Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

Byt liv med mig av Adele Parks

Både Martha och Eliza är runt trettio plus men lever så olika liv som systrar kan göra, förutom att båda är heterosexuella och har en relation. Martha lever ett ytterst stadgat familjeliv med Michael och de två barnen. Hon ser redan ut som en liten tant, om än väldigt välvårdad och stilig liten tant. Och som hon trivs med sitt puttriga hemmafruliv. Visserligen är kanske sexlivet en smula tråkigt och kanske är hon lite ledsen över att Michael inte tar så stor del i livet med barnen, men han har ju så mycket på jobbet och Martha är ju på det hela taget en mycket lyckligt lottad kvinna.

Eliza å sin sida har en relation med Greg, som kanske är det absoluta motsatsen till Michael. Han är en inbiten slarver. Lägenheten ser ut som en soptipp och luktar därefter. Han har inga fasta inkomster och drömmer om en karriär som musiker. Deras sexliv är fantastiskt men Eliza drömmer om ett familjeliv. Hon vill ha en man som tjänar bra och har kostym, pensions-försäkring och hypotekslån på ett hus. Hon vill helt enkelt ha det liv som Martha har.
Så Eliza bryter med Greg, som hon egentligen älskar, packar sina väskor och åker hem till Martha för att få ta del av hennes familjeidyll och kanske utnyttja hennes nätverk för att hitta mannen i sitt nya liv. Men när hon kommer hem till Martha finner hon huset i upplösnings-tillstånd. Michael har bara någon timme tidigare lämnat Martha och barnen och hela Marthas värld har rasat. Och Elizas bild av systerns liv som den perfekta lyckan får sig en lätt, lätt törn. Och värre ska det bli.

Omdöme: Den var hemsk helt enkelt. Systrarna var så schablonartat skildrade att jag till en början undrade om det var parodi. Snart insåg jag att det på allvar var meningen att jag skulle gilla de här systrarna trots att de enligt beskrivningarna inte såg ut som något annat än Barbie-dockor och agerade därefter.

Och boken blev också en plåga att ta sig igenom. Patetisk moralpredikan som slutar med att den äkta mannen ska vilja komma tillbaka, hemmafrun ska hitta sig själv och slarvan ska inse att kärleken till en person är större och starkare än pensionsförsäkringar och karriärer. Så förutsägbart och tråkigt. Läs något annat är du snäll för det här var inte kul.

355 sidor
Utgivningsår: 2003
Originaltitel: The other woman’s shoes
Översättning: Lina Erkelius

Annonser

september 21, 2007 Posted by | Betyg 1, Chicklit | | Lämna en kommentar

Bokcirkeln av Elizabeth Noble

Fem kvinnor börjar träffas en gång i månaden för att diskutera en bok. De är i olika åldrar och därmed olika faser i sina liv. Harriet och Nicole har båda barn runt fem år gamla medan Susans och Pollys barn strax är flygfärdiga. Clare däremot har inte kunnat få några barn hittills med sin man Elliot, och det är deras stora sorg.

Under året som går händer mycket i alla deras liv, och sådant som de trodde var evigt och beständigt visar sig vara mycket flyktigare än någon kunnat tänka sig. Saker som vem ens föräldrar är, och att ett äktenskap som verkade så stabilt är på väg att kapsejsa totalt. Tillsammans finner dessa fem kvinnor tröst och styrka hos varandra.

Omdöme: Jag tänker inte säga mer för det här var bland det sämsta jag läst. Och äckligaste. För det första är boken uselt skriven. Dåligt språk, hemska dialoger och skrivkramp kan inte ha existerat i denna så kallade författares liv, eftersom allt skit som trillat ut ur hennes penna tycks ha hamnat i tryck.

För det andra var personerna dåligt skildrade. Ända in i slutet på boken hade jag svårt att hålla isär de fem kvinnorna, om jag ens visste att de var fem stycken. Hur är det möjligt att följa fem kvinnor i fem hundra sidor och inte kunna skilja dem åt? Hur har författaren lyckats?

