Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

Varför dog Monika P? av Elisabeth Gilek


När jag genom jobbet träffade säljaren för Wahlström & Widstrand pushade han hårt för Elisabeth Gileks författarskap och förstås särskilt för hennes nya deckare Varför dog Monika P? Ett mindre vanligt berättartekniskt grepp som hon klarar av med bravur, sa han. Och jag är faktiskt böjd att hålla med.

Boken börjar som många andra deckare med att man hittar en kropp som har legat ett tag. Det ovanliga är här att när kroppen hittas är hon fortfarande mentalt kvar i rummet. Poliserna och teknikerna ser henne inte men hon ser dem, hör dem och förstår inte alls vad som hänt. Vad är det som de håller på med och vad är det för äckligt som ligger på golvet?

Sakta försöker hon lägga ihop saker hon hör poliser, tekniker och obducenter säga, med sådant som hon mödosamt kommer att minnas. Vem var hon när hon levde? Vem dödade henne? Och varför var hon tvungen att dö?

Det hade kunnat bli verkligen hur dåligt som helst. Och det blir riktigt bra om du frågar mig. Berättarperspektivet är konsekvent genomfört och logiskt. Det känns varken konstigt att följa det döda offrets funderingar och perspektiv. Det är helt enkelt väldigt snyggt gjort. Ett gott hantverk och en bra deckare.

Nu håller jag med säljare från W&W. Varför får inte Gilek mer uppmärksamhet än hon fått hittills? Läs den här om du vill ha något lite annorlunda men ändå en pålitlig deckare. Det enda jag har att invända är den sista meningen i boken. Den hade jag definitivt klarat mig utan.

Själv har jag köpt Jessica Jungs saknad på pocket och ska ta den så fort en lucka dyker upp i lässchemat.

350 sidor
Utgivningsår: 2008

Annonser

september 6, 2008 Posted by | Betyg 4, Deckare, Ovanlig roman | | 3 kommentarer

Medan floden stiger av Henrik Kullander

I Henrik Kullanders tredje roman Medan floden stiger får vi möta Erik och Lina. Erik är författare och Lina är redaktör. De har aldrig arbetat tillsammans men givetvis träffades de genom jobbet. Nu har de precis gift sig, väntar sitt första barn och är på bröllopsresa på väg söderut i Tyskland i en hyrbil. De har bokat det första hotellrummet och sen tänkte de följa floden Elbe söderut. Åka lite som det faller sig.

Det faller sig så att deras första bokade hotell, som ligger i en liten stad vid Elbe, är ett trivsamt litet hotell med mycket personlighet. Och samtidigt bär det på en märklig stämning. En dörr som åker upp på glänt, underliga ljud om natten och människor som försvinner. Hotellets ägare och personal är upprörda. De försvunna har antagligen rest vidare utan att vilja betala räkningen.

Samtidigt stiger floden Elbe över sina brädder utanför deras fönster. De väljer att stanna kvar och vänta på att vattnet ska sjunka undan, men istället stiger det ännu mer. Så träffar de Ulrika och Erik, och börjar umgås med dem. Så en morgon är även Ulrika och Erik försvunna. Nu är det inte många gäster kvar på hotellet, vattnet stiger utanför och även personalen tycks minska i antal.

Det är en ovanlig och lite underlig roman Henrik Kullander har skrivit. Språket är nästan pladdrigt och berättar om saker som till en början kändes onödiga och irrelevanta. Blickar som slås ner, dörrar lite på glänt och en förflugen tanke utan sammanhang. Först är det irriterande och jag undrar vilken förläggare som accepterat denna hackiga historia och detta opoetiska språk. Sen bildar de irrlevanta bilderna ett sammanhang, de lösryckta blickarna skapar en kuslig stämning och de till synes förlugna tankarna berättar en historia utan att säga den rakt ut. Och det är snyggt. Mycket snyggt.

