Lyckans hjul av Kajsa Ingemarsson

Luckor vill jag gärna försöka fylla igen, och i mitt läsande har Kajsa Ingemarsson länge varit en lucka. Ingen lucka att sträva efter att fylla, kanske vissa säger, men jag tycker ändå att en författare som säljer platina med sin pocket flera år i rad, borde jag ha läst. Åtminstone för att veta vad det är jag sen låter bli att läsa. Så ramlade Lyckans hjul in i min bokhylla och nu var det dags.

Berättelsen handlar om några hus i ett villaområde. Där bor Nina, ensamstående med tonårssonen boendes hemma. Hon har en frisersalong och går ut och dansar med barndomsväninnan på helgerna, för att fortsätta sökandet efter mannen med stort m.

På gatan bor också Miriam som lever med sin man, eller kanske rättare sagt för sin man. Hon går hemma och pysslar och fixar och han kommer hem och ber om en askkopp.

Den tredje personen heter Ellinor, en ung advokat, nyinflyttad som är hemma med sitt första barn. Ellinor förstår inte vad det är med henne. Hon skulle ju vara nöjd med att gå hemma med sonen medan maken satsar på karriären. Varför längtar hon bort? Varför är hon inte nöjd?

Så flyttar någon in i det fjärde huset, det som stått tomt ett tag. De tre grannarna spanar, undrar och funderar. Förfasar sig! Vad mycket folk det springer där, som stannar en timme bakom nedfällda persienner. Är det en bordell de fått till granne? När de väl får reda på vad den nya grannen egentligen pysslar med har det hänt saker i alla deras liv som gör att de faktiskt behöver just sin nya granne.

Utan att ha berättat för mycket så förstår du säkert vad det är för typ av bok: kvinnor i en inte helt tillfredsställande situation, blir tvungna att förändra och förändras. Och sen ett lyckligt slut. Och jag tycker faktiskt att Ingemarsson gör det helt okej. Det är enkelt, möjligen för enkelt, tema. Språket är funktionellt även om jag stör mig på vissa saker och tänker ”men Kajsa! Så kan du inte skriva!” Jag stör mig också en del på personerna och deras åsikter. Det är kort sagt lite väl enkelt och enkelspårigt. Men okej, ungefär så okej som jag förväntade mig.

Lata dagar i hängmattan är den perfekt för, om du tänkt dig något enkelt vill säga.

409 sidor
Utgivningsår: 2008

This charming man av Marian Keyes

 

Sällan har jag sett fram emot en läsning så mycket som jag såg fram emot This charming man av Marian Keyes. Jag längtade ett helt halvår i förväg och sen kom den.

Och jag vet inte vad som hände. För höga förväntningar är aldrig bra men jag tror inte att det bara var det. Jag hade helt enkelt svårt att komma in i läsflytet. Den låg inte och lockade på mig när jag inte läste, utan jag klarade mig helt enkelt lika bra utan att läsa vidare och få veta hur det går. Det är väldigt ovanligt i relationen mellan Keyes och mig. Mycket ovanligt. Desto konstigare egentligen att jag tycker att den är rätt bra, när jag väl kom mig för att läsa vill säga.

Berättelsen handlar om fyra olika kvinnor och deras reaktioner och hur deras liv förändras när de får veta att Paddy de Courcy ska gifta sig. Paddy är en politisk stjärna på uppåtgående och mycket framgångsrik hos kvinnorna. Det har länge spekulerats kring vem som skulle fånga en sån guldklimp till karl.

De fyra kvinnorna är rätt olika men har alla en stark koppling till Paddy. Lola Daly tror sig vara hans flickvän ända tills hon får veta att han ska gifta sig, men inte med henne. Grace Gildee är journalist och får veta om Paddys förlovning på jobbet. Marnie är Graces syster och hade en flerårig stormig relation med Paddy när hon var ung. Alicia slutligen är Paddys fästmö som får veta genom ett pressmeddelande att hon tydligen ska gifta sig.

För att särskilja de fyra kvinnorna använders sig Keyes av olika typsnitt och olika språk. Särskilt Lolas språk är väldigt signifikant, medan de andra är mer lika varandra. Det är lite synd tycker jag, det hade kunnat utvecklats och blivit en utmaning för Keyes som författare och även känts mer fullföljt. Nu är Lola speciell och de andra lika. Som om ambitionen var hög men att förmågan inte räckte riktigt ända fram. Däremot så gillar jag idén, både med typsnitt och språk.

