Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

Vinterstaden av Arnaldur Indriđason

Det är mörkaste vinter i Reykjavik och kallt som sällan förr. På marken nedanför en balkong i en förort hittas en ung pojke nästan fastfrusen i isen. Först tror man att han kanske ramlat eller hoppat från balkongen men när teknikerna anländer och man vänder på honom ser man att han blivit knivhuggen till döds, en ung pojke. Vad som dessutom bekymrar polisen är att han är av asiatiskt ursprung. Det kan väl inte vara ett dåd med rasistförtecken?

Man får tag i modern och då visar det sig att den mördade pojkens äldre halvbror är borta. När man många många timmar senare hittar honom är han i ett tillstånd som gör det omöjligt att förhöra honom. Man lämnar honom därför i moderns vård och någon dag senare är han spårlöst borta igen. Denna gång verkar det vara med moderns samtycke. Man vill inte tro att broden ska ha något med det hela att göra, enligt alla vittnen är bröderna sällsynt nära varandra, men vad ska polisen tro när han uppenbart håller sig borta?

Omdöme: Det här var tråkigt nog den absolut sämsta deckaren av I som jag läst. Den är tjatig, pratig och alldeles för förklarande. Och det är klart att det blir ett problem när man skriver både för läsare som redan är väl insatta i personregistret han använder sig av, och för helt nya läsare. Men det räcker att berätta om Erlendurs försvunna bror en gång i boken tycker jag. Även en ny läsare behöver inte få höra det flera gånger. Och kan inte den där historien få en upplösning snart? Nu börjar det onekligen bli tjatigt. Och Erlendur skulle verkligen behöva utvecklas som person i den här frågan.

Boken är tyvärr rätt tråkig på många andra sätt också. Det flyter inte på helt enkelt. Och det är nog samma sak som störde mig lite i början av den första boken jag läste, men här blommade det ut i full kraft och blev ett riktigt irritationsmoment. Han fick på något vis inte till den vanliga magin och flytet i språket denna gång. Det blev aldrig bra.

Jag hoppas innerligt att nästa bok är bättre, för detta är ett författarskap jag tycker mycket om. Men inte om det ska vara så här. Då låter jag hellre bli att läsa och väljer något annat som är bra och inte irriterar mig.

302 sidor
Utgivningsår: 2005 (svensk 2007)
Originaltitel: Vetrarborgin
Översättning: Ylva Hellerud

Serie: Erlendur del 5

maj 25, 2007 Posted by | Betyg 2, Deckare | | Lämna en kommentar

Mannen i sjön av Arnaldur Indriđason

Vattnet i den isländska sjön Kleifarvatn skjunker oförklarligt och obönhörligt. På botten hittas ett skelett fastbundet vid en rysk spionutrustning. Skelettet är gammalt och snart inser man att det nog legat där sedan kalla kriget. Amerikanska trupper på ön och en rysk spionutrustning talar sitt tydliga språk. Men inte mycket mer än så har Erlendur och hans kollegor att gå på när de börjar nysta i fyndet.

Samtidigt får vi följa en isländsk student på 1950-talet som tror på den kommunistiska idén. Han åker till Östtyskland för att studera och träffar där andra islänningar såväl som tyskar. Särskilt en tysk, Lothar kallar han sig och han är mycket intresserad av vad de isländska studenterna har var sig och vad de tycker om saker och ting. Kanske lite för intresserad. Och de isländska studenterna är naiva och tror på det de får höra. De tror på varandra och på vänskapen.

Omdöme: En fullgod Indriđason. Det finns sällan något att klaga på, även om jag kanske tyckte att partierna i Östtyskland kändes lite långa och plågsamma. Och kanske mer för innehållet än för formen. Det känns helt enkelt plågsamt att läsa när man vet att det kommer gå illa.

Inte min favorit av Indriđason kanske. Bäst hittills är helt klart Kvinna i grönt, men de andra är mycket bra läsning de också, inklusive denna. Och bäst är de nog om man läser dem allihopa och kronologiskt, även om jag nu efter fyra böcker kan börja längta efter att Erlendur ska få hitta sin bror någon gång. Det vore honom väl unt.

312 sidor
Utgivningsår: 2004
Originaltitel: Kleifarvatn
Översättning: Ylva Hellerud

Serie: Erlendur del 4

september 15, 2006 Posted by | Betyg 3, Deckare | | Lämna en kommentar

Änglarösten av Arnaldur Indriđason

Mitt i julens turistrusning hittas dörrvaktmästaren på ett av Reykjaviks hotell mördad i sitt lilla rum i källaren. Han är iklädd sin tomtedräkt inför den årliga festen för hotellets barn och vuxna, då han brukade axla rollen som tomte. Han sitter på sin säng, skjuten i sin tomtedräkt med snorren hängande utanför, dock iklädd passande kondom. Polisen ställer den självklara frågan om vem den döde kan tänkas ha väntat sig att få träffa där nere i hotellets källare, som dessutom förväntats utföra denna sexuella tjänst åt honom.

Den döde är ett osannolikt offer. Tyst och tillbakadragen enligt de övriga anställda på hotellet. En ensling som gärna höll sig i sitt rum i källaren. En udda person förvisso, men vem skulle vilja döda honom?

