Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

Sömnlös av Barbara Voors


För tio år sedan läste jag min första och förra bok av Barbara Voors, nämligen Syster min. Vill minnas att jag tyckte mycket om den. Varför har det då tagit så lång tid för mig att läsa något ytterligare av henne? Varför har det fått komma så många andra och så många sämre böcker emellan? Ja, säg det.

Att jag nu läst Sömnlös är helt och hållet andra bloggares förtjänst. Man behöver ibland påminnas om det man tyckte var bra, och ta upp tråden igen.

I Sömnlös får vi möta de vuxna syskonen Sam och Savanna. De bor tillsammans i en stor lägenhet avskilda av ett par dubbeldörrar som ofta står öppna men som stängs vid behov. Behov uppstår ofta när Sam har dambesök och dörrarna läcker fnitter och njutning.

På Savannas sida förekommer inga besök, inget fnitter och absolut ingen njutning. På Savannas sida är det sorg och sömnlöshet som råder. Sorgen efter sonen Martin som dog för fyra år sedan och vars rum hon besöker regelbundet, trots plomberingen. Sömnlösheten däremot har dykt upp på senare tid. Varför vet hon inte, hon vet bara att hon knappt sover längre.

Hon har också börjat få anonyma meddelanden, både i sin mobil och per mail. Någon säger sig iaktta henne, veta vad hon gör, säger åt henne att hålla sig lugn och inte ta någon plats. Sakta blir meddelandena hotfulla och obehagligare. Kan de ha något att göra med en händelse när hon var bara en flicka och 11 år gammal? När hon förhördes av polis för att hon kanske sett ett brutalt mord?

Det är en långsam berättelse och nu menar jag inte att den är seg. Utan att för mig behövdes en långsam läsning. Jag ville inte hasta, och jag märkte att även när jag ville hasta mot slutet, så tog den längre tid att läsa än andra böcker. Den har ett språk som krävde min närvaro och att jag var uppmärksam. Det var angenämt.

En långsamt sugande spänning, som sakta ökade. På samma vis kärlekshistorien. Lugnt och stilla men ändå med sug. Det är lurande lugnt och samtidigt fruktansvärt spännande. Mycket, mycket bra.

Nu får det inte gå tio år tills jag läser nästa bok av Voors. Max ett och det är ett löfte.

338 sidor
Utgivningsår: 2000

Annonser

september 23, 2008 Posted by | Betyg 4, Deckare, Vanlig roman | | 2 kommentarer

Simtag av Jessika Berglund


Alldeles strax kommer läsecirkeln hit och ska diskutera just Simtag av Jessika Berglund. Känner ibland att diskuterandet villar bort det jag tänkte från början så jag tänkte skynda mig och skriva ner mina intryck av boken innan diskuterandet tar fart. Diskuterandet får mig förvisso ofta att komma på andra saker i boken som jag tycker om eller inte tycker om, men det gör mig också lite förvirrad.

Om jag ska göra en klassificering av Simtag så hamnar den i gruppen litterära unga författare som sätter språket främst. Meningarna är korta, gärna repetetiva på ett sätt som jag gillar. Punkt sitter mitt i meningar, mellan ord som för att markera en paus i tänket, eller en betoning. Det är snyggt och i det här fallet gjort på ett sätt som passar mig och min läsning.

Berättelsen handlar om Anneli som efter år av undantryckta känslor förstår att hon egentligen alltid varit lite förtjust i sin barndomsbästis Cecilia. Nu slår kärleken ut i blom. Men Cecilia lever ju med man och barn, Ceclilia skulle ju aldrig se på Annelie på det viset som Anneli ser på Cecilia. Eller skulle hon?

Vad jag också tycker så mycket om med den här boken är att homosexualiteten inte är något problem, varken för Anneli, Cecilia eller för författaren. Annelis problem är att hon är förälskad i sin barndomsvän som är upptagen i en relation, och att Anneli inte vet om kärleken är besvarad. Att Anneli och Cecilia råkar vara kvinnor båda två är ovidkommande. Svårare än så är det inte. Och jag tror att den här typen av skildringar behövs, som normaliserar den homosexuella kärleken, inte problematiserar.

En smäcker, luftig bok, med mycket natur och årstider. Den får mig att tänka på bloggaren Ulvstrumpas sätt att umgås med naturen. Ett sätt som jag kan avundas lite där jag sitter på min kammare insvept i en filt med ännu en roman i näven.

