I döden dina män av Niklas Ekdal

Först Tomas Bodström och nu Niklas Ekdal. Två kända män som kommer med debutromaner, båda inom genren deckare/thriller. Bodström blev väldigt och kanske något oförtjänt totalsågad. Det ska bli väldigt spännande att se vad Ekdals bok I döden dina män får för respons. Kommer det att spela någon roll att han är chefredaktör på DN? Kan någon på DN recensera boken opartiskt?

Till en början är Ekdals bok en hygglig deckare. Tre män högt uppsatta inom olika delar av statsapparaten hittas mördade. Brutalt avrättade på olika sätt. Sedan får vi möta Felix, homosexuell Stureplansfigur som äntligen hittat en seriös relation. Ända tills han hittar sin älskade Charlie mördad, och finner att någon gillrat en fälla för att kasta skulden för alla fyra morden på honom, Felix. Med hjälp av sin granne Sara flyr han polisen eftersom han inser att han måste lösa morden för att rentvå sig själv.

Vi får också följa polisen Johanna, trassligt hemma med maken som både är deprimerad och pappaledig, trassligt på jobbet eftersom hon inte köper islamistspåret i mordutredningen, utan har helt andra idéer.

Och så långt är det helt okej. Sen ungefär efter halva boken förvandlas den från hygglig deckare till pinsam Da Vincikoden-kopia i Stockholmsmiljö med ett svenskt mysterium att lösa. Och inte en detalj du kan tänka dig i en Da Vincikodenthriller saknas. Jag ska inte räkna upp dem alla, för jag vill inte förstöra för eventuella läsare, men förvänta dig extra allt. Och du får lite till.

För mig blir det för mycket. Det är inte roligt längre, det är inte ens spännande. När jag har hundra sidor kvar och det hettar till i boken är det så klichéartat att jag tappar lusten att läsa vidare. Man blir inte förvånad över det som sker, för allt har skrivits förut. Inte ens det faktum att det utspelar sig i Stockholm och att koderna och ledtrådarna är på tavlor som finns på slott och museum runt om i Sverige, och att det handlar om svenska företeelser och katastrofer, kan rädda det hela. Det blir helt enkelt bara för mycket.

Och jag tycker lite synd om Ekdal. Hade han skrivit den här boken för sju år sedan, innan Dan Brown släppte sin bästsäljare, så hade det varit riktigt spännande och roligt. En klockren succé och filmmanus redan innan boken är släppt. Nu känns det förlegat och ja, pinsamt. Och antagligen hade inte Ekdal kunnat skriva den här boken utan sin föregångare är jag rädd.

Men vill du ha en svensk da Vincikoden så lovar jag att du blir nöjd, och att den närmaste veckan är räddad.

473 sidor
Utgivningsår: 2008

Den sista hemligheten av Ian Caldwell och Dustin Thomason

Länge har jag spanat på Den sista hemligheten eller The rule of four av Ian Caldwell och Dustin Thomason. Den är ungefär samtida med Da Vincikoden och det är nog delvis det som gjort att jag dragit mig för att läsa den. Dåliga kodkopior har jag föga lust med. Men nu efteråt inser jag att det knappast kan vara en kodkopia eftersom de utkom i princip samtidigt, och en bok som Den sista hemligheten slänger man inte ihop i en handvändning.

Berättelsen utspelar sig på Princeton University och huvudpersoner är Tom och hans vänner Paul, Charlie och Gil. De går nu sista året och har precis avslutat sina uppsatser, alla utom Paul som sliter in i det sista. Hans uppsats är också den som med störst sannolikhet är mer än en förberedelse för forskning, utan redan i sig innehåller omstörtande nya forskningsresultat.

För att bli färdig i tid drar Paul återigen in Tom i sitt forskningsarbete, en tjock gåtfull bok från 1400-talets Venedig. En bok som verkar ha många bottnar och ett underliggande budskap som legat dolt i flera hundra år. En bok som Toms far forskade på fram till sin alltför tidiga död, och som Tom sagt sig själv att han ska undvika eftersom han inte vill bli lika besatt som sin far. Nu vet han inte om han kan undvika att bli indragen igen, nu när han verkligen borde hålla sig undan. Nu när Paul kommit fram till saker som någon annan uppenbarligen är beredd att döda för att komma över.

