på första sidan. På nästa sida är samma text men något reducerad. En hel mening saknas men annars är texten intakt. Så fortsätter det, ett ord här, en del av en mening eller en hel mening, ända tills det ända som återstår är Karl. Sedan byggs det upp igen. Ord för ord, mening för mening.

Ibland är det snyggt, men mest av allt är det konstigt.

Jag börjar med snyggt. Ibland blir det tydligt hur en enda litet futtigt ord förändrar en mening och ett sammanhang totalt. Eller berikar och fördjupar. Då glittrar det liksom till lite. Men det hade kunnat utvecklas mer. Det finns många fler möjligheter att använda språket och att till exempel använda sig av negationer skulle kunna drivit experimentet ännu lite längre, och verkligen ändrat meningens innebörd.

Konstigt. Jag tycker att det känns konstigt när man låter samma text, som det ändå till stor del är, husera över större delen av sidorna i en hel bok. Det är som att läsa en diktsamling med bara en dikt. Förvisso är det inte texten i sig som jag upplever som huvudsaken i Karl Svensson, utan formen, experimentet.

Och om man tycker att formen är annorlunda och spännande så är det ingenting mot den andra delen av experimentet. Karl Svensson finns nämligen i två upplagor. De är identiska på utsidan men har olika isbn. Någonstans skiljer de sig nämligen åt. Och vilken version fick du när du köpte? Och vilken tycker du mest om?

Jag vet i alla fall vilken jag tyckte mest om nämligen 9789172471962, men om du skulle tycka lika har jag inte en susning om.

Det som egentligen är mest konstigt med Karl Svensson är att ett förlag har bestämt sig för att ge ut den. Som författare förstår jag absolut tjusningen och humorn i att skriva den, men att man kan se en marknad? Eller ser man mest experimentet och att den därför ska bli en snackis? Det är för mig en gåta.

95 sidor
Utgivningsår: 2008

juni 15, 2008 Posted by | Betyg 2, Experimentell | | 3 kommentarer

Rymmaren av Thomas Bodström

Thomas Bodström, en före detta justitieminister, kommer med en politisk thriller, som handlar om det politiska maktspelet bakom kulisserna och om en sönderfallande justitieminister. Kan det bli bra?

Svaret är att det kan bli okej. På samma nivå okej som många andra debutanter om man ser till språk. Visst ibland är det stolpigt. Ibland blir jag irriterad när vissa personer blir väldigt endimensionella, eller vid uppenbara missar, som att en person som det talas i telefon med ”ser glad ut”. Hur fan såg han det?

Berättelsen drar igång med ett mord på ett fängelse. En ökänd och fruktad torpet, är plötsligt inte lika fruktad, utan några andra fångar går ihop och dödar honom i träningslokalen. Ett mord är illa, men att den dödade fången ett par veckor före sin död, begärt förflyttning eftersom han fruktade för sitt liv, och fått avslag av generaldirektören är med facit i hand riktigt illa. Om det kommer ut är det inte bara fängelsedirektören som sitter löst. Det kan gå ändå upp till justitieministern som ändå har det rätt kämpigt.

En mängd personer får vi möta och följa: Susanne som på sitt nya arbete på rikspolisen inser att hennes chef inte riktigt följer lagens råmärken, Mattias den unge advokaten som dras mellan arbetets krav och hustruns förtvivlan hemma, Douglas den äldre advokaten som blivit alltför insyltad i kriminell verksamhet för att kunna dra sig ur, och sist men inte minst Gerd, justitieministern som nog inte var så lämplig på sin post ända från början. Nu har hon begått så många klavertramp att alla räknar med att hennes dagar är räknade. Själv tänker hon försöka ordna så att andra får ta smällen. Det måste finnas någon som hon kan offra istället.

Nu undrar du kanske var Rymmaren är? Det undrade jag också länge. Jag undrade även när introduktion av bakomliggande konflikter och av själva persongalleriet skulle sluta och handlingen ta fart. Jag trodde att det skulle dra igång när det började hända saker på sidan 216 av 445, men ack så jag bedrog mig. Själva romanen var alltså det intrigmakande och politiska rävspel som jag trodde var mer bakgrund. Där ser man.

Hela boken var mest en uppvisning i pinsamma uttalanden och överilade gärningar. Om det ska vara så här det går till i politiska kretsar och bland advokater och poliser så tappar jag definitivt förtroendet för alltihop. Lite intressant att ta del av vissa delar av rättsarbetet men det var nog det hela.