167 sidor
Utgivningsår: 2008

september 11, 2008 Posted by | Betyg 4, Experimentell, Vanlig roman | | 6 kommentarer

Varför dog Monika P? av Elisabeth Gilek


När jag genom jobbet träffade säljaren för Wahlström & Widstrand pushade han hårt för Elisabeth Gileks författarskap och förstås särskilt för hennes nya deckare Varför dog Monika P? Ett mindre vanligt berättartekniskt grepp som hon klarar av med bravur, sa han. Och jag är faktiskt böjd att hålla med.

Boken börjar som många andra deckare med att man hittar en kropp som har legat ett tag. Det ovanliga är här att när kroppen hittas är hon fortfarande mentalt kvar i rummet. Poliserna och teknikerna ser henne inte men hon ser dem, hör dem och förstår inte alls vad som hänt. Vad är det som de håller på med och vad är det för äckligt som ligger på golvet?

Sakta försöker hon lägga ihop saker hon hör poliser, tekniker och obducenter säga, med sådant som hon mödosamt kommer att minnas. Vem var hon när hon levde? Vem dödade henne? Och varför var hon tvungen att dö?

Det hade kunnat bli verkligen hur dåligt som helst. Och det blir riktigt bra om du frågar mig. Berättarperspektivet är konsekvent genomfört och logiskt. Det känns varken konstigt att följa det döda offrets funderingar och perspektiv. Det är helt enkelt väldigt snyggt gjort. Ett gott hantverk och en bra deckare.

Nu håller jag med säljare från W&W. Varför får inte Gilek mer uppmärksamhet än hon fått hittills? Läs den här om du vill ha något lite annorlunda men ändå en pålitlig deckare. Det enda jag har att invända är den sista meningen i boken. Den hade jag definitivt klarat mig utan.

Själv har jag köpt Jessica Jungs saknad på pocket och ska ta den så fort en lucka dyker upp i lässchemat.

350 sidor
Utgivningsår: 2008

september 6, 2008 Posted by | Betyg 4, Deckare, Ovanlig roman | | 3 kommentarer

Alltid hos dig av Maria Ernestam


Inga är en framgångsrik fotograf runt de 50. Hon har precis fått höra att hennes senaste utställning fotografier, som hon jobbat så hårt med, anses lite för perfekta. Att hennes perfektionism har gjort hennes bilder opersonliga istället för perfekta. Det känns som ett dråpslag och världens undergång. Då får hon samtalet som berättar att Mårten, hennes älskade man och hennes stöd i livet, har dött. Alldeles för ung, och hon själv känner sig alldeles för ung för att bli lämnad ensam kvar som änka.

I två år skärper hon sig, bryter inte ihop, håller masken och fasaden. Fortsätter att göra det hon ska. Sen känner hon att hon inte orkar mera, packar väskan och åker till familjens hus i Marstrand. Där tänker hon stanna så länge hon vill. Bara ta det lugnt och hitta sig själv igen. Hon har ju sin barndomsvän Niklas som bor på sin gård inte långt därifrån, om hon skulle behöva hjälp och lite sällskap.

Så får hon för sig att hon ska röja i boden och hittar där en kartong med gamla brev och tidningsurklipp. Ett av breven är skriven av någon som kallar sig Lea och det är ställt till Ingas farmor Rakel. Och det talar om förlåtelse och något ont som hände en natt för länge sedan. En gåta från förr är precis vad Inga behöver få fästa tankarna vid, istället för sorgen efter Mårten. Innan hon vet ordet av har hon gett sig iväg från Marstrand, både i tanke och i bil, för att söka efter farmoderns gömda hemlighet.

Samtidigt får man följa Rakels tillbakablickar strax innan hon dog. Hennes version av hur allt kom sig att det blev som det blev.

Alltid hos dig är nog Maria Ernestams minst spektakulära roman hittills, men faktiskt den bästa. Nu har jag inte läst Busters öron så jag reserverar mig lite, men ändå. Jag tyckte mycket om den här och tror att hon med den här romanen kan hitta en större och kanske även äldre läsekrets än hon haft tidigare.

Den har en känsla jag gillade, en mjuk tillåtande atmosfär, språket var trevligt och jag ville läsa vidare, snabbt snabbt för jag ville också få veta hur det hängde ihop. En sak dock som jag tänkte på var Rakels tillbakablickar, att det så tydligt var samma språk som i beskrivningen av Ingas liv. Inte en särskild berättarröst i Ingas avsnitt och sedan Rakels röst i hennes avsnitt. Och det kanske känns lite orutinerat och enkelt. Där hade Ernestam kunnat tänka till.