Samtidigt är det ibland lite dålig skräckfilm över det hela. Någon ”måste” gå ner i källaren fast man anar att det finns något farligt där. Förvisso kommer han upp igen med en naturlig förklaring men jag hinner ändå tänka att det där skulle väl ändå inte en vanlig person gjort. Och varför ihärdar de och stannar på hotellet, istället för att fly därifrån. Och kanske är själva detta oförklarliga en del av svaret, och en del av romanens kärna.

Sannerligen en ovanlig roman som jag till min glädje tycker mycket om. Och jag hoppas innerligen att den får det genomslag jag tycker att den förtjänar, även om det är lätt att den hamnar i facket smal, svår, svensk litteratur. Men låt dig inte avskräckas. Läs Henrik Kullander.

291 sidor
Utgivningsår: 2008

augusti 14, 2008 Posted by | Betyg 4, Experimentell, Ovanlig roman | | 6 kommentarer

Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo

För någon vecka sedan bloggades det flitigt om Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo. Det gjorde mig nyfiken på en bok som jag antagligen inte hade fastnat för annars, och nu en vecka senare har jag läst den. Ovanligt spontant för att vara jag.

Boken handlar om en ung kinesiska som skickas till England av sina föräldrar för att lära sig engelska bättre. De hoppas därmed att hon ska komma tillbaka och med sin engelska hjälpa familjeföretaget att tjäna stora pengar i framtiden.

Hon landar i London och hon ser på det västerländska med sina kinesiska ögon och undrar vad det är som sker. Det är så mycket som är annorlunda. Snabbt träffar hon en man, och ett språkligt missförstånd gör att hon strax bor hemma hos honom. Även den västerländska kärleken är annorlunda.

Jag läste den på tre dagar. Den första dagen var trevlig, den andra dagen började jag tröttna och den tredje dagen var transportsträcka fram till slutet som plötsligt berörde. Konstigt.

Och jag irriterade mig på samma saker som många andra bloggar tar upp: naiviteten. Måste hon vara så naiv? Det är lite samma sak som i Lonely planet av Elise Karlsson. Puckad brud hamnar i farliga situationer utan att hon förstår det och kommer undan utan att ens ha blivit rädd. Men det blir jag som läsare. Och frustrerad.

Jag funderade också över om den här boken blir än mer träffande om man läser den som engelsman. Även om engelsk och svensk kultur inte skiljer sig så mycket från varandra, som västerländsk och kinesisk, så blir det ändå som att jag tittar utifrån på den engelska ur mitt svenska perspektiv tillsammans med huvudpersonens kinesiska perspektiv.

Intressant läsning var bitvis, och ett lite ovanligt grepp. Kanske hade det kunnat utvecklas mer. Kanske hade man helt kunnat strunta i avsnitten på kinesiska med en ”redaktörs översättning”. Ska det ge intryck av autenticitet? Inte ett dugg trovärdigt, bara irriterande.

Så: långt ifrån såld, men lite kul var det också.

287 sidor
Utgivningsår: 2007
Svenska utgåvan: 2008
Originaltitel: A concise chinese-english dictionary for lovers
Översättning: Ulla Danielsson

juli 13, 2008 Posted by | Betyg 3, Experimentell, Ovanlig roman | | 1 kommentar

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? av Bjørn Sortland

Att läsa böcker som vänner rekommenderar är alltid lite läskigt. Att läsa böcker som vänner är involverade i, är snäppet värre. När jag fick Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? i min hand var det därför, om än mest med glädje, även med ett litet uns av rädsla som jag sedan började läsa den. Vad skulle jag säga om jag inte tyckte om den? Särskilt som alla andra i min omgivning fullkomligt avgudar Bjørn Sortlands lilla roman.

Inte hade jag behövt oroa mig för detta. Det är helt enkelt en poetisk liten pärla. Kanske skriker jag inte högt av glädje men den är fin, lågmäld och gripande.