Jag hade inte stora förhoppningar på Den sista hemligheten. Det är inget jag ska hymla med. Den åkte med som femte och sista bok på en veckas charter. Det var tur så här i efterhand att jag tog med den. Dels för att jag hade varit utan läsning annars, dels för att den faktiskt var den bästa av de fem som hade fått följa med.

Riktigt bra tycker jag att den är. Författarna har själva gått på Princeton och en av dem har till och med forskat på boken ifråga, om jag inte fått det hela om bakfoten. Och att författarna är insatta, i det de skriver om, märks. Det är levande och samtidigt detaljerat. Jag bryr mig föga om huruvida de skarvar både i Princetons historia och 1400-talets gestalter, det är en läsning som fångar och framför allt inspirerar mig till att söka mer kunskap.

I jämförelse då med Browns Da Vincikoden skulle jag säga att Den sista hemligheten är mindre lättläst men samtidigt har mer substans. Den är bättre helt enkelt men kanske tilltalar en mer begränsad målgrupp än Browns filmiska manus.

Men glöm nu att jag överhuvudtaget har gjort jämförelsen och läs denna litterära deckare för det är både den och du värd.

432 sidor
Utgivningsår: 2004
Originaltitel: The rule of four
Översättning: David Nessle

Rymmaren av Thomas Bodström

Thomas Bodström, en före detta justitieminister, kommer med en politisk thriller, som handlar om det politiska maktspelet bakom kulisserna och om en sönderfallande justitieminister. Kan det bli bra?

Svaret är att det kan bli okej. På samma nivå okej som många andra debutanter om man ser till språk. Visst ibland är det stolpigt. Ibland blir jag irriterad när vissa personer blir väldigt endimensionella, eller vid uppenbara missar, som att en person som det talas i telefon med ”ser glad ut”. Hur fan såg han det?

Berättelsen drar igång med ett mord på ett fängelse. En ökänd och fruktad torpet, är plötsligt inte lika fruktad, utan några andra fångar går ihop och dödar honom i träningslokalen. Ett mord är illa, men att den dödade fången ett par veckor före sin död, begärt förflyttning eftersom han fruktade för sitt liv, och fått avslag av generaldirektören är med facit i hand riktigt illa. Om det kommer ut är det inte bara fängelsedirektören som sitter löst. Det kan gå ändå upp till justitieministern som ändå har det rätt kämpigt.

En mängd personer får vi möta och följa: Susanne som på sitt nya arbete på rikspolisen inser att hennes chef inte riktigt följer lagens råmärken, Mattias den unge advokaten som dras mellan arbetets krav och hustruns förtvivlan hemma, Douglas den äldre advokaten som blivit alltför insyltad i kriminell verksamhet för att kunna dra sig ur, och sist men inte minst Gerd, justitieministern som nog inte var så lämplig på sin post ända från början. Nu har hon begått så många klavertramp att alla räknar med att hennes dagar är räknade. Själv tänker hon försöka ordna så att andra får ta smällen. Det måste finnas någon som hon kan offra istället.

Nu undrar du kanske var Rymmaren är? Det undrade jag också länge. Jag undrade även när introduktion av bakomliggande konflikter och av själva persongalleriet skulle sluta och handlingen ta fart. Jag trodde att det skulle dra igång när det började hända saker på sidan 216 av 445, men ack så jag bedrog mig. Själva romanen var alltså det intrigmakande och politiska rävspel som jag trodde var mer bakgrund. Där ser man.

Hela boken var mest en uppvisning i pinsamma uttalanden och överilade gärningar. Om det ska vara så här det går till i politiska kretsar och bland advokater och poliser så tappar jag definitivt förtroendet för alltihop. Lite intressant att ta del av vissa delar av rättsarbetet men det var nog det hela.