För det tredje, och det är en dödssynd, så får man inte avslöja slutet i andras böcker i sin bok. Särskilt inte om man skriver en bok om en bokcirkel som läsintresserade med största sannolikhet läser. Och hon gör det inte bara en gång, utan två. ”Aldrig kunde jag ha anat att det var modern som dödade henne”. Hallå! Jag kanske ville läsa den boken!

För det fjärde. Jävla pruttmoral den innehåller. Författarinnan fullkomligt strör sina moralfloskler omkring sig, en moral från 1960-talet, där hemmafrun är idealiserad, abort är en synd, och en kvinna med tre kilos övervikt beskrivs som lite rundare än de andra. Jag fullkomligt avskyr det!

Nej, nu är jag så glad att det är över så det är inte sant. Norstedts kan bara inte ta in ännu en bok av henne. Snälla gör det inte. Vi behöver inte skit i det här landet. Ta in något bra istället. Och du som vill läsa något – vad som helst är nästan bättre än den här.

504 sidor
Utgivningsår: 2003
Originaltitel: The reading group
Översättning: Lisbet Holst

september 1, 2007 Posted by | Betyg 1, Vanlig roman | | Lämna en kommentar

Den siste tempelriddaren av Raymond Khoury

En unik utställning ska invigas i National museum i New York. För första gången är ovärderliga föremål från hela världen samlade under samma tak, föremål som har en sak gemensamt – att de är uråldriga krista reliker av olika slag. Invigningen är ett påkostat kalas och gästerna är många och viktiga. Så händer det som inte får hända och som ingen någonsin kunnat tänka sig. Utställningen utsätts för ett brott. Mitt under invigningen kommer fyra ryttare klädda som tempelriddare ridandes uppför trappan till muséet. De dödar på sin väg in och när de väl är inne är det uppenbart att de inte hyser någon särskild respekt för kristna reliker. De skjuter sönder statyer och krafsar ihop det guld de kommer över. Bara en ryttare beter sig istället ovanligt sansat. Han tycks ha siktat in sig på en särskild sak, som också är det enda han tar med sig. En tingest som i katalogen benämns som en rotoromkodare men vars funktion inte är riktigt klargjord.

Stölden väcker stor uppståndelse och till och med Vatikanen flyger in folk för att övervaka utredningen. Arkeologen Tess som var ansvarig för utställningen och även närvarande vid brottet kan inte sluta att fundera över just rotoromkodaren och vad det säger om riddarna och deras motiv.

Så börjar brottslingar dö över staden. Det är uppenbart att någon eliminerar de riddare som var med, en efter en. Någon har uppenbarligen en tråd att följa, en tråd som polisen helt och hållet saknar men som Tess kanske börjar kunna nysta i.

Omdöme: Intrigen och upptakten var spännande, nästan strålande. Sedan gick det utför, mycket raskt utför. Det blev mycket snart klichéartat, förutsägbart och rätt pinsamt. Det finns egentligen inte särskilt mycket positivt att säga om boken tycker jag, förutom det faktum att den fick mig att återigen bli intresserad av religionshistoria och sugen på att läsa en kritisk studie av bibeln. Eller sugen på att läsa något bra. För det var det här verkligen inte.

411 sidor
Utgivningsår: 2005 (Sverige 2006)
Originaltitel: The Last Templar
Översättning: Ulla Danielsson

juni 4, 2007 Posted by | Äventyr, Betyg 1 | | 1 kommentar

Vince & Joy av Lisa Jewell

Vince är 19 år och har precis läkt klart efter att ha opererat sitt enorma underbett. Han ser fortfarande sig själv som en riktig fuling trots att operationen har förvandlat honom till en fin alldeles normal kille. Han har fortfarande aldrig haft en flickvän eller sex, vilket förstås är jobbigt.