Berättelsen handlar om Markus som träffar Ingrid på en fest. Hon är inte som andra tjejer han träffat, hon ser annorlunda ut och hon beter sig annorlunda. Hon är liksom undflyende på ett sätt som han inte förstår. Sen när han får veta börjar han förstå och då börjar han också att åtrå och längta.

Och jag funderar på Markus besatthet av Ingrid. Det är ju rätt vedertaget att det man inte kan få åtrår man ännu mer. Och Markus kan inte få Ingrid på det sätt som han vill. På så vis är Ingrid den ultimata personen att bli besatt av. Det är på något vis rätt säkert.

Så det här med ungdomsbok. Vad är egentligen en ungdomsbok? I det här fallet finns inte ett spår av det språk som annars brukar känneteckna ungdomsböcker. Och berättelsen handlar om en 19-åring. Eller berättigar etiketten ungdomsbok det korta formatet som hade kunnat ifrågasättas om den kallats vuxenroman?

Jag skulle kort och gott vilja kalla det en riktigt fin liten bok, och från X-publishings sida, ett strålande val till sin utgivning.

120 sidor
Utgivningsår: 2007
Utgivningsår Sverige: 2008
Originaltitel: Kva tåler så lite at det knuser om du seier namnet på det?
Översättning: Gunnar Ardelius

juli 1, 2008 Posted by | Betyg 4, Ovanlig roman, Ungdom | | Lämna en kommentar

Reglerna av Sara Mannheimer


För att klara av livet sätter hon upp regler. Regler för hur hon ska leva livet och förhålla sig till det. Regler som håller ihop henne och begränsar henne. Regler som blir viktigare än livet självt.
Framför allt handlar reglerna om att göra rätt så att man är förberedd och redo, för det underbara som kan komma. Så att man kan skapa skapelsen levande. Vad det nu innebär.

Först tolkar jag reglerna hon sätter upp för sig, och det hon berättar om sitt liv, symboliskt. Och jag funderar över vad det är som ska skapas levande och komma skall. Jag försöker förstå hennes pyssel med äppelklyftorna och lindandet, de finrivna pumpafröna och ceremonierna kring ätandet. Tills jag förstår att det är bokstavligt menat. Äpplet är inte symboliskt, äpplet är det hon faktiskt äter. Reglerna är inte symboler för livet, reglerna är livet, styr livet. Livet.

Och jag läser, men liksom glider ovanpå texten. Fastnar aldrig riktigt. Hakar inte fast. Berörs inte så mycket men tycker ändå att jag förstår. Jag blir inte arg som vissa, men inte heller helt oberörd. Det är på något vis som en okänd värld för mig, en värld som jag har svårt att förstå och sätta mig in i. Reglerna blir för mig en guidebok till ett land jag aldrig besökt.

Är det då debbu-pretto? Det skulle det absolut kunna vara, men den blir inte det. Den höjer sig över och det handlar nog mest om innehållet ändå. Om att den litterära stilen håller och inte bara blir en litterär stil och koketterande. Den är som den är, för att den inte har något val.

Så jag tycker nog om den ändå. Fast inte jättemycket. Men tillräckligt. Och det kan handla om brist på identifikation, att jag inte förstår helt och fullt.

175 sidor
Utgivningsår: 2008

juni 11, 2008 Posted by | Betyg 3, Ovanlig roman | | Lämna en kommentar

Sex av Sara Villius

Det finns böcker som får mig att känna att det här är bra litteratur, o så bra, men jag hänger inte riktigt med och förstår allt. Att det känns som att något riktigt bra och fint svischar förbi så att det snuddar vid kinden. Men ändå förlorat.

Sen finns det böcker som känns bra men som jag inte förstår. Punkt. Till den kategorin av böcker hör Sex av Sara Villius.