Och jag gillar faktiskt boken som helhet, men jag tror också att Keyes nu står lite vid ett vägskäl. Hon börjar komma in på, och inte väja för, tyngre ämnen som blir svårförenliga med den lättsamma självironi som hennes fiktiva personer tidigare kännetecknats av. Nu blir det tungt och bra, men inte särskilt roligt även om hon försöker. Och då är frågan vart hon vill gå. För snart skriver hon inte lättillgänglig chicklit längre utan något mer allvarligt.

Och jag undrar om det inte var det som bitvis gjorde det motigt för mig att komma vidare i boken. Jag drog mig ibland för att fortsätta läsa för jag visste att vi snart skulle byta person, och då skulle det bli smärtsamt igen. Men samtidigt skulle det ju inte bli så smärtsamt om det inte var bra! Jag tycker så här i efterhand om den och förstår inte varför jag inte läste fortare och mer. För det vet jag att den vinner på.

Så läs den absolut. Men var beredd och ge inte upp. Läs vidare och låt ingen annan bok komma mellan dig och Keyes förrän sista sidan är slukad. Då blir det nog bäst.

676 sidor
Utgivningsår: 2008

Nästa sak på min lista av Jill Smolinski

June är olycklig singel, 34 år gammal och arbetar som skribent. Nu låter skribent mycket coolare än vad det egentligen är för hon skriver broschyrer och torra informationstexter på en firma som främjar samåkning. Hon är en rätt oengagerad odriven person, som inte ids göra sitt bästa i något hänseende alls i sitt liv. Dessutom är hon rätt deprimerad nu. Nu efter att hon råkat köra ihjäl 24-åriga Marissa. Det var förstås en olycka, egentligen inte alls Junes fel, men det känns så. Särskilt när hon träffar Marissas familj.

Grejen är bara den att June har en sak som hon tog ur Marissas handväska efter olyckan. Det är en lista som Marissa skrev med 20 saker hon ville göra före sin 25-årsdag. Två saker hade hon klarat av: Att gå ner 40 kilo och Att ha på sig sexiga skor. Och när June stöter ihop med Marissas bror Troy råkar hon berätta om listan, och för att slippa ge honom den, hör hon sig själv säga att hon tänker fullfölja den själv, innan Marissa skulle fyllt 25.

Så det är bara att sätta igång. Det verkar onekligen svårt men vissa punkter är lätta och snabbt avklarade. Andra är svåra och kräver mycket förberedelse. Detta samtidigt som jobbet pockar på. Chefen Lizbeth är på henne som en muterad ond igel för att inte tala om högste chefen himself.

Och det är lite fascinerande, för det här är verkligen chicklit när den är som enklast. Jill Smolinski har tagit och prickat av listan punkt för punkt. Drygt 30 år gammal – bock. Lagom glammigt jobb inom media – bock. Olycklig av någon anledning – bock. Ingen pojkvän eller precis tagit slut – bock bock. Rätt snygg men rätt omedveten om det – bock. Intressant kille i närheten som man inte anar men som blir hennes kille i slutändan – bock.

Ändå har hon den där listgrejen som gör berättelsen lite unik. Listan ger boken ett budskap, att man kan förändras och att man kan göra saker om man bara ger sig tusan. Och själva boken stannar inte hos mig så mycket, men listan ligger och gnager. Vad skulle jag skriva på min lista? Skulle jag kunna bestämma mig och slutföra saker som jag vill slutföra? Skulle en lista kunna förändra mig?

Smolinski skriver bra och drivet. Det är som chicklit ska vara, även om jag måste erkänna att boken inte direkt skrek efter mig. Men det var enkel läsning som inte irriterade mig på det viset som Lisa Jewell oftast gör. Om jag behövde chicklit och skulle välja något ur högen, skulle jag gärna läsa en Smolinski till, däremot inte en Jewell. Fast helst skulle jag vilja ha en Keyes. Men det är en annan liga.