Joy å sin sida, har för inte alltför länge sedan kommit ut från psykiatrisk vård, efter att ha försökt ta livet av sig, i sin tur efter att ha upptäckt att fadern är otrogen och sedan burit hemligheten som en skamfläck. Hon är trasig, bränd på känslor och aldrig upplevt att hon velat att en killa ska ta på henne.

Så råkar de hamna i husvagnarna bredvid varandra på semester med sina respektive familjer. De faller för varandra och upptäcker att det känns så naturligt att umgås, som att ha funnit en tvillingsjäl. Men kvällen när de är ute och upptäcker sex tillsammans, händer något mellan deras familjer, något som resulterar i att Joys familj bryter upp och åker tidigt på morgonen. Efter sig lämnar hon ett brev vars text flyter ut till oläslighet i regnet. Det enda Vince kan tyda är att hon skäms så mycket över något. Han tolkar det som att hon skäms över att ha haft sex med honom och tvingat resten av familjen att åka därifrån. Hjärtesorgen är total.

Åren går, pojkvänner respektive flickvänner kommer och går för dem båda. Till och med äkta makar och hustrur. Men de kan inte glömma varandra och ödet vill att de stöter på varandra med jämna mellanrum. När ska de lämna sina liv i misär och leva i lycka tillsammans?

Omdöme: Jag gillar Vince och jag gillar Joy. Däremot gillar jag inte Lisa Jewell. Jag tycker synd om Vince och Joy som måste bo i en roman av henne. Jag tycker liksom inte att hon kan bygga upp en berättelse på ett sätt som gör det gripande och trovärdigt. Det är på låtsas hur mycket hon än försöker övertyga mig om motsatsen. Och man sitter där och hoppar i soffan och tänker men va fan bli tillsammans någon gång då! Ska jag behöva vänta i över 500 sidor på att huvudpersonerna ska förstå det som jag vetat från första sidan. För att göra en elak jämförelse så hade Keyes klarat av detta galant. Keyes hade fått mig att undra hur sjutton det skulle gå, jag hade inte varit säker men jag hade hoppats. Och jag hade blivit glad. Hos Jewell vet man exakt hur det ska gå, lika väl som om jag hade skrivit boken själv, och jag är inte glad i slutet, jag är irriterad. Dels över att ha fått vänta i 500 sidor på lyckan, och sen dessutom bli snuvad på den. Man får inte ens vara med när de träffas på riktigt igen! Vad är det för jävla sätt?

Nej nu är jag trött på Jewell. Inte en enda bok till av henne ska komma under mina ögon.

543 sidor
Utgivningsår: 2005
Originaltitel: Vince & Joy
Översättning: Marianne Mattsson

mars 31, 2007 Posted by | Betyg 1, Chicklit | | Lämna en kommentar

De skamlösa av Sisela Lindblom

Det är glassigt sommar-Stockholm och Nathalie och Tito skrattar sig lyckliga över att de jobbar på ett högblankt chict tjejmagasin, även om det innebär att de måste sitta inomhus i värmen, på kontoret på Södermalm, när alla andra sitter i solen och äter glass. Men de är två lyckade brudar, fullkomligt medvetna om det, och så nöjda.

Fast kanske inte helt nöjda ändå. Nathalie känner det ibland som att hon inte riktigt räknas och hör hemma i den här miljön eftersom hon jobbat sig dit, och inte har några ärvda pengar på banken. Tito å sin sida, är inte bara ruskigt snygg och sexig, hon är dessutom överklass sedan generationer. Nu är Tito mest irriterad på Nathalie, som hon tycker är en riktig slarver och bohem, samtidigt som hon väntar på att hennes nyfunna kärlek Eric ska höra av sig och vilja enlevera henne över lunchen.

Eric å sin sida, letar efter sina drömmars kvinna, och kanske kan han lyckas göra Tito till något som åtminstone liknar det. Kanske skulle det göra att de demoner han bär inom sig, stannar där. De är nämligen inte särskilt trevliga alls, och gör honom till en synnerligen osympatisk person i kvinnors ögon och då skulle det skita sig totalt. Igen.