Det börjar med att man får följa Myra, elvaårig tjej, som ser äldre ut än hon är. Hon ska åka till typ kolla men träffar istället en mycket äldre man som tar med henne på en tripp till Frankrike när hennes mamma tror att Myra hoppat på bussen till kollot. Myra och mannen gör vanliga saker, solar, badar, äter, sover. Att den äldre mannen gör andra saker med elvaåriga Myra antyds, men väldigt knappt. Däremot pratar han väldigt mycket om sex och sin sjukliga inställning till det.

Delarna om Myra känns på något konstigt vis aldrig obehagliga. Hade det kommit till deskriptiva sexskildringar hade jag nog backat. Nu är texten i boken oskyldig. Om det som sker mellan raderna är oskyldigt eller ej, är en annan fråga. Det är nästan lite fint, som att Myra är mannens räddning från den onda cirkel han är i.

Men sen bryts illusionen. Myra är tydligen bara påhittad av en kvinna, som eventuellt går till en terapeut och som kanske antagligen misshandlas av sin man. Man vet inte riktigt. Vad som tyvärr är tydligt är att hon hittat på Myra. Men varför? Och då tycker jag att det blir lite obehagligt. Varför hittar en vuxen kvinna på att en elvaåring åker till Frankrike med en mycket äldre man? Vad får hon ut av det? Det tycker jag är lite sjukare. Men kvinnan verkar å andra sidan långt ifrån frisk.

Sen kommer plötsligt chattkonversationer. Och jag fattar ingenting. Vem och varför? Är det kvinnan igen som låtsas vara Milly_femton_vårar fast egentligen 13? Man blir inte klok på det och ärligt talat bryr jag mig inte heller.

Men det gör mig lite ledsen för texten är bra. Sara Villius kan skriva. Men jag tycker nog att att bättre bindning av texten och lite mindre litterär komplexitet och lite mer klartext hade gynnat boken mycket. Nu blir det liksom konstigt för konstighetens skull, och komplicerat och otydligt som ett egenvärde. Som att det viktigaste inte är att texten blir bästa möjliga, utan att det blir så mycket pretto som möjligt. Och det förlorar den på.

Men den är långt ifrån oäven och väldigt snabbläst. Som en eftermiddag i solen.

135 sidor
Utgivningsår: 2008

maj 11, 2008 Posted by | Betyg 3, Ovanlig roman | | Lämna en kommentar

Medan floden stiger av Henrik Kullander

Här kommer en recension av Medan floden stiger av Henrik Kullander att finnas när recensionsdag infunnit sig, någon gång i augusti 2008.

Men jag kan säga att jag gillade den.

april 20, 2008 Posted by | Ovanlig roman | | 1 kommentar

Mellan himmel och jord av Niccolò Ammaniti

Christiano är tretton år och bor ensam med sin pappa Rino. Mamman är död och Rino är en arbetslös suput med nazistiska sympatier, som har en alldeles egen strategi för sonens uppfostran. Kanske skulle den kunna kallas grym, men för Rino är det ett sätt att göra sonen så mentalt stark som Rino vet att han kommer behöva vara.

Christiano är allt för Rino och socialen är efter dem ständigt, och söker en anledning att sära dem åt och sätta Christiano i fosterhem. Och Christiano har inte heller han så många andra än pappan och pappans två vapendragare Quattro Formaggi och Danilo. En minst sagt dysfunktionell trio.

Alla tre har ont om pengar och särskilt Danilo vill komma över gärna mycket pengar eftersom han har intalat sig att hans exfru kommer tillbaka till honom då. Tillsammans planerar de vad de tycker är den perfekta stöten mot en bankomat. Den ska vara helt säker. Inga människor i närheten, ingen risk för onödigt våld, säkra pengar. Så säkert att de kommer att kunna göra samma stöt flera gånger mot olika bankomater.

Så kommer natten då stöten ska ske, och som av guds hand, är vädret det värsta tänkbara. En storm utan dess like sveper över Italien och dess invånare. Bra, tänker Danilo, då håller sig de flesta hemma, och de tre musketörerna tar sig på sina olika vis samman för att möta den natt som minst sagt kommer att förändra deras liv.