281 sidor
Utgivningsår: 2007
Originaltitel: The next thing on my list
Översättning: Cecilia Berglund

Byt liv med mig av Adele Parks

Både Martha och Eliza är runt trettio plus men lever så olika liv som systrar kan göra, förutom att båda är heterosexuella och har en relation. Martha lever ett ytterst stadgat familjeliv med Michael och de två barnen. Hon ser redan ut som en liten tant, om än väldigt välvårdad och stilig liten tant. Och som hon trivs med sitt puttriga hemmafruliv. Visserligen är kanske sexlivet en smula tråkigt och kanske är hon lite ledsen över att Michael inte tar så stor del i livet med barnen, men han har ju så mycket på jobbet och Martha är ju på det hela taget en mycket lyckligt lottad kvinna.

Eliza å sin sida har en relation med Greg, som kanske är det absoluta motsatsen till Michael. Han är en inbiten slarver. Lägenheten ser ut som en soptipp och luktar därefter. Han har inga fasta inkomster och drömmer om en karriär som musiker. Deras sexliv är fantastiskt men Eliza drömmer om ett familjeliv. Hon vill ha en man som tjänar bra och har kostym, pensions-försäkring och hypotekslån på ett hus. Hon vill helt enkelt ha det liv som Martha har.
Så Eliza bryter med Greg, som hon egentligen älskar, packar sina väskor och åker hem till Martha för att få ta del av hennes familjeidyll och kanske utnyttja hennes nätverk för att hitta mannen i sitt nya liv. Men när hon kommer hem till Martha finner hon huset i upplösnings-tillstånd. Michael har bara någon timme tidigare lämnat Martha och barnen och hela Marthas värld har rasat. Och Elizas bild av systerns liv som den perfekta lyckan får sig en lätt, lätt törn. Och värre ska det bli.

Omdöme: Den var hemsk helt enkelt. Systrarna var så schablonartat skildrade att jag till en början undrade om det var parodi. Snart insåg jag att det på allvar var meningen att jag skulle gilla de här systrarna trots att de enligt beskrivningarna inte såg ut som något annat än Barbie-dockor och agerade därefter.

Och boken blev också en plåga att ta sig igenom. Patetisk moralpredikan som slutar med att den äkta mannen ska vilja komma tillbaka, hemmafrun ska hitta sig själv och slarvan ska inse att kärleken till en person är större och starkare än pensionsförsäkringar och karriärer. Så förutsägbart och tråkigt. Läs något annat är du snäll för det här var inte kul.

355 sidor
Utgivningsår: 2003
Originaltitel: The other woman’s shoes
Översättning: Lina Erkelius

Vince & Joy av Lisa Jewell

Vince är 19 år och har precis läkt klart efter att ha opererat sitt enorma underbett. Han ser fortfarande sig själv som en riktig fuling trots att operationen har förvandlat honom till en fin alldeles normal kille. Han har fortfarande aldrig haft en flickvän eller sex, vilket förstås är jobbigt.

Joy å sin sida, har för inte alltför länge sedan kommit ut från psykiatrisk vård, efter att ha försökt ta livet av sig, i sin tur efter att ha upptäckt att fadern är otrogen och sedan burit hemligheten som en skamfläck. Hon är trasig, bränd på känslor och aldrig upplevt att hon velat att en killa ska ta på henne.

Så råkar de hamna i husvagnarna bredvid varandra på semester med sina respektive familjer. De faller för varandra och upptäcker att det känns så naturligt att umgås, som att ha funnit en tvillingsjäl. Men kvällen när de är ute och upptäcker sex tillsammans, händer något mellan deras familjer, något som resulterar i att Joys familj bryter upp och åker tidigt på morgonen. Efter sig lämnar hon ett brev vars text flyter ut till oläslighet i regnet. Det enda Vince kan tyda är att hon skäms så mycket över något. Han tolkar det som att hon skäms över att ha haft sex med honom och tvingat resten av familjen att åka därifrån. Hjärtesorgen är total.

Åren går, pojkvänner respektive flickvänner kommer och går för dem båda. Till och med äkta makar och hustrur. Men de kan inte glömma varandra och ödet vill att de stöter på varandra med jämna mellanrum. När ska de lämna sina liv i misär och leva i lycka tillsammans?