Nathalie har också sina intressen av Tito. Inte nog med att de ska föreställa bästa väninnor, arbetskamrater, hon hyser dessutom en önskan om att få klä av Tito, gärna i en bastu och ta henne med en dildo. Eller något liknande. Kanske kan de spela in mjukporr tillsammans, en fin film för kvinnor. Tanken på porrfilm för kvinnor är något annat som sysselsätter Nathalies tankar. En man hon träffar på en bar, visar henne in i en värld av sexshower över Internet, och snart är hon fast, både i den spänning och sexuella upphetsning som hon erfar där, men även av tanken på att finna en speciell kvinna där, en kvinna som hon vill rädda ur träsket och ta till Sverige. Kanske vill hon starta ett porrfilmsimperium med Nathalie, om nu Tito är så ointresserad som hon verkar vara.

Omdöme: Vad ska man säga. Bland det sämre jag läst och ändå inte. Språket var helt ok och gestalterna och handlingen mestadels intressanta och spännande, men helheten håller inte. Partier i boken ska föreställa skönlitterära fiktiva texter, skrivna av Erics tidigare flickvän Amanda. Dessa partier berör Nathalies och Titos verklighet men det blir aldrig särskilt tydligt vad som egentligen är meningen. Skriver Amanda egentligen hela boken, eller hur är det tänkt? Lite förvirrande men tyvärr så pass ostyrigt att jag snabbt lägger ner hela intentionen att försöka förstå. Det är helt enkelt inte tillräckligt intressant eller bra för att jag ens ska orka försöka.

Hela boken känns rätt meningslös. Vad är det egentligen Lindblom vill berätta? Och för vem? Det förstod jag aldrig och det gör läsningen tämligen värdelös. Läs något annat istället.

379 sidor

Utgivningsår: 2007

Långt efteråt:

Jag fick läsa De skamlösa som oredigerat korrektur, långt innan diskussionen i media drog igång. En diskussion som menade att Lindblom så skickligt skildrade och pekade ut shoppinghysteri och en materialism bland en viss typ av människor. Jag kan bara säga att det är mycket möjligt att hon avsåg att göra det, men utan att få det utpekat för mig kan jag inte säga att jag såg det, faktiskt inte ens då. Och att som författare mena att visa på något och läsaren inte ser det, då har man misslyckats.

Och jag var inte ensam om att inte se.

januari 22, 2007 Posted by | Betyg 1, Chicklit | | Lämna en kommentar

Lycksökare av Lesley Lokko

När Riannes mor dör i en drunkningsolycka och fadern kort därefter försvinner spårlösts är hon i princip föräldralös. Hennes faster Lisette tar sig an Rianne och uppfostrar henne tillsammans med sina egna två barn Marike och Hennie. Men när Rianne blivit sexton år fungerar det inte lika bra längre. Dels så börjar hon bli ifrågasättande och uppstudsig, dessutom tycker sig Lisette se att hon och Hennie inte enbart umgås som syskon, utan att det ligger en sexuell spänning mellan kusinerna. Hon fattar det beslut som hon finner lämpligast, nämligen att skicka Rianne till internat i Storbritannien, ett beslut som Rianne är minst sagt missnöjd med.

Ett liv på internatskola är långt ifrån det liv som Rianne är van vid. När hon är van vid stora lyxiga lägenheter nästan för sig själv, får hon nu dela ett minimalt rum med tre andra flickor. När hon är van vid värme, sol och pooler, väntar nu den engelska vintern, regn och dimma. När Rianne är van vid uppassare och service, uteslutande av svarta och indiska anställda, finner hon nu att svarta och indier är hennes likar på skolan, och att det inte alls vet sin plats enligt hennes sätt att se det. Och när hon är van vid att hennes efternamn får folk att buga ännu djupare och behandla henne som en prinsessa, får hon nu erfara att det inte är enbart positivt att höra till en av de rikaste och största gruvägande familjerna i Sydafrika.