Jag undrar mest vart berättelsen och rymmaren tog vägen. Inte för att jag kan komma på en bättre titel, för det måste vara svårt att sätta en titel på en berättelse där inget stort egentligen händer. Mest ett massa småputtrande och armbågande. Och rävspel.

445 sidor
Utgivningsår: 2008

Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist

Det ligger som ett elektriskt spänningsfält över Stockholmsområdet. Människor drabbas av en outhärdlig huvudvärk som bara tycks öka i intensitet. Samtidigt börjar elektriciteten leva ett eget liv. Tv-apparater, spisar och lampor, alla elektriska saker går inte längre att stänga av utan tycks snarare öka i sin laddning. När spänningen är så stark att man tror att man ska sprängas inifrån, upphör den plötsligt. Och allt blir lugnt. För en liten stund.

Tills man upptäcker att mängder av döda vaknar igen. Total kalabalik utbryter på stadens bårhus och chockade anhöriga öppnar sina dörrar och finner sina nyligen avlidna anhöriga som vill hem igen.

All tillgänglig personal kallas in men räcker inte till, man tar till polis och militär. Man upptäcker att det är människor som dött de senaste två månaderna som vaknat igen. Men deras hjärtan slår inte och hjärnaktiviteten är mycket låg. Det finns inte mycket kvar av de personligheter som de hade i livet, kvar finns bara kroppar i olika stadier av förruttnelse som vill hem igen.

Där finns också ett helt nytt fenomen. Det verkar som att människor som befinner sig i närheten av de uppvaknade döda, kan höra varandras tankar, och både kan påverka de uppvaknade och påverkas av dem.

Omdöme: Det är lustigt för samtidigt som jag upplevde den som oengagerande och svår att komma in i, så läste jag ut den på en dag. Förvisso bestämde jag mig, men det kändes inte som att jag behövde många timmar. Och då när jag väl var igång så tyckte jag inte alls att den var oengagerande eller seg.

Kanske var det den obehagliga känslan som låg över boken som gjorde att jag till en början drog mig för att läsa. Men vad som uppenbarligen är genomgående för John Ajvide Lindqvist är att det sällan blir ohanterligt obehagligt. Liksom bara lite lagom. Det blir aldrig skräck det blir mysrysare och det funkar.

Och på samma gång lyckas han väva in frågor om etik och funderingar kring hur samhället skulle hantera situationer som innan de uppstår, är helt otänkbara. Som att de döda vaknar till exempel. Det sätt som regeringen hanterar det hela i boken, är inte helt otänkbart men kanske lite långsökt ibland.

Jag kan inte säga att jag tyckte att den var jättebra direkt. Men absolut inte dålig. Och den kommer nog att hänga kvar, för även om den inte lyckades beröra så fick den mig att fundera. Helt klart annorlunda och intressant. Läs den om du vill ha något som bryter av deckarströmmen och chicklitgeggan.

333 sidor
Utgivningsår: 2005

Madame Terror av Jan Guillou

Palestina är en landlös stat som är i regelrätt krig med Israel. Nu har den palestinska presidenten bestämt sig för att skaffa sig en flotta för att kunna komma åt Israel och sätta press på dem, och för att kunna realisera detta beställer Palestina den dyraste och bäst utvecklade och utrustade ubåt man kan tänka sig av Ryssland.

Ubåten byggs, de bästa ingenjörerna som kan tänkas ha rätt inställning till projektet värvas och skickas till Ryssland. Palestinas överbefälhavare Mouna al Husseini är på plats och bevakar framstegen, men inte ens hon kan förutse de problem som ska uppstå på den första övningsresan. Först då, under press, och sedan under alkoholens inverkan, blir det tydligt att de ryska besättningsmännen och den palestinska delen av besättningen har svårt att dra jämnt. Läget är kritiskt. Tidpunkten för deras uppdrag närmar sig raskt och frågan om besättningen måste få en lösning. Mouna kommer, i samråd med sina närmaste kollegor, fram till att de behöver en person med hög militär rang, som varken är ryss eller palistinier men som båda läger hyser respekt för.