Omdöme: Länge länge förstod jag inte vad det var jag läste. Och det gör jag nog inte nu heller, efter att den sista sidan har vänts. Vad 17 var det här?

Fram till mitten av boken skulle jag kalla det en absurd och brokig berättelse om en underklassig Jönssonligan på rejäl dekis. Från mitten av boken, efter den stormiga natten, blir det en absurd, fruktansvärt hemsk och otrolig berättelse om en underklassens Jönssonligan på dekis, som dessutom löper totalt amok.

Vad var det här? Var det meningen att det skulle vara realism? Det känns inte som realism. Eller absurt och otroligt? Men då hade det gärna fått vara lite skojigt också, och det var det verkligen inte. Det var bara konstigt, obehagligt och berörande, och väldigt väldigt märkligt.

Och jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller inte. Det var inte svårt eller motsträvigt att fortsätta läsa. Språket kanske var onödigt grovt ibland men flöt samtidigt på och lockade framåt. Men jag vill inte påstå att den var litterär. Det var historien som var i fokus, inte språket.

Men ibland kändes den märkligt slarvigt skriven också. Eller hur tänkte författaren när han låter berättarrösten säga att Quattro Formaggi gör märkliga grimaser, när han är alldeles ensam och ingen ser honom. Vem är det som klassificerar grimaserna som märkliga?

Märklig är nog det jag kan säga om denna bok. Och vill du läsa något markant annorlunda, så varsågod. Den här boken kommer att passa syftet ”annorlunda” alldeles utmärkt.

477 sidor
Utgivningsår Sverige: 2008
Originaltitel: Come Dio Comanda
Översättning: Helena Monti
Författare: Niccolò Ammaniti

april 5, 2008 Posted by | Betyg 3, Ovanlig roman | | Lämna en kommentar

Myggor och tigrar av Maja Lundgren

Inte sticker hon huvudet i sanden direkt. Hon sticker det snarare upp i något mycket varmt och brännande hett. Eller så är det det som är sand för henne.

Hon börjar med att i cirka trettio sidor berätta om hur egen hon var som barn och tonåring, hur paranoid hon var och är. Hon ger exempel på situationer hon misstolkat. Och sedan sätter hon igång med berättelsen om hur illa behandlad hon blev av den manliga kultureliten på Aftonbladets kulturredaktion.

Kan jag tro henne? Kan jag låta bli att tro henne? Är det relevant om jag tror henne eller ej? Jag tror inte det, för det här är Majas berättelse ur Majas perspektiv, med Majas solglasögon på. Så jag tar på mig Majas solglasögon och tittar lite närmare.

Jag ser män som beter sig precis så svinigt och egoistiskt som män oftast gör. Utan att de vet om det, utan att det är något fel med det, utan att det ifrågasätts av dem själva eller andra.

Och jag ser en kvinna som de facto är paranoid. I hennes värld blir de manliga svinismerna bajs i hennes frukostgröt. Äckligt, fruktansvärt och personligt. Och snart svarar de på hennes tolkning och det blir äckligt, fruktansvärt och framför allt personligt.

Jag säger absolut inte att hon har fel, eller reagerar fel. Jag tycker att det är bra att någon ser och orkar skrika, för det är så många som inte gör det. Varken ser eller skriker.

Och jag tror att hon har rätt och delger sanningen. Den faktiskt sanningen. Om ord som sagts, händelser och gärningar. Däremot inte sagt att hon tolkar dem korrekt alla gånger. Men säkert ibland.

Och vi tittar på kultureliten på Aftonbladet och ser att de beter sig som maffioso.

Och sen tittar vi på maffiosos i Neapel och ser att det är grabbar av samma skrot och korn. Sen får vi veta ytterligare lite till om Neapels maffioso, och så ännu lite till. Och så till slut rätt mycket för mycket.