Särskilt obehagligt är det att träffa på Riitho Modese, populär, snygg och cool son till den näst mest kända politiska fången i Sydafrika näst Nelson Mandela. Obehagligt är det sätt han ser på henne, som om hon inte fanns, som om hon var äcklig, som om han avskydde henne. Och det dristar han sig till att göra och han är svart. Det är mycket svårt för Rianne att svälja och hon bestämmer sig för att bemöta honom på exakt samma sätt.

Rianne blir kvar på internatskolan. När hon väl vant sig och förstått sig på modet och de interna reglerna är det helt ok, till och med trevligt. De tre flickorna hon delar rum med har kommit att bli hennes bästa vänner och när de fortsätter att hålla kontakten även efter det att deras tid på skolan är slut. Och de kommer att utvecklas åt väldigt olika håll. Rianne med sin skönhet och oförmåga att själv bestämma över sin framtid, går till modellyrket, Charmaine försvinner i drogrus med sin nya pojkvän, Gabby studerar internationella relationer och Natalie som alltid var intresserad av kläder, startar egna butiker med underkläder som hon låter sy upp i Asien. Och de söker lyckan, någonstans ska den väl finnas där även för dem?

Omdöme: Det här var fanimej en av de absolut sämsta böcker jag läst. Det var en plåga från första sidan och jag tvingade mig att läsa ut eländet, eftersom jag inte får skriva min nedgörande recension annars. Och tänk om den faktiskt och mot all förmodan skulle ta sig mot slutet?

För det första är berättartekniken under all kritik. Långa utläggningar och olika personers karaktärer och framför allt skönhet, urringningar, gnistrande blå ögon etc. Okidoki – utseende måste berättas, men så mycket och så chablonartat? Ge mig Harlequin och det skulle vara gjort med större finess, inget ont om Harlequin, bara ont om denna. Och karaktärsbeskrivningarna – helt uppenbart är att om man inte kan visa genom agerande och repliker hur en person är funtad så får man berätta det istället. Kanske är det i själva verket till och med så att det är författaren själv som inte tror sig kunna förmedla det hon vill, utan istället undervärderar båda läsare och sin egen förmåga och gör det både genom att låta personerna agera och samtidigt berätta för läsaren i klartext hurdana de är.

Och sen denna ständiga askungesaga, eller omvända askungesaga för all del. Är det inte rätt ointressant att läsa om överklassungar som kastas ut på egen hand? Här är det åtminstone det, och vad jag stör mig på så fruktansvärt är de så ofta återkommande teman som alla finns samlade i samma bok. Helt otroligt:

1. Den depraverade och i droger försjunkna måste dö, men först efter att hon blivit en ordentlig människa, tagit sig ur sina drogproblem, kommit tillbaka till den hon var innan, fått tillbaka kontakten med sina vänner och familj. Men då måste hon dö, för att leva ett liv utanför ordentligheten måste bestraffas. Hon kan inte tillåtas leva vidare.
2. Den vackra får respekt och sin älskade först när hon gör något eget och något kreativt, och självklart har hon även den förmågan. Först då blir hon en komplett person. Och han älskar henne uppenbarligen inte för den hon är, utan för den hon skulle kunna bli, dvs både vacker och en framgångsrik kreativ människa. Man ska nämligen inte få tro att enbart ärvda pengar och ärvd skönhet gör en lycklig. Du måste vara kreativ också.
3. Den tjocka får sin ständiga kärlek först när hon blivit smal och framgångsrik. Tjocka människor är nämligen osynliga som kärleksobjekt och når lyckan och blir lyckliga och sedda först när de är smala. Dessutom måste de vara framgångsrika med något ädelt syfte. Gärna juridik och hjälpa världens fattiga eller nåt sånt. Tjocka personer är nämligen alltid så omtänksamma och humana. De måste de ju vara för att överhuvud-taget få någon kärlek och uppmärksamhet i retur.

Herregud! Ur vilken skolflicksnovell klippte hon sina personer? Och då har jag inte nämnt de andra. Nej läs för guds skulle något annat än den här skiten. Uppriktigt sagt är du faktiskt härmed förbjuden att läsa sådan här dynga!