En annan sak som jag reagerade på var att jag inte förstår hur Inga sedan kan få veta det hon får veta. Att läsaren vet det Rakel berättar i sina tillbakablickar är inte konstigt. Men hur kan Inga veta? Det förstår jag inte. Nu brukar Ernestam gärna ha med lite övernaturliga inslag, men om det var lösningen på kunskapsproblemet så borde hon varit tydligare med det. Annars kanske det är slarv. Längtar efter att andra ska läsa klart den så att jag får diskutera med någon. Dock ska tilläggas att jag läste boken i manusform och att det säkert har gjorts justeringar i texten efter det. Kanske är hela min invändning inte längre relevant. Ska ta en omläsning inom en inte alltför avlägsen framtid och se efter själv.

Men nu! Nu känns det som att Ernestams författarskap verkligen börjar ta form. Det här var moget och jag gillar det skarpt. Rekommenderas verkligen varmt.

301 sidor
Utgivningsår: 2008

september 1, 2008 Posted by | Betyg 4, Deckare, Vanlig roman | | 5 kommentarer

Den sista hemligheten av Ian Caldwell och Dustin Thomason

Länge har jag spanat på Den sista hemligheten eller The rule of four av Ian Caldwell och Dustin Thomason. Den är ungefär samtida med Da Vincikoden och det är nog delvis det som gjort att jag dragit mig för att läsa den. Dåliga kodkopior har jag föga lust med. Men nu efteråt inser jag att det knappast kan vara en kodkopia eftersom de utkom i princip samtidigt, och en bok som Den sista hemligheten slänger man inte ihop i en handvändning.

Berättelsen utspelar sig på Princeton University och huvudpersoner är Tom och hans vänner Paul, Charlie och Gil. De går nu sista året och har precis avslutat sina uppsatser, alla utom Paul som sliter in i det sista. Hans uppsats är också den som med störst sannolikhet är mer än en förberedelse för forskning, utan redan i sig innehåller omstörtande nya forskningsresultat.

För att bli färdig i tid drar Paul återigen in Tom i sitt forskningsarbete, en tjock gåtfull bok från 1400-talets Venedig. En bok som verkar ha många bottnar och ett underliggande budskap som legat dolt i flera hundra år. En bok som Toms far forskade på fram till sin alltför tidiga död, och som Tom sagt sig själv att han ska undvika eftersom han inte vill bli lika besatt som sin far. Nu vet han inte om han kan undvika att bli indragen igen, nu när han verkligen borde hålla sig undan. Nu när Paul kommit fram till saker som någon annan uppenbarligen är beredd att döda för att komma över.

Jag hade inte stora förhoppningar på Den sista hemligheten. Det är inget jag ska hymla med. Den åkte med som femte och sista bok på en veckas charter. Det var tur så här i efterhand att jag tog med den. Dels för att jag hade varit utan läsning annars, dels för att den faktiskt var den bästa av de fem som hade fått följa med.

Riktigt bra tycker jag att den är. Författarna har själva gått på Princeton och en av dem har till och med forskat på boken ifråga, om jag inte fått det hela om bakfoten. Och att författarna är insatta, i det de skriver om, märks. Det är levande och samtidigt detaljerat. Jag bryr mig föga om huruvida de skarvar både i Princetons historia och 1400-talets gestalter, det är en läsning som fångar och framför allt inspirerar mig till att söka mer kunskap.

I jämförelse då med Browns Da Vincikoden skulle jag säga att Den sista hemligheten är mindre lättläst men samtidigt har mer substans. Den är bättre helt enkelt men kanske tilltalar en mer begränsad målgrupp än Browns filmiska manus.

Men glöm nu att jag överhuvudtaget har gjort jämförelsen och läs denna litterära deckare för det är både den och du värd.

432 sidor
Utgivningsår: 2004
Originaltitel: The rule of four
Översättning: David Nessle

augusti 26, 2008 Posted by | Betyg 4, Deckare, Spänning | | 5 kommentarer

Berättelse om herr Roos av Håkan Nesser

Det är något eget med Håkan Nesser. Jag har en lässvacka som heter duga. Dagarna fulla av potentiell lästid som jag istället gör annat på. Tar upp en bok ibland men får kämpa för att läsa bara några sidor. Så får jag för mig att plocka upp Berättelse om herr Roos av herr Nesser och plötsligt har jag läst 75 sidor i ett nafs trots att klockan var ett när jag gick och lade mig. Han har något alldeles eget helt enkelt.