Jag undrar mest vart berättelsen och rymmaren tog vägen. Inte för att jag kan komma på en bättre titel, för det måste vara svårt att sätta en titel på en berättelse där inget stort egentligen händer. Mest ett massa småputtrande och armbågande. Och rävspel.

445 sidor
Utgivningsår: 2008

juni 1, 2008 Posted by | Betyg 2, Spänning | | 3 kommentarer

Dagen efter av Lionel Shriver

När jag läste Vi måste prata om Kevin tyckte jag att språket till en början var svårgenomträngligt men att jag vande mig vid formen och snart tyckte att det var riktigt bra. Jag hade alltså rätt höga förväntningar på att läsa en till roman av Lionel Shriver. Förväntningar som inte infriades.

På en gång satte sig det omständiga språket på tvären, och gjorde läsningen långsam och obekväm. Det hackade och flöt inte som sig bör. Inte sällan fick jag backa i texten för att förstå vad det stod och jag var evinneligt tacksam att jag inte läste den på engelska. Det hade inte gått. Inte vande jag mig vid språket heller utan det fortsatte att bråka boken igenom, och visst kan väl svårgenomträngligt språk ha en poäng, om det är vackert och litterärt. Här var det varken vackert eller litterärt utan bara dumt krångligt. Det om språket.

Själva berättelsen handlar om Irina, som är illustratör. Hon lever sedan åtta år tillsammans med Lawrence, som är politiskt sakkunnig i terrorism. I samband med ett illustrationsarbete börjar Irina och Lawrence umgås med författaren June och hennes man snookerkändisen Ramsey. Av en slump på Ramseys födelsedag, vilket utvecklar sig till en återkommande årlig träff. Så skiljer sig June och Ramsey, och June och Irina blir osams. Ramseys födelsedag närmar sig och Lawrence vill gärna att de träffar honom, eftersom Lawrence som snookerfantast tycker att det är coolt att känna Ramsey. Så gör de.

Året därefter är Lawrence bortrest på Ramseys födelsedag, men han insisterar på att Irina ska träffa Ramsey ändå. Hon känner sig tveksam, vet ju med sig att Ramsey egentligen är Lawrences kompis, och att Irina känner sig lätt obekväm i Ramseys sällskap. På middagen har de däremot förvånande trevligt, nästan flirtigt, och när Ramsey föreslår att de ska åka hem till honom och röka en joint tackar Irina ja.

Under drogens påverkan blir Irina mer och mer varse hur attraherad hon är av Ramsey. Ska hon bejaka det och kyssa honom eller ska hon vara en duktig flicka och bege sig hemåt innan något oåterkalleligt händer?

Där delar sig berättelsen. I den ena varianten kysser hon Ramsey och inleder en relation med honom, i den andra åker hon genast hem och stannar hos Lawrence. Detta kunde ha blivit intressant om det inte kändes som att hela romanen led av att vara ett litterärt experimient. Båda personerna och historien knäar under det litterära kravet att det som sker och sägs i den ena varianten, måste ske och sägas även i den andra. Inte sällan blir det väldigt krystat och omotiverat. Både personteckningarna och handlingen förlorar där mycket av sin trovärdighet och det som hade kunnat göra dem till något man faktiskt tror på.

Det har förts diskussioner huruvida man står på Ramseys eller Lawrences sida, men jag måste säga att jag ger blanka fan. Irina är så uppenbart en låtsasfigur att jag inte kan ta romanen på det minsta allvar. Visst är tanken på vad som händer om man gör ett annat val, intressant. Men det måste genomföras bra också. Idéen i sig räcker inte.

Sen är det också intressant vad själva sensmoralen av romanen blir. Men den diskussionen kan jag inte ta upp här. Du kanske vill läsa den, och då vill jag inte förstöra handlingen.

Jag säger skäms till Lionel Shriver. Bättre kan du. Det vet jag.

576 sidor
Utgivningsår: 2007
Utgiven Sverige: 2008
Originaltitel: The post-birthday world
Översättning: Cajsa Mitchell

maj 17, 2008 Posted by | Betyg 2, Vanlig roman | | 3 kommentarer

Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón

När Daniel är 11 år blir han invigd i faderns hemlighet, De bortglömda böckernas gravkammare – ett ställe där övergivna och glömda böcker från bibliotek, antikvariat och privatpersoners bokhyllor, får en sista fristad. Daniel får lova att aldrig berätta för någon annan om detta gigantiska bibliotek, och han ska välja sig en bok som ska vara hans egen skyddsling resten av livet. Han greppar på måfå och väljer Vindens skugga av Julián Carax. Trots att fadern driver antikvariat och Daniel hjälper honom på all ledig tid, så känner ingen av dem igen eller till denna Carax.