Mouna vet direkt vem som skulle vara rätt man på rätt plats. Problemet är bara att han gick under jorden för flera år sedan, och har varit försvunnen sedan dess. Det är dock inget problem för en fd underrättelseofficer som Mouna och snart befinner hon sig på rätt plats vid rätt tidpunkt och skär Hamiltons bana under hans dagliga joggingtur. Han är inte svårövertalad. Han är trött på att leva gömd, att inte få vara den han är, och redo för att göra något som faktiskt betyder något. Även om det skulle innebära att han själv hamnar i fängelse sedan, som straff för de saker han gjorde för många år sedan och som gjorde att han beslöt sig för att gömma sig. Han inser att det han nu bestämmer sig för att göra är att verkligen kasta sig in i strålkastarljuset igen. Alla kommer att veta vem och var han är.

Hamilton och Mouna beger sig till Ryssland för att förbereda sig själva och besättningen för den resa de ska göra. Till en början i all hemlighet, sedan efter att de fullföljt sin första attack kommer de knappt att kunna gömma sig längre. Men det är det som är meningen.

Omdöme: Man må tycka vad man vill om Jan Guillou men jag tycker absolut att han kan skriva. Han ger intryck av att vara riktigt insatt i det han skriver om och det lurar åtminstone mig att känna det som att jag inte bara läser en väldigt spännande actionroman utan dessutom lär mig något på köpet. Och den känslan är finfin.

Dessutom säger Guillou något om världsläget. Romanen är uppseendeväckande aktuell och även där känner jag att boken ger mig kunskap som jag inte hade tidigare. Det känns bra och det känns väldigt intressant och givande.

Sedan är det en actionroman av mycket god kvalitet. Det är spännande från allra första början och ända till slutet. Man läser och läser och vill inte sluta. Det är bra, riktigt bra. Så låt inte bli att läsa denna roman för att det står Guillou på omslaget, utan läs den och förstå istället att det faktiskt är en kvalitetsgaranti.

418 sidor
Utgivningsår: 2006

Atlantis hemlighet av Davin Gibbins

En kamel avviker från den vanliga rutten och uppdagar mot sin vilja ett stort område med antika gravar, fyllda med mumier och allehanda skatter. En av mumierna har pergament i sin svepning. Efter översättning tycks pergamentet vara en dokumentation om Atlantis lokation. Tidigare har man inte haft några som helst bevis för att Atlantis funnits men denna text, tyder på något annat.

Samtidigt utforskar marinarkeologen Jack Howard ett ovanligt bevarat vrak utanför Kretas kust. I vraket finns sällan skådade skatter, varav en guldskiva med mystiska inskriptioner. Tillsammans leder dessa fynd forskarna mot en insikt om att myternas Atlantis mycket väl kan ha legat på en vulkanö i Svarta havet. Jack och hans team tar sig ner och hittar faktiskt bebyggelse där de trott. Fantastiskt byggnader, pyramider och arenor. Mitt i alltihop hittar de även en atomubåt som försvunnit under andra världskriget och nu verkar vara eftertraktad för sitt innehåll. Jack och hans team får obehagligt och aggressivt sällskap.

Omdöme: David Gibbins må vara marinarkeolog men författare är han inte. Persongalleriet är platt som en pannkaka, patetiskt och pinsamt. Storyn är ur ren vetenskaplig synvinkel intressant, men annars alldeles otrolig och omöjlig. De vetenskapliga aspekterna och detaljerna tycks vara hyfsat korrekta. Nu är ju inte jag vetenskapskvinna men han redovisar bakgrunden till sina resonemang i ett långt avsnitt efter att boken är slut. Men man orkar inte läsa bara om tekniska termer och teorier. Det funkar inte att försöka bädda in det i en händelserik story på det här sättet. Man orkar liksom inte bry sig alls efter ett tag. Jag kom på mig själv med att titta i taket, sucka och bara allmänt längta till att boken skulle ta slut. Inte direkt något högt betyg.