Omdöme: Jag gillar Vince och jag gillar Joy. Däremot gillar jag inte Lisa Jewell. Jag tycker synd om Vince och Joy som måste bo i en roman av henne. Jag tycker liksom inte att hon kan bygga upp en berättelse på ett sätt som gör det gripande och trovärdigt. Det är på låtsas hur mycket hon än försöker övertyga mig om motsatsen. Och man sitter där och hoppar i soffan och tänker men va fan bli tillsammans någon gång då! Ska jag behöva vänta i över 500 sidor på att huvudpersonerna ska förstå det som jag vetat från första sidan. För att göra en elak jämförelse så hade Keyes klarat av detta galant. Keyes hade fått mig att undra hur sjutton det skulle gå, jag hade inte varit säker men jag hade hoppats. Och jag hade blivit glad. Hos Jewell vet man exakt hur det ska gå, lika väl som om jag hade skrivit boken själv, och jag är inte glad i slutet, jag är irriterad. Dels över att ha fått vänta i 500 sidor på lyckan, och sen dessutom bli snuvad på den. Man får inte ens vara med när de träffas på riktigt igen! Vad är det för jävla sätt?

Nej nu är jag trött på Jewell. Inte en enda bok till av henne ska komma under mina ögon.

543 sidor
Utgivningsår: 2005
Originaltitel: Vince & Joy
Översättning: Marianne Mattsson

Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet av Eva Rice

Den är 1950-tal och England är sig inte riktigt likt efter kriget. Penelope bor med sin tjusiga mamma och häftiga lillebror i ett magnifikt hus i en liten ort utanför London. Penelopes pappa dog i kriget och nu sitter de där med familjegodset som kostar en förmögenhet att underhålla. Särskilt om man ska leva ståndsaktigt och det vill Penelopes mamma gärna.

En dag när Penelope är på väg hem från skolan dyker en flicka i hennes egen ålder upp på busshållplatsen. Det är en synnerligen karismatisk och världsvan tjej vid namn Charlotte och innan Penelope vet ordet av sitter hon i en taxi tillsammans med henne, på väg till en moster Clare för att dricka afternoon tea.

Hemma hos mostern råder en atmosfär som Penelope finner synnerligen tilltalande. Det är rörigt i huset, böcker överallt och en tillåtande omsorgsfull stämning. Mostern är charmerande och hennes son Harry en udda och intressant ung man. Det visar sig dessutom att mostern på något vis känner både Penelopes föräldrar och den man som Penelope jobbar extra för. Men det ligger någon hemlighet begraven där som Penelope inte riktigt vet om hon vill gräva fram.
Penelope dras snabbt in i familjen. Det blir som en extra familj åt henne och hon finner sig snart engagerad i ett skådespeleri där hon ska agera Harrys flickvän för att göra den snobbrika Marina så till sig av svartsjuka att hon bryter med sin lika rika amerikanska fästman. Ett spel som kommer att påverka hennes framtid mer än hon kan ana.

Omdöme: En charmerande liten bok som är väldigt svår att genrebestämma. Jag skulle inte kalla det för chicklit för den saknar de bestådsdelar som en sådan ska innehålla. Och en vanlig roman är det absolut inte. Det är lättsam underhållning helt enkelt, med ett persongalleri och en social sfär som åtminstone jag känner att jag har ytterst svårt att relatera till, och det är kanske just därför som boken snarare får karaktär av saga än av roman.

Egentligen skulle jag vilja kalla den rätt oansenlig men det känns också orättvist. För den var söt, den var underhållande och trivsam att läsa. Men faktiskt inte så mycket mer än så.

444 sidor
Utgivningsår: 2005
Originaltitel: The Lost Art of Keeping Secrets
Översättning: Lisbet Holst

De skamlösa av Sisela Lindblom

Det är glassigt sommar-Stockholm och Nathalie och Tito skrattar sig lyckliga över att de jobbar på ett högblankt chict tjejmagasin, även om det innebär att de måste sitta inomhus i värmen, på kontoret på Södermalm, när alla andra sitter i solen och äter glass. Men de är två lyckade brudar, fullkomligt medvetna om det, och så nöjda.

Fast kanske inte helt nöjda ändå. Nathalie känner det ibland som att hon inte riktigt räknas och hör hemma i den här miljön eftersom hon jobbat sig dit, och inte har några ärvda pengar på banken. Tito å sin sida, är inte bara ruskigt snygg och sexig, hon är dessutom överklass sedan generationer. Nu är Tito mest irriterad på Nathalie, som hon tycker är en riktig slarver och bohem, samtidigt som hon väntar på att hennes nyfunna kärlek Eric ska höra av sig och vilja enlevera henne över lunchen.

Eric å sin sida, letar efter sina drömmars kvinna, och kanske kan han lyckas göra Tito till något som åtminstone liknar det. Kanske skulle det göra att de demoner han bär inom sig, stannar där. De är nämligen inte särskilt trevliga alls, och gör honom till en synnerligen osympatisk person i kvinnors ögon och då skulle det skita sig totalt. Igen.