Men på det hela taget gick det lättare att läsa om Maja Lundgrens silade mygg och hoppande tigrar än jag trott. Och det var mindre vendetta och mer maffiosos. Och kanske till och med att det var så lite vendetta att jag undrar vad det var så mycket skrik om. Eller jag förstår förresten. Jag hade nog också skrikit. Men om jag säger det så här. Jag undrar varför man valde att ge ut den här boken när det inte var mer vendetta än så här. Var det verkligen berättigat att förstöra liv för det här lilla? Eller var man så rädda för att hon skulle gå med boken till någon annan och att det då hade blivit ”boken som Bonniers inte vågade ge ut”?

Jag tyckte det var intressant läsning. Nu är jag sugen på Pompeji. Jag vill veta om den verkligen var så bra. Augustpriset fick den, men det vet vi ju också att Augustpriset inte borgar för kvalitet utan är en försäljningsstrategi från bokhandlarnas sida. Man vill ha en bok som säljer helt enkelt. Men det kan också finnas kvalitet där, och det vill jag utröna.

509 sidor
Utgivningsår: 2007

mars 26, 2008 Posted by | Betyg 3, Ovanlig roman, Självbiografiskt | | Lämna en kommentar

Skrivarkurs för särlingar av Lennart Hagerfors

Författaren I.S. har minst sagt en svacka. Först hade han en svacka när han skulle skriva sin nästa roman. Sen tänkte han skriva en dokumentär bok istället och besökte åtta människor som är riktiga original på olika sätt, för att skildra utanförskap och det annorlunda. Men när han presenterar sitt utkast för sin förläggare får han minst sagt ett svalt mottagande.

Nu har han ingenting på gång, tror inte att han har något mer att ge, vet inte vad han skulle kunna skriva, om han över huvud taget ska skriva något mer. Tyvärr har han en tredagars skrivarkurs inbokad på Gotland. Det innebär lite pengar och han måste väl göra det trots att han inte alls känner för det.

När han kommer till skrivarkursen inser han chockat att fem av de sex deltagarna är de så kallade originalen som han besökte och intervjuade för boken som aldrig blev av. Vad har de här att göra? Varför har de alla fem sökt upp honom på det här viset? Har de någon gemensam agenda?

I.S. känner sig mycket illa till mods, och det är knappt att han förmår fortsätta kursen och under deras granskande blickar blir hans prestation som kurslärare knappast bättre.

Omdöme: Synnerligen speciell skulle jag vilja säga. Jag vet inte om jag förstår den. Dessa udda människor där huvudpersonen knappast utgör något undantag. Deras texter. Jag vet inte vad som egentligen sades.

De två frågor som återkom till mig under läsningen var för det första om det fanns något korn av sanning bakom berättelsen. Var något i den självupplevt? Var boken på något vis ett resultat av en skrivkramp? Egentligen är det förstås helt ointressant och jag upptäcker att jag fallit i fällan att tolka en kreativ text som sanningsbärare och att söka efter likheter med författaren. Det är faktiskt ointressant egentligen så jag släpper det nu.

Det andra är om det är så här det går till på en skrivarkurs. Jag har funderat på att gå en skrivarkurs de senaste veckorna men om det är så här det är så vet jag inte om jag är så sugen längre.

Tyckte jag om den då? Ja, det gjorde jag nog, men eftersom jag inte förstod helheten så blir det lite konfunderat. Vad var det egentligen jag gillade? Kanske var det temat, kanske var det känslan av parallell verklighet.

Tycker jag att du ska läsa den? Ja, om du vill ha något annorlunda. Den är inte så tjock och tar inte så lång tid, och den tid den tar är det värd.

190 sidor
Utgivningsår: 2007

februari 4, 2008 Posted by | Betyg 3, Ovanlig roman | | Lämna en kommentar