Berättelse om herr Roos är den tredje boken där polisen Gunnar Barbarotti och hans kollega Eva Backman förekommer. Förekommer väljer jag att säga för även om de är näst intill huvudpersoner, så är de långt ifrån viktigast. Böckerna handlar lika mycket, om inte mer, om berättelsernas andra personer, förövare, offer och inblandade, och en stor del av berättandet sker ur deras perspektiv.

Denna berättelse handlar om Ante Valdemar Roos. En 60-årig man inte alls i sina bästa dagar, som har ett mycket tråkigt liv och äktenskap. Så en dag vinner han pengar på spel, och utan att säga till familjen, säger han upp sig från jobbet och köper ett torp. Ett ställe där han kan få rå sig själv och bara vara. Slippa undan frun och hennes barn, slippa ifrån jobbet och chefen. Bara få vara Ante Valdemar Roos och se vad det skulle kunna innebära. Han älskar sitt torp, sitt nya liv, och gruvar sig för stunden då han måste åka hem till middagen, och allra värst gruvar han sig för helgerna. En lång räcka av timmar som han är bunden till frun, umgänget och hemmet.

Så en måndag när han kommer till torpet upptäcker han att någon varit där. En kvinna ser han på sakerna som är frånsprungna, och tvärt emot vad han tror han ska känna, så känner han en liten glädje gro över att någon annan hittat hans torp. Till och med ett litet hopp spirar om att denna någon kanske tänker stanna ett tag.

Som jag redan sagt, så tycker jag att det är något visst med Håkan Nesser. Han låter verkligen gestalterna ta tid och plats. Det är inte en mördares tankar i kursiv stil i två sidor här inte. Nej, det är filosofiska funderingar och personliga minnen som får ta hundratals sidor i anspråk, och det blir bra. Det är respektfullt och något alldeles särskilt.

Så när tidpunkten kommer i berättelsen då romanen ska få det inslag som är grundstenen för en deckare, då bävar jag. Jag är tvungen att lägga ifrån mig boken. Vad ska hända? Vem kommer att bli offer, och vem förövare? Vad är värst? Jag vill inte att någondera ska ske, jag vill kunna styra berättelsen och låta det fortsätta som det varit. Men det är inte jag som styr, och det är nog lika bra det. För jag är alltid så nöjd när det är Nesser som gör det istället.

511 sidor
Utgivningsår: 2008
Serie: Barbarotti del 3

augusti 15, 2008 Posted by | Betyg 4, Deckare, Vanlig roman | | 1 kommentar

Medan floden stiger av Henrik Kullander

I Henrik Kullanders tredje roman Medan floden stiger får vi möta Erik och Lina. Erik är författare och Lina är redaktör. De har aldrig arbetat tillsammans men givetvis träffades de genom jobbet. Nu har de precis gift sig, väntar sitt första barn och är på bröllopsresa på väg söderut i Tyskland i en hyrbil. De har bokat det första hotellrummet och sen tänkte de följa floden Elbe söderut. Åka lite som det faller sig.

Det faller sig så att deras första bokade hotell, som ligger i en liten stad vid Elbe, är ett trivsamt litet hotell med mycket personlighet. Och samtidigt bär det på en märklig stämning. En dörr som åker upp på glänt, underliga ljud om natten och människor som försvinner. Hotellets ägare och personal är upprörda. De försvunna har antagligen rest vidare utan att vilja betala räkningen.

Samtidigt stiger floden Elbe över sina brädder utanför deras fönster. De väljer att stanna kvar och vänta på att vattnet ska sjunka undan, men istället stiger det ännu mer. Så träffar de Ulrika och Erik, och börjar umgås med dem. Så en morgon är även Ulrika och Erik försvunna. Nu är det inte många gäster kvar på hotellet, vattnet stiger utanför och även personalen tycks minska i antal.