Nathalie har också sina intressen av Tito. Inte nog med att de ska föreställa bästa väninnor, arbetskamrater, hon hyser dessutom en önskan om att få klä av Tito, gärna i en bastu och ta henne med en dildo. Eller något liknande. Kanske kan de spela in mjukporr tillsammans, en fin film för kvinnor. Tanken på porrfilm för kvinnor är något annat som sysselsätter Nathalies tankar. En man hon träffar på en bar, visar henne in i en värld av sexshower över Internet, och snart är hon fast, både i den spänning och sexuella upphetsning som hon erfar där, men även av tanken på att finna en speciell kvinna där, en kvinna som hon vill rädda ur träsket och ta till Sverige. Kanske vill hon starta ett porrfilmsimperium med Nathalie, om nu Tito är så ointresserad som hon verkar vara.

Omdöme: Vad ska man säga. Bland det sämre jag läst och ändå inte. Språket var helt ok och gestalterna och handlingen mestadels intressanta och spännande, men helheten håller inte. Partier i boken ska föreställa skönlitterära fiktiva texter, skrivna av Erics tidigare flickvän Amanda. Dessa partier berör Nathalies och Titos verklighet men det blir aldrig särskilt tydligt vad som egentligen är meningen. Skriver Amanda egentligen hela boken, eller hur är det tänkt? Lite förvirrande men tyvärr så pass ostyrigt att jag snabbt lägger ner hela intentionen att försöka förstå. Det är helt enkelt inte tillräckligt intressant eller bra för att jag ens ska orka försöka.

Hela boken känns rätt meningslös. Vad är det egentligen Lindblom vill berätta? Och för vem? Det förstod jag aldrig och det gör läsningen tämligen värdelös. Läs något annat istället.

379 sidor

Utgivningsår: 2007

Långt efteråt:

Jag fick läsa De skamlösa som oredigerat korrektur, långt innan diskussionen i media drog igång. En diskussion som menade att Lindblom så skickligt skildrade och pekade ut shoppinghysteri och en materialism bland en viss typ av människor. Jag kan bara säga att det är mycket möjligt att hon avsåg att göra det, men utan att få det utpekat för mig kan jag inte säga att jag såg det, faktiskt inte ens då. Och att som författare mena att visa på något och läsaren inte ser det, då har man misslyckats.

Och jag var inte ensam om att inte se.

Djävulen bär Prada av Lauren Weisberger

Andrea Sachs är nyutexaminerad från universitetet med en examen i litteratur och hennes drömyrke är att få arbeta som journalist på någon av de stora drakarna. Vägen dit kan tyckas lång och krånglig och plötsligt finner hon att Miranda Priestly, chefredaktör på den stora modetidningen, har läst hennes ansökan och kallat henne till intervju, men inte för att anställa henne som skribent eller journalist, utan helt enkelt som en av Mirandas personliga assistenter.

Men det som Andrea tror ska vara en enkel fot in, visar sig vara rena rama helvetet. Miranda kräver service dygnets samtliga timmar, alla dagar i veckan, och en service som går utanför allt Andrea kunnat tänka sig. Böcker flygs över Atlanten för att hinna fram till döttrarnas frukost, hela dagar ägnas åt att försöka hitta rätt kjol att skicka till Miranda på hennes semester efter så vaga önskemål som att hon vill ha en kjol.

Det beteende som Andrea från början iakttog intresserat och med avsky, finner hon mer och mer att hon själv börjar anta. Hon kan inte gå på toaletten om Miranda ska ringa, hon är ständigt på helspänn, alltid beredd att göra sitt yttersta för att i bästa fall få en utskällning som belöning. Sakta men säkert förvandlas hennes liv till jobb, jobb och Miranda. Hon försummar sin pojkvän, har knappt någon kontakt med sin familj och märker inte att hennes bästa väninna dricker alldeles, alldeles för mycket.

Omdöme: Jag bävade lite inför att läsa denna bok. Har hört hur otroligt elak denna Miranda ska vara och fick liksom olust att läsa om all denna elakhet. Men snart släppte den spänningen och boken tog fart. Underhållande måste jag nog erkänna att den var, men jag tror nog faktiskt att den hade förlorat mycket av sitt värde och mitt intresse om det inte var för att jag visste att den var i princip självupplevd och att människor som det här faktiskt finns på riktigt.