522 sidor
Utgivningsår: 2003
Originaltitel: Sundowners
Översättning: Carla Wiberg

juli 3, 2006 Posted by | Betyg 1, Chicklit | | Lämna en kommentar

Atlantis hemlighet av Davin Gibbins

En kamel avviker från den vanliga rutten och uppdagar mot sin vilja ett stort område med antika gravar, fyllda med mumier och allehanda skatter. En av mumierna har pergament i sin svepning. Efter översättning tycks pergamentet vara en dokumentation om Atlantis lokation. Tidigare har man inte haft några som helst bevis för att Atlantis funnits men denna text, tyder på något annat.

Samtidigt utforskar marinarkeologen Jack Howard ett ovanligt bevarat vrak utanför Kretas kust. I vraket finns sällan skådade skatter, varav en guldskiva med mystiska inskriptioner. Tillsammans leder dessa fynd forskarna mot en insikt om att myternas Atlantis mycket väl kan ha legat på en vulkanö i Svarta havet. Jack och hans team tar sig ner och hittar faktiskt bebyggelse där de trott. Fantastiskt byggnader, pyramider och arenor. Mitt i alltihop hittar de även en atomubåt som försvunnit under andra världskriget och nu verkar vara eftertraktad för sitt innehåll. Jack och hans team får obehagligt och aggressivt sällskap.

Omdöme: David Gibbins må vara marinarkeolog men författare är han inte. Persongalleriet är platt som en pannkaka, patetiskt och pinsamt. Storyn är ur ren vetenskaplig synvinkel intressant, men annars alldeles otrolig och omöjlig. De vetenskapliga aspekterna och detaljerna tycks vara hyfsat korrekta. Nu är ju inte jag vetenskapskvinna men han redovisar bakgrunden till sina resonemang i ett långt avsnitt efter att boken är slut. Men man orkar inte läsa bara om tekniska termer och teorier. Det funkar inte att försöka bädda in det i en händelserik story på det här sättet. Man orkar liksom inte bry sig alls efter ett tag. Jag kom på mig själv med att titta i taket, sucka och bara allmänt längta till att boken skulle ta slut. Inte direkt något högt betyg.

Kort sagt skulle man kunna säga att denna bok och Clive Cusslers bok Atlantis found (Isstaden) är väldigt lika varandra. Lika otrolig och dålig story, lika platt persongalleri och lika dålig bok. Kort sagt.

448 sidor
Utgivningsår: 2005
Originaltitel: Atlantis
Översättning: Björn Linné

mars 24, 2006 Posted by | Äventyr, Betyg 1, Deckare, Spänning | | Lämna en kommentar

Typ trettio av Lisa Jewell

Dig och Nadine träffades på gymnasiet mycket på grund av att de var lite udda personer båda två. Men de kom bra överens med varandra och blev inte så beroende av vad andra skulle tycka om dem. Det viktiga var att de hade varandra och på så vis kom de att bli självständiga och rätt coola. Så börjar ytterst snygga och coola Delilah på skolan. Snart står det klart för Nadine att Dig, hennes bästa vän och hemliga förälskelse, blivit huvudlöst förälskad i Delilah. Tyvärr är känslorna besvarade och eftersom Delilah mycket väl ser att Nadine är en rival, så försöker hon på alla sätt hålla henne borta från Dig. Det lyckas rätt väl. Under de två år som Delilah och Dig är tillsammans är inte Nadine och Dig vänner längre.

Nu typ tolv år senare är Dig och Nadine de bästa vänner. Dig har sina flirtar och Nadine ratar man efter man. Deras respektive måste ju passa in i den relation som Dig och Nadine har, och får inte på något vis hota det de har gemensamt. Så dyker plötsligt Delilah upp igen, snyggare än någonsin och Dig faller som en fura igen. Och Nadine som precis kommit fram till att det faktiskt egentligen är Dig hon vill ha, får se honom återigen totalt fokusera på underbara Delilah. Inte konstigt att Nadine tar till desperata och inte alls så genomtänkta åtgärder för att få Dig svarsjuk.