Daniel läser boken och blir trollbunden. Han måste få veta mer om bokens författare och han måste få läsa fler av hans verk. Fadern råder honom att vända sig till sin gode vän, och ordförande i antikvariatsamfundet, han vet säkert vem Carax var. Daniel vänder sig till faderns gode vän och får förutom ett förvånandsvärt högt bud på boken, även veta allt vännen vet om Carax. Vilket inte är mycket. Få och mystiska fakta om författaren, och sen det mest konstiga av allt, att hela Carax produktion är uppbränd av en mystisk person. Att man sett alla exemplar förlorade, tills Daniel dök upp med sin bok.

Vad Daniel också får lära känna under sitt möte med faderns vän, är hans underbara och blinda brorsdotter Clara. Hon är förvisso tio år äldre än Daniel men han blir genast förälskad i henne, och med boken Vindens skugga som lock och hållhake börjar han besöka henne och läsa högt för henne ur boken.

Men Daniel får också erfara att det inte bara är han, och faderns gode vän, som har intresse av boken. Det dröjer inte länge förrän han blir stoppad på gatan av en man med bortbränt ansikte, som propsar på att få köpa boken, till vilket pris som helst, och om han inte får köpa den så tänker han se till att komma över Daniels exemplar ändå.

Detta gör Daniel rädd men också beslutsam. Han inser att det är något mycket mystiskt med Julián Carax och han bestämmer sig för att försöka ta reda på vad det egentligen är.

Omdöme: Det började så bra och lovande och så blev det ingenting alls av det.
Berättelsen, alltså själva historien, är intressant och genomarbetad. Kanske för genomarbetad. Den är ju så komplex att Zafón inte förmår hålla sig till det berättarperspektiv han tänkt sig utan måste byta perspektiv för att kunna delge läsaren alla detaljer, och därmed för att kunna förstå hur historien hänger samman överhuvudtaget.

Okej, han byter perspektiv. Inget dåligt i det i sig, om han bara hade gjort det väl, men det gör han inte. I själva grundberättelsen håller Zafón ett perspektiv i tredje person, en berättare som vet vad Daniel vet och lite till. Sedan kommer kursiva avsnitt där berättaren återberättar vad gestalter i berättelsen berättar. Innehållet i dessa kursiva avsnitt beskriver dock situationer så ingående där den återberättande gestalten inte själv varit närvarande, att det är långt ifrån trovärdigt. Till och med vad gestalter gissat i situationer där återberättaren inte varit närvarande, kan berättaren uttala sig om.

Dessutom är språket och stilen densamma i såväl brödtext som kursiva avsnitt. Byter man person som berättar tycker jag att man som författare borde lägga lite energi på att få till en variation i uttryck och språk. Åtminstone tänka på vad som är troligt att sägs eller skrivs under uppsatta omständigheter. När man återberättar något eller skriver ett brev, har man inte samma språk och beskrivningar som brödtexten i en roman, eftersom man lägger tonvikten på andra saker. Man återberättar inte samtal i dialogform, inte heller i brev.

Han är inte konsekvent helt enkelt, eller för konsekvent eller hur man nu ska se det. Det saknas variation där variation borde funnits, och han följer inte det nya perspektiv som han sättet upp åt sig.

Och det här störde mig mycket. Det är rent slarv och visar på orutin och dåligt författarskap. Jag förstår inte hur den har kunnat få sånt genomslag och nästan få kultvärde. Det måste vara själva historien som fått folk att tappa huvudet, och det kan jag förstå. Om bara den varit berättad på ett bättre sätt.

Nej, läs verkligen något annat. Det finns bra mycket bättre 479 sidor att ägna sin tid åt.

479 sidor
Utgivningsår: 2001
Svensk utgivning: 2005
Originaltitel: La Sombra del Viento
Översättning: Yvonne Blank

februari 26, 2008 Posted by | Betyg 2, Vanlig roman | | Lämna en kommentar

Tyskungen av Camilla Läckberg

När två tonåringar bryter sig in i en villa, för att kolla på coola saker från andra världskrigets Tyskland som de har hört ska finnas där, hinner de inte långt in i huset förrän de istället hittar en man död i biblioteket. Den döde visar sig vara Erik, en av två bröder som bor i huset. Den andre brodern är periodvis bosatt i Paris och har inte hunnit upptäcka att brodern är borta.