Det är en ovanlig och lite underlig roman Henrik Kullander har skrivit. Språket är nästan pladdrigt och berättar om saker som till en början kändes onödiga och irrelevanta. Blickar som slås ner, dörrar lite på glänt och en förflugen tanke utan sammanhang. Först är det irriterande och jag undrar vilken förläggare som accepterat denna hackiga historia och detta opoetiska språk. Sen bildar de irrlevanta bilderna ett sammanhang, de lösryckta blickarna skapar en kuslig stämning och de till synes förlugna tankarna berättar en historia utan att säga den rakt ut. Och det är snyggt. Mycket snyggt.

Samtidigt är det ibland lite dålig skräckfilm över det hela. Någon ”måste” gå ner i källaren fast man anar att det finns något farligt där. Förvisso kommer han upp igen med en naturlig förklaring men jag hinner ändå tänka att det där skulle väl ändå inte en vanlig person gjort. Och varför ihärdar de och stannar på hotellet, istället för att fly därifrån. Och kanske är själva detta oförklarliga en del av svaret, och en del av romanens kärna.

Sannerligen en ovanlig roman som jag till min glädje tycker mycket om. Och jag hoppas innerligen att den får det genomslag jag tycker att den förtjänar, även om det är lätt att den hamnar i facket smal, svår, svensk litteratur. Men låt dig inte avskräckas. Läs Henrik Kullander.

291 sidor
Utgivningsår: 2008

augusti 14, 2008 Posted by | Betyg 4, Experimentell, Ovanlig roman | | 6 kommentarer

A letter of Mary av Laurie R King


Laurie R. King tillhör det absoluta toppskiktet av mina favoritförfattare, om inte till och med position ett. Nu äntligen har jag kommit mig för med att läsa henne igen, jag tycker nämligen så mycket om Laurie att jag ständigt vill spara på hennes böcker för att veta att jag har en fin läsupplevelse framför mig. Men jag inser att det finns gränser. Till exempel när jag har fler böcker olästa av min favoritförfattaren än jag har lästa. Då är det dags att inte bara sukta och samla utan också att läsa.

A letter of Mary är den tredje boken om Mary Russel och Sherlock Holmes. En dag får de besök av en ytligt bekant, en kvinna de lärde känna i Palestina. Nu vill hon besöka dem och överlämna en gåva, som visar sig bestå av en vackert snidad italiensk ask och ett manuskript i form av en papyrusrulle. Kvinnan som är amatörforskare och arkeolog har visat manuskriptet för erkända experter och mötts av både förakt och skeptiska ”Det är inte möjligt”.

Nu vill hon lämna manuskriptet i Mary Russels vård. Hon må göra vad hon vill med det, bara hon tar hand om det. Mary läser texten som är på antik grekiska med armeniska inslag och gör en snabb översättning. Det är från någon som kallar sig Mariam och som säger sig vara en av Jesu apostlar. Brevet är till hennes syster i Magdala.

Kvinnan lämnar asken med manuskriptet och reser till London. Två dagar senare nås Russell och Sherlock av nyheten att kvinnan omkommit i en tragisk bilolycka. Men inte kan de lämna det därmed? Kan det verkligen ha varit en olycka, eller var det någon som önskade henne död?

Nu kanske det här låter som en dålig kopia av Da vinci koden. Det är det absolut inte. För det första kom A letter of Mary långt innan Da vinci koden. För det andra är A letter of Mary något helt annat och så mycket bättre.

En stor del av detta ”annat” och ”bättre” står språket för. Även om engelska inte är mitt modersmål och jag vanligtvis brukar tycka att jag sällan uppfattar litterära nyanser och språklig kvalitet så känns Kings språk klurigt, finurligt och mustigt. Hon är inte enkel, men samtidigt inte komplicerad. Hon tar liksom enkelheten ett snäpp upp, till en nivå som fortfarande är enkel, men med finess.

Den andra delen av konceptet är just Russell och Sherlock. Precis som de två tidigare böckerna i serien får A letter of Mary mig att känna att jag vet något om Sherlock som andra inte vet, andra som inte läst King. Och det tycker jag är intressant och imponerande, hur hon lyckas med att få en så uttjatad litterär gestalt att bli levande igen och trovärdig.

Jag tycker mycket om dessa böcker om Russell och Holmes. Så även om denna. Kanske lämnar intrigen något att önska men ärligt talat så är det inte hela världen, för resten är fantastiskt.