Så uppdagas att den döde var en rikskänd gossopran som barn. Ända tills han abrupt hamnade i målbrottet mitt under en konsert, vilket skämde ut honom totalt, en ohjälplig fadäs som hans största pådrivare fadern, aldrig förlät. Men ändå – vem vill döda en före detta känd gossopran?

Samtidigt har Erlendur sitt eget tomma privatliv att genomlida, och som de flesta ensamma är julen sällan en munter tilldragelse. Han bestämmer sig helt sonika för att stanna på hotellet, som gäst. Inte för att han därigenom kommer ifrån sin dotter, som envisas med att komma och hälsa på honom, oftast oanmäld, även där, och ställa sina jobbiga frågor om varför och vad. Frågor som behöver ställas och kanske besvaras.

Omdöme: Jag tycker om Indriđasons deckare. Egentligen vet jag inte exakt vad det är som tilltalar mig så, men det är kanske något med det isländska klimatet, bisterheten och kylan. Och sen att Erlendur inte är alls är överdrivet präktig eller nedgången, utan helt enkelt en rätt vanlig man, som har gjort fel fast han ville göra rätt, och som inte har några bra svar på varför. Och jag gillar språket på något vis, och jag gillar berättelserna och det sätt Indriđason bygger upp dem på. Det är gott deckarbyggeri och jag är fullt nöjd som läsare. Och snart får jag läsa nästa också och det ser jag fram emot.

301 sidor
Utgivningsår: 2002
Originaltitel: Röddin
Översättning: Ylva Hellerud

Serie: Erlendur del 3

juli 31, 2006 Posted by | Betyg 4, Deckare | | Lämna en kommentar

Kvinna i grönt av Arnaldur Indriđason

När man gräver för husgrunder till ett nytt bostadsområde hittar man plötsligt benen efter en människa djupt nere i jorden. Man inser snart att personen ifråga legat i jorden ett bra tag och ett utgrävningsteam med arkeologer tillkallas, eftersom det rimligen faktiskt kan vara ett fornfynd de stött på. Därmed tar utgrävningen rundlig tid på sig och polisen har gott om tid på sig att utföra de mer utredande delarna.

Vid en ytlig översikt av området hittar Erlendurs kvinnliga kollega bärbuskar och då föds tanken att det kanske funnits bebyggelse där, och snart får man bekräftat att det stått ett torp där under andra världskriget, och att det bott en liten familj där. En familj med tre barn, som borde kunna vara i livet fortfarande.

Samtidigt är Erlendurs dotter i behov av hans hjälp. Hon är gravid och fast i narkotikamiss-bruk, senast då sågs hade de ett våldsamt gräl om just detta, och det var nu rätt länge sedan. Ända tills hon ringer på hans mobil och desperat ber om hjälp, mer hinner han inte höra innan samtalet bryts och han har ingen aning om var hon är. Ett desperat sökande tar sin början, där Erlendur söker upp varenda kriminellt element som han anar kan ha haft något med hans dotter att göra.

Omdöme: Indriđason fick som första författare deckarepriset Glasnyckeln två gånger, först för sin deckare Glasbruket och sedan för den här, och jag förstår precis varför. Det är sällan man får njuta en så välkomponerad deckare, så intensiv och samtidigt så lugn och behärskad. Riktigt, riktigt bra. Jag längtar redan efter att få ta del av nästa del i serien, och nästa! Har du inte läst Indriđason ännu så är det fanimej på tiden.

264 sidor
Utgivningsår: 2001
Originaltitel: Grafarþögn
Översättning: Ylva Hellerud

Serie: Erlendur del 2

april 8, 2006 Posted by | Betyg 4, Deckare | | Lämna en kommentar

Glasbruket av Arnaldur Indriđason

En äldre man hittas ihjälslagen i sin lägenhet. Brottet är ovanligt på så sätt att det både andas brådska och lugn. Mannen är slagen på ett sätt som vittnar om att det inte var planerat utan ett infall i raseri. Lappen som ligger på mannens kropp vittnar dock om ett lugn och om planering. De tre ord som står på lappen är helt obegripliga.

Gömt i mannens lägenhet hittar man ett fotografi av en gravsten. Det visar sig att den fyraåriga flicka som ligger i graven troligtvis är frukten av en våldtäkt som mannen begick, men aldrig blev fälld för. Sakta börjar man nysta upp sammanhang och en släkthistoria som är utöver det vanliga.

Omdöme: Riktigt bra. O vad bra. Jag i princip sträckläste den på en dag. Mycket intressant är de detaljer som kommer fram i samband med upplösningen, vilket jag alltså inte kan avslöja för mycket om här, men väldigt intressant är det dock. I början tyckte jag nog att den var lite seg men den tog sig med råge och blev en synnerligen välskriven polisroman. Snart, väldigt snart ska jag nog ta och läsa den andra boken som kommit på svenska.

263 sidor
Utgivningsår: 2000
Originaltitel: Mýrin
Översättning: Ylva Hellerud

Serie: Erlendur del 1

juli 13, 2005 Posted by | Betyg 4, Deckare | | Lämna en kommentar