Polisen hittar snart brev i villan som mycket väl kan tolkas som hotbrev. De kommer från Frans som är barndomsvän till Erik och som redan tidigt engagerade sig i rasistiska svenska organisationer. Kan Eriks intresse för historien verkligen ha varit så farligt i dagens Sverige att nynazister mördar honom?

Samtidigt börjar Erica fundera mer och mer över sin mor. Vad var det som gjorde henne till den kallsinta oälskande mor som hon var? När hon hittar moderns dagböcker inser hon att hon närmar sig ett mysterium, ett mysterium som innefattar både hennes mor, Erik, Frans, moderns väninna Britta och en okänd norrman.

Omdöme: Jag tänkte att en Läckberg är en Läckberg och alltså rätt okej. Den här hade jag dessutom hört att skulle höra till de bättre. Man kan väl säga att jag inte håller med. Jag tycker tvärtom att det här var hennes sämsta deckare hittills.

Det är segt och tråkigt och jag tappar snabbt lusten att läsa vidare. Och det här som skulle bli min endagsbok, en riktig plöjare. Istället tar det mig en vecka att ta mig igenom den. Och jag kämpar och kämpar men det vill sig inte alls.

Jag tycker Camilla Läckberg ofta blir övertydlig. Hon tror inte sin läsare om mycket och skriver ut saker som inte behövs. Och då blir det liksom platt, ointressant och eggar inte fantasin. Hela kapitel skulle faktiskt kunna utelämnas och det hade gjort det hela bättre.

Även Erica Falck börjar utvecklas till någon som jag snart inte finner sympatisk. Dags att göra henne mindre förnumstig och mer människa.

Vill jag läsa nästa Läckberg? Jag vet faktiskt inte. Det kanske räcker nu.

409 sidor
Utgivningsår: 2007
Serie: Hedström/Falck del 5

februari 11, 2008 Posted by | Betyg 2, Deckare | | 1 kommentar

Världens mått av Daniel Kehlmann

De är två vetenskapsmän i 1700-talets Tyskland. Den ene, Humboldt, är fast besluten att han ska bli upptäcktsresande och när modern dör och det enda som höll honom kvar hemma är borta, beger han sig mot Sydamerika. Det är ingen barnlek att ta sig från Tyskland till Sydamerika på slutet av 1700-talet, och är det inte världen i sig som utsätter honom för faror, så lyckas hans högmod och arrogans i de resterande fallen. Han kommer dock fram och startar sitt projekt med att mäta det mesta som kommer i hans väg. Han tar prover på allt från mineraler till mänskliga kvarlevor, allt ska med tillbaka hem. Han skickar också långa utförliga brev till sin bror som han ber honom att publicera i tyska tidningar.

Matematikern och astronomen Guass läser om Humboldts äventyr, där han sitter i sitt hem. Om Humboldt är ute och mäter upp världen i verkligheten, sitter Guass i sitt hem och beräknar planeters omloppsbanor och bevisar att rummet kröker sig. Trots att de är rätt lika är de ändå varandras motsatser, men det är först 1828 när de är gamla och gaggiga, och mötet blir kanske inte så givande som det hade kunnat bli.

Omdöme: Den är tydligen fantastiskt stor i hemlandet denna lilla roman. Den har legat på den tyska topplistan i över ett år. Den ska översättas till 35 språk. Och jag fattar ingenting.
Visst är det fascinerande att läsa om upptäcktsresande och om vetenskapsmän, och deras upptäckter. Särskilt om man vet eller anar att de har verkliga förebilder. Men de här snubbarna har jag inte hört talas om och deras öden berör mig liksom inte. Jag har ingen kontext att sätta in dem i heller i och med att jag inte känner till dem sedan tidigare. Och jag funderade på om det skulle vara en annan sak om det handlade om Linné och jag tror det.

Sen tyckte jag att det var lite rörigt. Jag har som princip att inte läsa baksidan när jag väl bestämt mig för att läsa en bok. På baksidan står tydligt att den utspelar sig under slutet av 1700-talet. I boken kan jag inte minnas att jag fick någon tidsangivelse att hänga upp berättelsen på och det förvirrade och irriterade mig. Det kanske hade varit lämpligt att tidsbestämma lite, särskilt i en sån här roman, där jag antar att det finns faktiska tidpunkter att ta till.