325 sidor
Serie: Russell 3

juli 9, 2008 Posted by | Betyg 4, Deckare | | 5 kommentarer

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? av Bjørn Sortland

Att läsa böcker som vänner rekommenderar är alltid lite läskigt. Att läsa böcker som vänner är involverade i, är snäppet värre. När jag fick Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? i min hand var det därför, om än mest med glädje, även med ett litet uns av rädsla som jag sedan började läsa den. Vad skulle jag säga om jag inte tyckte om den? Särskilt som alla andra i min omgivning fullkomligt avgudar Bjørn Sortlands lilla roman.

Inte hade jag behövt oroa mig för detta. Det är helt enkelt en poetisk liten pärla. Kanske skriker jag inte högt av glädje men den är fin, lågmäld och gripande.

Berättelsen handlar om Markus som träffar Ingrid på en fest. Hon är inte som andra tjejer han träffat, hon ser annorlunda ut och hon beter sig annorlunda. Hon är liksom undflyende på ett sätt som han inte förstår. Sen när han får veta börjar han förstå och då börjar han också att åtrå och längta.

Och jag funderar på Markus besatthet av Ingrid. Det är ju rätt vedertaget att det man inte kan få åtrår man ännu mer. Och Markus kan inte få Ingrid på det sätt som han vill. På så vis är Ingrid den ultimata personen att bli besatt av. Det är på något vis rätt säkert.

Så det här med ungdomsbok. Vad är egentligen en ungdomsbok? I det här fallet finns inte ett spår av det språk som annars brukar känneteckna ungdomsböcker. Och berättelsen handlar om en 19-åring. Eller berättigar etiketten ungdomsbok det korta formatet som hade kunnat ifrågasättas om den kallats vuxenroman?

Jag skulle kort och gott vilja kalla det en riktigt fin liten bok, och från X-publishings sida, ett strålande val till sin utgivning.

120 sidor
Utgivningsår: 2007
Utgivningsår Sverige: 2008
Originaltitel: Kva tåler så lite at det knuser om du seier namnet på det?
Översättning: Gunnar Ardelius

juli 1, 2008 Posted by | Betyg 4, Ovanlig roman, Ungdom | | Lämna en kommentar

Flyga drake av Khaled Hosseini

Flyga drake av Khaled Hosseini har sannerligen varit i ropet senaste året. Tillsammans med uppföljaren Tusen strålande solar har Flyga drake varit rikt förekommande bland mina sett-observationer. En bok man måste läsa, eller en bok man just på grund av det, låter bli?

Jag lät länge bli att läsa Flyga drake. Jag var nog rädd. Rädd för vad boken som sades vara både bra och sorglig, kunde innehålla. En bok som handlar om Afghanistan – kan det verkligen vara njutbar läsning?

Njutbart vet jag inte om det var, men lärorikt. Afghanistan med omländer är ett område som jag vet pinsamt lite om, även fast de länderna är i fokus på nyheterna var och varannan dag. Nu vet jag lite till, även om det är marginellt.

Bokens huvudperson Amir växer upp som priviligierad i Kabul, med sin far. Modern dog när Amir föddes och på gården finns istället Ali, faderns barndomskamrat och hans son Hassan. Ali och Hassan fungerar både som husets tjänare och faderns och Amirs goda vänner. Men Ali och Hassan är hazarer, ett annat folkslag och hunsade och bespottade. Även om Amir och Hassan är oskiljaktiga vänner när de är hemma och ensamma, är det Amir som går i skolan och Hassan som är analfabet. Amir som är herre och Hassan hans tjänare.

Det är en sorglig berättelse, och självrannsakande. Vem är man egentligen? Hur mycket skulle du stå upp för någon som ställer upp för dig? Vem skulle du vara i brinnande krig?

Så jag var tvungen att läsa fort. Det var spännande och blicken flög över sidorna för att snabbt komma till slutet. Stod inte ut att hänga i den obarmhärtiga handlingen utan ville snabbt få veta hur det skulle gå. Jag blev inte besviken, inte på något sätt.

Det är långt ifrån en sockersöt berättelse. Det är blod och fattigdom, fasansfulla dåd och annat som inte borde få existera. Men det gör det, och det är det lätt att glömma i en överbelamrad lägenhet i Stockholm, där dagens problem är av en helt annan art. Pinsamt.

Läs Flyga drake! Det förtjänar den och behöver du.

352 sidor
Utgivningsår: 2003
Originaltitel: The kite runner
Översättning: Johan Nilsson

juni 22, 2008 Posted by | Betyg 4, Fakta, Vanlig roman | | 1 kommentar