Kort sagt skulle man kunna säga att denna bok och Clive Cusslers bok Atlantis found (Isstaden) är väldigt lika varandra. Lika otrolig och dålig story, lika platt persongalleri och lika dålig bok. Kort sagt.

448 sidor
Utgivningsår: 2005
Originaltitel: Atlantis
Översättning: Björn Linné

Skam av Karin Alvtegen

Maj-Britt lever sedan 30 år i ett självvalt fängelse. Hon vill inte längre gå ut, hon ser ingen anledning alls att gå ut överhuvudtaget och hon lämnar inte sin lägenhet och borg för något. Hon ägnar sina dagar åt att göda sin älskade hund, göra livet så surt som möjligt för de från hemtjänsten som hjälper henne, och åt att äta bort sin egen ångest. Resultatet är en övergödd hund, att ingen utom Ellinor längre vill jobba hos Maj-Britt och det faktum att Maj-Britt nu är så överviktig att hon kvävs av sin egen tyngd om hon skulle lägga sig ner.

Monika på sitt håll är så lyckad att hon själv tycker att det är oförtjänt. Hon är överläkare på sjukhuset och har en dyr lägenhet som är lika dyrt och smakfullt inredd. Men hon är ensam och så innerligt rädd för att träffa någon. Hellre ensam än dumpad uttrycker hon det själv. Och så träffar hon Thomas, som säger att han älskar henne lika mycket som hon älskar honom, och hon kan inte tro att det är sant, kan nog inte tillåta att det är sant. För tänk om det inte är det och allt skulle ta slut?

Både Maj-Britt och Monika bär på skam. Maj-Britt för att hon inte kunde tro som de andra i församlingen hemma och för att hon kände en köttslig lust som var förbjuden och synd. Monika å andra sidan bär som ett kors det faktum att hon inte förmådde rädda sin perfekte storebror ur en eldsvåda när de var tonåringar. Kvar hos modern blev den långt mindre omtyckta dottern som inte visste vad hon skulle göra för att gottgöra eller bli omtyckt.

Så får Maj-Britt ett brev från hennes ungdoms bästa väninna, som kastar henne tillbaka till en tid hon gjort allt hon kunnat för att glömma, och Monika undgår genom ett platsbyte i en bil döden och skickar dit en småbarnsfar i sitt ställe, en skuld som hon inte vet hur hon ska kunna betala. Hur ersätter man en far och make?

Omdöme: Detta var nog den bästa spänningsromanen av Alvtegen som jag läst hittills. Riktigt trevligt eftersom jag tyckt att de andra två varit bra, men inte riktigt motsvarat den ypperligt goda kritik de fått. Den här tyckte jag däremot var bättre. Denna gång fick Alvtegen mig att tycka riktigt mycket om dessa två människor trots deras uppsjö av tillkortakommanden.

Trevligt är också det lättflytande språket, det är aldrig jobbigt och samtidigt inte simpelt, utan helt lagom och väl tillmätt språk. Inget jobbigt utan ren och skär god underhållning. Ska du läsa en Alvtegen, och bara en, så tycker jag att du ska läsa den här.

336 sidor

Utgivningsår: 2005

Svek av Karin Alvtegen

Vid en sjukbädd på ett av Stockholms sjukhus sitter Jonas. I sängen ligger Anna hans älskade som ligger i koma sedan en drunkningsolycka två år tidigare. Alla dagar sitter han hos henne. Han pratar med henne, kelar med henne, masserar hennes ben, ser till att hennes fingrar inte kroknar helt och att musklerna inte förtvinar helt. Så ofta han får sover han hos henne. På sjukhuset är man tacksamma över den unge mannens outsinliga omsorg som lättar lite på deras arbetsbörda. Man hinner inte reflektera över att han alltid är där och liksom aldrig någon annanstans. Jonas är tacksam för detta men börjar tröttna på Anna nu. Hon kommer ju inte tillbaka till honom. Det är som att hon sviker honom igen och det vet han inte om han tänker acceptera.

