Läsecirkelsvånda

Kanske en rätt missvisande rubrik – jag vet, men jag ikväll ska min läsecirkel nr 2, även kallad DSV, komma hem till mig för första gången och jag är orolig.

Jag ser fram emot det jättemycket. Det är mycket trevliga och intelligenta människor i DSV (liksom i läsecirkel nr 1 no doubt) och våra träffar brukar vara rena lisan för själen. Men nu är jag orolig.

Inte för att det ska vara stökigt här. Inte för att de inte ska tycka om soppan, brödet eller vinet. Inte för att vi inte ska komma bra överens eller att diskussionen inte ska vara givande.

Jag är orolig för att de inte ska komma. Och när jag ideligen kollar mailen, telefonen och den gemensamma bloggen inser jag att jag nog har otäckt dålig erfarenhet av uppslutning i läsecirkel, särskilt när jag bjudit hem dem.

Missförstå inte nu: jag klandrar ingen av medlemmarna i läsecirkel 1, alla har sina skäl att inte hinna och inte kunna prioritera läsecirkeln framför resten av livet. Det är nog helt enkelt så att DSV är ett gäng fanatiker, där böckerna har prio ett framför allt annat. Och att läsecirkeln är sjukt upprioriterad. Det är minst sagt ovant.

En timme och åtta minuter kvar. Fortfarande tid för folk att ringa återbud. Men på något vis tror jag inte att det kommer att hända. Men oron består.

Läsecirkel 2008-05-08

Kvällens bok var Mig äger ingen av Åsa Linderborg, och vi var fyra tappra själar som anslöt, varav tre läst boken. Vi sågs på Wienerkonditoriet på Biblioteksgatan, först en stund ute i solen och sedan inne i värmen.

Gemensamt intryck för oss tre som läst den vara att vi tyckte om den alla tre, vilket tyvärr gör att diskussionen något avstannar. Kunde inte någon tyckt riktigt illa om den, så att det hade hettat till lite? Men så var det inte.

Vi tyckte det var en fin skildring av fadern och hans oförmåga. Sen pratade vi om arbetarklass och vem som egentligen är arbetarklass idag. Vilka är det som har specialistkunskaper och högre lön? Rollerna börjar förflyttas kunde vi konstatera. Och hur rankas egentligen kulturellt kapital i relation till det monetära? Mycket intressant.

Vi diskuterade också detta med att vara kvinna och lämna sitt barn. Hade det varit lika upprörande om det varit en man? Antagligen inte. Mycket intressant även det.

Sen kom vi av någon outgrundlig anledning in på vart vi är på väg, med nischad utgivning och målgruppsinriktade författarskap. Hur mycket yttre faktorer påverkar det slutgiltiga verket. När produktplacering kommer att slå igenom i litteraturen och då visade jag Keyes senaste The charming man, där två olika fiktiva personer har fått namn efter verkliga personer, som fått sina namn med i boken i utbyte mot större donationer till forskning eller välgörande ändamål.

Till nästa gång läser vi John Ajvide Lindqvists Pappersväggar.

Läsecirkel 2008-03-26

Kvällens bok var Myggor och tigrar av Maja Lundgren.

Omtalad. Förtalad.

På plats var K, L och P. Som vanligt en mycket decimerad skara. Men vi var åtminstone fyra personer. Det är nästan det minsta antal som krävs för att få igång en bra diskussion.

Vad gäller boken så hade jag läst allt utom de sista 7 sidorna. K hade ca 30 kvar. P hade läst 200 sidor av 509 och L kom för att hon var grymt nyfiken om den var ungefär som Pompeji.

Vi diskuterade frågeställningar som:
Är det en roman? Eller vad är det egentligen?
Vad är sanning och vad är fiktion? Och vems sanning i så fall?
Om det är sanning – hur tillförlitlig är författaren som sanningssägare?
Vad är bokens tema?
Hur hänger skildringarna från den svenska kultureliten ihop med spionaget på den italienska maffian?
Varför skriver man en sån här bok?
Vad vill man säga och till vem?
För vem är den intressant?
Är det motiverat att ge ut en litterär text med detta innehåll av öppna personangrepp?

Rätt intressant diskussion även om man just inte kommer fram till något. Men det är ju faktiskt inte vitsen heller. Vitsen är ju att få diskutera.

Själv har jag valt att betrakta boken som en redigerad dagbok där författaren ocensurerat låter sina tankar och känslor få fritt spelrum. Som sådan finner jag den intressant.

Sedan flöt vår diskussion iväg som sig brukar.

K tipsade om Den trettonde historien av Diana Setterfield som även är en av mina favoritromaner på senare tid. Se recension om du blir nyfiken. Jag passade då på att tipsa om Till skogs av Tana French som jag tycker är den absolut bästa deckaren just nu. Se recension.

L berättade om sin pågående läsning av Hoppa hage av Julio Cortázar. En tjock bok som hon fått varmt rekommenderad av en vän. En ”den har förändrat mitt liv”-bok. L hängde inte med mycket. Sa att den förvisso var läsvärd i korta partier men att hon inte orkar läsa så länge i taget. Eftersom boken är väldigt tjock kommer det att ta en evinnelig tid att blir klar. Tydligen så är boken skriven på 1950-talet och kvinnosynen störde L, även fast hon försökte se den ur ”den är skriven på 1950-talet”-vinkeln. Dessutom var den ett litterärt experiment där det fanns en alternativ läsordning av kapitlena. L hade provat även denna läsordning men inte blivit förförd då heller.

Detta litterära experiment fick mig osökt att tänka på Lotta Lotass verk från maj 2007 Den vita jorden. Den levereras helt obunden i en kassett och bladen kan läsas i den ordning man själv väljer. Jag har dessvärre inte gjort ett försök ännu. Ibland kan litterära experiment stanna vid att vara just det och inte så mycket mer.

Jag berättade också om en mycket mindre bra bok jag läst, nämligen Scarabeo av Michele Giuttari. En total felsatsning om någon skulle få för sig att fråga mig. Recension finns från recensionsdagen i mitten på april. Det positiva med den är att den fått in mig i en Italien-virvel. Jag måste kolla om jag missat några kulturella skillnader, eller om boken verkligen var så dålig. Detta ska jag göra genom att läsa annat av italienska författare. Och då blev det ju lämpligt att jag pausade med Lundgren som till stor del utspelar sig i Italien.

Säkert har jag glömt något.

Nästa träff är 8 maj och då läser vi Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Lämpligt utkommen i pocket.