Men att det är hyfsat autentiskt innebär också att den dramatiska kurvan inte är den bästa. Upplösningen kommer snabbt och överraskande, och saknade en uppbyggnad och kulmen. Men det kanske är smällar man får ta.

Jag skulle nog kalla den läsvärd och intressant, men då mer för autenticiteten än det litterära innehållet. För bättre böcker kan man läsa, även inom denna genre.

394 sidor
Utgivningsår: 2003
Originaltitel: The devil wears prada
Översättning: Katarina Jansson

Å andra sidan av Marian Keyes

Gemma lever ett framgångsrikt singelliv i Dublin. Hon är festfixarnas festfixare och har kunder bland de rikaste och de mest kända. Ingen man har hon dock i sitt liv och det är, enligt Gemmas åsikt, hennes före detta bästa väninna Lilys fel. Lily stal Gemmas Anton, gifte sig med honom och skaffade barn, helt oförlåtligt. Men förutom att Gemma fortfarande sörjer Anton och inte har träffat någon ny på alla dessa år, så är hennes liv helt ok. Ända tills två saker inträffar. Det första är att Gemma får reda på att Lily ska få en bok utgiven. Det var Gemma som var den av dem två som skulle få böcker utgivna inte Lily. Det andra är att Gemmas pappa efter en hel ocean av äktenskapliga år flyttar hem till sin sekreterare. Gemmas mamma går in i total koma och kan inte ta hand om sig själv eller ens vara ensam. Gemma blir tvungen att ställa in sitt eget privatliv och flytta hem till mamma. Något annat alternativ finns inte.

Lily å andra sidan har dåligt samvete gentemot Gemma. Hennes stora skräck är att träffa Gemma igen och hon är helt övertygad om att hon när som helst ska bli straffad för att hon tog Anton ifrån Gemma. Anton däremot anser att det var slut mellan honom och Gemma sedan ett tag, när han och Lily träffades, så att det är helt omöjligt att han blev stulen.

Jojo är litterär agent, framgångsrik sådan dessutom och har en relation med företagets vd. Det är kanske inte så smart kan man tycka, men kärleken slog till och hon hade inget val. Det fungerar dock bra och Jojo gör ett bra jobb med Lilys bok. Så en dag kommer ett utkast till Jojo, det är skrivet av någon som heter Gemma och handlar om när hennes pappa lämnar hennes mamma.

Omdöme: Detta var synnerligen en helt ok Keyes. Kanske inte så mycket mer, men absolut inte mindre heller. Det var underhållning på hög nivå, man bryr sig, man läser, man kan knappt sluta, och man blir lite lyckligare av slutet. Så mycket mer kan man inte begära och så mycket mer finns inte att säga. En bra Keyes helt enkelt och vet du vad jag menar med det så vet du även vad du får.

609 sidor
Utgivningsår: 2003
Originaltitel: The Other Side of the Story
Översättning: Ylva Stålmarck

Lycksökare av Lesley Lokko

När Riannes mor dör i en drunkningsolycka och fadern kort därefter försvinner spårlösts är hon i princip föräldralös. Hennes faster Lisette tar sig an Rianne och uppfostrar henne tillsammans med sina egna två barn Marike och Hennie. Men när Rianne blivit sexton år fungerar det inte lika bra längre. Dels så börjar hon bli ifrågasättande och uppstudsig, dessutom tycker sig Lisette se att hon och Hennie inte enbart umgås som syskon, utan att det ligger en sexuell spänning mellan kusinerna. Hon fattar det beslut som hon finner lämpligast, nämligen att skicka Rianne till internat i Storbritannien, ett beslut som Rianne är minst sagt missnöjd med.

Ett liv på internatskola är långt ifrån det liv som Rianne är van vid. När hon är van vid stora lyxiga lägenheter nästan för sig själv, får hon nu dela ett minimalt rum med tre andra flickor. När hon är van vid värme, sol och pooler, väntar nu den engelska vintern, regn och dimma. När Rianne är van vid uppassare och service, uteslutande av svarta och indiska anställda, finner hon nu att svarta och indier är hennes likar på skolan, och att det inte alls vet sin plats enligt hennes sätt att se det. Och när hon är van vid att hennes efternamn får folk att buga ännu djupare och behandla henne som en prinsessa, får hon nu erfara att det inte är enbart positivt att höra till en av de rikaste och största gruvägande familjerna i Sydafrika.