På ett annat håll i stan får Eva reda på att hennes äktenskap är på väg att gå under. De har inte roligt tillsammans längre säger Henrik. Ett år har han känt så. Det knyter sig i magen för Eva. Nog för att hon också känt att de kanske inte har så kul längre. Och visst är hon trött på Henriks oföretagsamhet och eviga väntan på att hon ska göra det som måste göras. Att hon aldrig blir avlastad i sitt duktiga storasysterförpliktigande. Nu säger Henrik att han inte längre är säker på att han vill fortsätta med henne. Men Axel då? Deras 6-årige son. Inte kan man väl bara bryta upp när man har ett barn tillsammans? Eva känner sig maktlös och fråntagen beslutet. En ovan känsla. Så börjar hon ana att allt inte står rätt till. Henriks nej på frågan om han träffat någon annan känns inte längre lika pålitligt. Eva inser att hon måste göra något för att se om sitt hus.

Omdöme: Obehagligt lyckas Alvtegen få till det. Och jag kommer att tänka på en intervju jag läste med henne där hon sa att hon skriver om den vanliga människan som hamnar i sådana omständigheter att hon begår ett brott. Att det kan vara vem som helst. Och jag tycker nog att hon lyckats ta fram den känslan i denna bok. Kanske inte så mycket med Jonas. Han verkar riktigt störd, men med Eva som man, om inte identifierar sig med så åtminstone känner sympati för. Och plötsligt går hon över gränsen och man märker knappt att hon är över för stegen är så små, så naturliga och lätta att ta.

Sen vet jag ändå inte om jag är så såld som jag tycker att jag borde vara med tanke på recensionerna och uppmärksamheten kring Alvtegen, men visst är det bra, det går inte att förneka. Och ganska skönt är det att boken inte börjar med ett dödsfall som sedan utreds utan att brotten denna gång är av en annan art och bokens dramaturgi något mer originell än den gängse. Ändock ett gott betyg till Alvtegen.

311 sidor

Utgivningsår: 2003

Isstaden av Clive Cussler

En ensam gruvarbetare spränger i sina orter och finner plötsligt ett en ihålighet i berget som tycks helt overklig. Den är helt rektangulär med släta väggar och utan ingång ända till dess att gruvarbetaren sprängde sig in. Inne i rummet finns en piedistal med en dödskalle utmejslad i ett material han inte känner igen, och väggarna är täckta av inskriptioner med ett skriftspråk som inte liknar något skriftspråk man känner till. Han förstår således att han hittat något betydelsefullt och kontaktar lämpliga myndigheter.

Patricia O’Connell blir ditkallad i egenskap av expert på just gamla inskriptioner och kulturer. Tillsammans med en forskarkollega och gruvarbetaren klättrar de ner till rummet och lyckas precis hinna dokumentera inskriptionerna när de hör ett dån ovanför sig och upptäcker att ett ras blockerat utgången. Är det en olycka eller har någon medvetet stängt dem inne. Dessutom upptäcker de att vattnet stiger oroväckande fort i gruvgången. De gör sig i princip redo för att dö när en ensam dykare dyker upp i rummet. Med hjälp av sin utrustning lyckas han rädda dem alla tre ut ur den alltmer vattenfyllda gruvgången. Vad skulle de gjort utan Dirk Pitt? Snart inser de dock att fyndet av inskriptionerna var viktigare än de kunnat tro. Och vem kunde tro att någon i dagens samhälle anser gamla tecken så viktiga att man inte drar sig för att döda för att hålla dem hemliga?