En annan sak jag funderade över är språket och berättartekniken och jag uppfattar det som att det, precis som med ungdomslitteratur och chicklit, finns en ton och ett anslag som är det gängse när man skriver en historisk roman med verkliga personer i huvudrollen. Det känns igen, och det gör det hela mindre spännande. Faktiskt.

Jag tycker att du ska läsa den här romanen om du är nyfiken och vill veta mer om Humboldt eller Guass. Annars kan den gott vara.

250 sidor
Utgivningsår Tyskland: 2005
Utgivningår Sverige: 2007
Originaltitel: Die Vermessung der Welt
Översättning: Lars W Freij

januari 27, 2008 Posted by | Äventyr, Betyg 2, Historiskt | | Lämna en kommentar

Labyrinten av Kate Mosse

Plötsligt får Alice veta att hon har en faster som hon inte vetat om. Denna faster bodde i Frankrike och testamenterar allt hon har till Alice. Alice bokar in en resa till Frankrike för att träffa advokaten och samtidigt passa på att volontärarbeta på en utgrävning som hennes bästa väninna Shelagh arbetar med.

Vid arbetets sista dag där får Alice för sig att hon ensam ska gräva lite vid utkanten av området. Där hittar hon ett mycket gammalt spänne och så även ingången till en grotta. När hon går in i grottan, mot bättre vetande, känns det som att hon varit där förut, att hon vet hur det ser ut och att hon vet att hemska saker har hänt där. I grottan hittar hon två skelett och en ring med en symbol i form av en labyrint, samma labyrint som finns på grottans vägg. Plötsligt hör hon någon komma, snubblar till och faller illa och blir medvetslös.

När hon vaknar är Shelagh där. Shelagh är med all rätta arg. Varför gick Alice in i grottan själv? Vad trodde hon att hon höll på med? Polisen kallas till platsen eftersom man hittat de två skeletten och andra människor blandar sig i det hela och ställer många konstiga frågor. Var tog ringen vägen som Alice hittade? Hittade hon något mer där? Kanske en bok?

Helt abrupt är utgrävningarna avbrutna helt och hållet och Alice finner att hon inte är säker någonstans. Hennes hotellrum genomsöks och hon får konstiga meddelanden av människor hon aldrig träffat förut. Och hennes konstiga drömmar från barndomen kommer tillbaka med förnyad styrka och när hon besöker historiska platser får hon syner som visar henne hur det var där en gång för länge länge sedan.

Samtidigt men för 800 år sedan har Alaïs fått reda på sin fars hemlighet, en hemlighet som hon måste bevara och föra vidare när tiden är mogen. Hemligheten om den heliga graalen och katarernas skatt. Men fler känner till hemligheten, människor som vill använda den för sina egna egoistiska intressen och inte för det stora goda. Alaïs situation är synnerligen kritisk.

Fransmännen kommer tågande på sitt korståg, snart har de kommit fram till Carcassonne där Alaïs bor, hur ska hon kunna komma undan med hemligheten i behåll? Särskilt när hennes egen syster verkar vilja komma åt henne?

Omdöme: Jag hade så stora förhoppningar på den här boken och de grusades sannerligen. Jag trodde det var en klockren femma men det visade sig vara en etta, eller möjligtvis en tvåa på sin höjd.

Språket var dåligt och berättelsen långsökt och otrolig. Till och med Da Vinci-koden är rena undret av både litterär kvalitet och historisk autenticitet i jämförelse. Det här var nästan mer än jag orkade med. Men ändå gick det förvånansvärt bra att läsa vidare. På något vis var det spännande och kanske gick boken att läsa när jag sänkt mina förväntningar till noll.
Men det var som sagt otroligt långsökt och inte möjligt att ens tro på det minsta lilla. Förutsägbart blev det också och det som antagligen var tänkt som en snygg poäng blev bara vad man väntade sig.

Har du låga krav och bara vill ha enkel underhållning – varsågod. Söker du något mer – ta något annat.

622 sidor
Utgivningsår: 2005
Originaltitel: Labyrinth
Översättning: Ulrika Jannert Kallenberg

januari 9, 2008 Posted by | Äventyr, Betyg 2, Vanlig roman | | 3 kommentarer