Särskilt obehagligt är det att träffa på Riitho Modese, populär, snygg och cool son till den näst mest kända politiska fången i Sydafrika näst Nelson Mandela. Obehagligt är det sätt han ser på henne, som om hon inte fanns, som om hon var äcklig, som om han avskydde henne. Och det dristar han sig till att göra och han är svart. Det är mycket svårt för Rianne att svälja och hon bestämmer sig för att bemöta honom på exakt samma sätt.

Rianne blir kvar på internatskolan. När hon väl vant sig och förstått sig på modet och de interna reglerna är det helt ok, till och med trevligt. De tre flickorna hon delar rum med har kommit att bli hennes bästa vänner och när de fortsätter att hålla kontakten även efter det att deras tid på skolan är slut. Och de kommer att utvecklas åt väldigt olika håll. Rianne med sin skönhet och oförmåga att själv bestämma över sin framtid, går till modellyrket, Charmaine försvinner i drogrus med sin nya pojkvän, Gabby studerar internationella relationer och Natalie som alltid var intresserad av kläder, startar egna butiker med underkläder som hon låter sy upp i Asien. Och de söker lyckan, någonstans ska den väl finnas där även för dem?

Omdöme: Det här var fanimej en av de absolut sämsta böcker jag läst. Det var en plåga från första sidan och jag tvingade mig att läsa ut eländet, eftersom jag inte får skriva min nedgörande recension annars. Och tänk om den faktiskt och mot all förmodan skulle ta sig mot slutet?

För det första är berättartekniken under all kritik. Långa utläggningar och olika personers karaktärer och framför allt skönhet, urringningar, gnistrande blå ögon etc. Okidoki – utseende måste berättas, men så mycket och så chablonartat? Ge mig Harlequin och det skulle vara gjort med större finess, inget ont om Harlequin, bara ont om denna. Och karaktärsbeskrivningarna – helt uppenbart är att om man inte kan visa genom agerande och repliker hur en person är funtad så får man berätta det istället. Kanske är det i själva verket till och med så att det är författaren själv som inte tror sig kunna förmedla det hon vill, utan istället undervärderar båda läsare och sin egen förmåga och gör det både genom att låta personerna agera och samtidigt berätta för läsaren i klartext hurdana de är.

Och sen denna ständiga askungesaga, eller omvända askungesaga för all del. Är det inte rätt ointressant att läsa om överklassungar som kastas ut på egen hand? Här är det åtminstone det, och vad jag stör mig på så fruktansvärt är de så ofta återkommande teman som alla finns samlade i samma bok. Helt otroligt:

1. Den depraverade och i droger försjunkna måste dö, men först efter att hon blivit en ordentlig människa, tagit sig ur sina drogproblem, kommit tillbaka till den hon var innan, fått tillbaka kontakten med sina vänner och familj. Men då måste hon dö, för att leva ett liv utanför ordentligheten måste bestraffas. Hon kan inte tillåtas leva vidare.
2. Den vackra får respekt och sin älskade först när hon gör något eget och något kreativt, och självklart har hon även den förmågan. Först då blir hon en komplett person. Och han älskar henne uppenbarligen inte för den hon är, utan för den hon skulle kunna bli, dvs både vacker och en framgångsrik kreativ människa. Man ska nämligen inte få tro att enbart ärvda pengar och ärvd skönhet gör en lycklig. Du måste vara kreativ också.
3. Den tjocka får sin ständiga kärlek först när hon blivit smal och framgångsrik. Tjocka människor är nämligen osynliga som kärleksobjekt och når lyckan och blir lyckliga och sedda först när de är smala. Dessutom måste de vara framgångsrika med något ädelt syfte. Gärna juridik och hjälpa världens fattiga eller nåt sånt. Tjocka personer är nämligen alltid så omtänksamma och humana. De måste de ju vara för att överhuvud-taget få någon kärlek och uppmärksamhet i retur.

Herregud! Ur vilken skolflicksnovell klippte hon sina personer? Och då har jag inte nämnt de andra. Nej läs för guds skulle något annat än den här skiten. Uppriktigt sagt är du faktiskt härmed förbjuden att läsa sådan här dynga!

522 sidor
Utgivningsår: 2003
Originaltitel: Sundowners
Översättning: Carla Wiberg