Omdöme: Riktigt kasst! Höll bitvis på att bli helt galen på Dirk Pitts förträfflighet. Hans fascinerande styrka, listighet, mod, tycke hos kvinnorna, och framför allt hans kvickhet och sofistikerade ironi. Det finns ingen hejd på vad denna man kan uträtta, hur nobel han kan vara i de mest pressade situationer, hur cool han kan vara när som helst, hur som helst. Dialoger utan någon som helst motsvarighet finns här och man svindlar – får verkligen sådan smörja ges ut? Klichéerna staplas på varandra och männens mod och styrka vet inga gränser, precis som kvinnornas skönhet och svaghet.

Som en petitess kan det tyckas men när någon beskrivs genom en annan persons ögon och han tittar på henne och han konstaterar att hon har silkesmjukt hår. Hur fan kan han veta det om han bara tittar på henne? Bakläxa. Dessutom verkar det som att detta ursprungligt erbarmliga manus fått en mindre bra översättare. Man säger inte ”smal som en vidja” om en man till exempel. Det är lite kontraktsbrott över det.

Så nej snälla – låt mig slippa fler historier om Dirk Pitt. Inte en enda till vill jag läsa. Jag står inte ut med varken honom eller en självgod Clive Cussler, inte för en enda sida till. För allt i världen, jag läser nästan vad som helst bara jag slipper det här.

464 sidor

Utgivningsår: 1999

Originaltitel: Atlantis found

Översättning: Ove Fransson

Änglar och demoner av Dan Brown

Robert Langdon väcks mitt i natten av ett telefonsamtal. Mannen på linjen är mycket angelägen om Langdons hjälp men Robert ser ingen orsak till att hans kompetens skulle vara behjälplig i just detta fall. Dessutom är han forskare, inte detektiv. Robert lägger på men mannen ger sig inte utan Robert hör att hans fax tar emot ett dokument.

Faxet visar sig vara ett foto föreställande en död kropp. En man ligger utsträckt på golvet och på hans bröst finns ett märke inbränt. Märket är ett ambigram av texten ”illuminati”. Både ambigrammet och innebörden träffar Langdon som en blixt. Illuminati är namnet på en sammanslutning av vetenskapsmän som sedan länge ansetts vara utdöd. Trots att Langdon forskat länge i detta har han aldrig tidigare stött på något som ens liknar bevis för att Illuminati fortfarande skulle vara aktiv.

Mycket snart är Langdon på väg för att träffa mannen som kontaktat honom. En timmes flygresa hade han sagt vad Langdon däremot inte har en aning om är att han ska resa med en ny sorts överljudsplan vilket på en timme hinner förflytta honom från USA ända till Schweiz. Där blir han snart inblandad i en spektakulär jakt över hela Rom och Vatikanstaten, en jakt där symboler och signaler flera hundra år gamla är de som visar honom vägen, fram emot sanningen om Illuminati. Som en extra sporre visar det sig att Illuminati har stulit en behållare med antimateria, vilket har större sprängkraft än en atombomb i motsvarande storlek, och placerat den någonstans i de vindlande gångarna under Vatikanen.

Omdöme: Det är onekligen mycket spännande. Det rycker tag i läsaren från första sidan och sedan håller sig spänningen relativt konstant. (Skulle onekligen vara intressant att undersöka den dramatiska kurvan i Browns böcker!) Brown lyckas verkligen med konststycket att underhålla och, åtminstone skenbarligen, undervisa sin läsare. Man slickar vetgirigt i sig begrepp som ambigram och antimateria, man vill veta allt om Illuminati och om det inte var så uttjatat att följa i Brown fotspår så skulle även jag genast söka på nätet efter mer information om detta. Att resa till Rom kan jag däremot sträcka mig till…

Är det bra? Ja, måste jag nog säga. Tyvärr höll jag på att säga också. Men jag tycker att Brown lyckas med något som är alla författare i denna genre strävar efter, vilket förutom att sälja miljoner exemplar, nämligen att få sin läsare att känna sig smart oavsett bildningsnivå. Och det är inte att förakta. Brown har här ett koncept som säljer, frågan är bara vad han ska hitta på att utforska i nästa bok.

555 sidor

Utgivningsår: 2000

Originaltitel: Angels and Demons

Översättning: Ola Klingberg