Omdöme: Det är bara att konstatera att Keyes är chiclitens okrönta drottning och att Jewell kommer så långt efter att de inte ens kan se varandra med kikare. Redan tidigt förstår man vad som ska ske (vilket man inte alls gör på samma sätt hos Keyes) och åtminstone jag undrade hur mycket elände som jag ska få gå igenom med dessa stackars människor innan de får bli lyckliga och jag får läsa något annat. Dessutom är boken dåligt uppbyggt, det känns inte särdeles trovärdigt och människorna är rätt osympatiska. Humorn är dessutom på en helt katastrofalt låg nivå. Det är inte roligt med hundar som kissar och människor som kräks. Det blir liksom inte komiskt någonstans när Jewell beskriver det.

Nej, ska jag läsa en Jewell till ska nog mitt behov av chiclit vara väldigt stort och urvalet väldigt påvert. Det ska nästan inte finnas några alternativ. Då kanske jag tar en och ger Jewell en andra chans

476 sidor
Utgivningsår: 2000
Originaltitel: Thirtynothing
Översättning: Marianne Mattsson

oktober 17, 2005 Posted by | Betyg 1, Chicklit | | Lämna en kommentar

Isstaden av Clive Cussler

En ensam gruvarbetare spränger i sina orter och finner plötsligt ett en ihålighet i berget som tycks helt overklig. Den är helt rektangulär med släta väggar och utan ingång ända till dess att gruvarbetaren sprängde sig in. Inne i rummet finns en piedistal med en dödskalle utmejslad i ett material han inte känner igen, och väggarna är täckta av inskriptioner med ett skriftspråk som inte liknar något skriftspråk man känner till. Han förstår således att han hittat något betydelsefullt och kontaktar lämpliga myndigheter.

Patricia O’Connell blir ditkallad i egenskap av expert på just gamla inskriptioner och kulturer. Tillsammans med en forskarkollega och gruvarbetaren klättrar de ner till rummet och lyckas precis hinna dokumentera inskriptionerna när de hör ett dån ovanför sig och upptäcker att ett ras blockerat utgången. Är det en olycka eller har någon medvetet stängt dem inne. Dessutom upptäcker de att vattnet stiger oroväckande fort i gruvgången. De gör sig i princip redo för att dö när en ensam dykare dyker upp i rummet. Med hjälp av sin utrustning lyckas han rädda dem alla tre ut ur den alltmer vattenfyllda gruvgången. Vad skulle de gjort utan Dirk Pitt? Snart inser de dock att fyndet av inskriptionerna var viktigare än de kunnat tro. Och vem kunde tro att någon i dagens samhälle anser gamla tecken så viktiga att man inte drar sig för att döda för att hålla dem hemliga?

Omdöme: Riktigt kasst! Höll bitvis på att bli helt galen på Dirk Pitts förträfflighet. Hans fascinerande styrka, listighet, mod, tycke hos kvinnorna, och framför allt hans kvickhet och sofistikerade ironi. Det finns ingen hejd på vad denna man kan uträtta, hur nobel han kan vara i de mest pressade situationer, hur cool han kan vara när som helst, hur som helst. Dialoger utan någon som helst motsvarighet finns här och man svindlar – får verkligen sådan smörja ges ut? Klichéerna staplas på varandra och männens mod och styrka vet inga gränser, precis som kvinnornas skönhet och svaghet.

Som en petitess kan det tyckas men när någon beskrivs genom en annan persons ögon och han tittar på henne och han konstaterar att hon har silkesmjukt hår. Hur fan kan han veta det om han bara tittar på henne? Bakläxa. Dessutom verkar det som att detta ursprungligt erbarmliga manus fått en mindre bra översättare. Man säger inte ”smal som en vidja” om en man till exempel. Det är lite kontraktsbrott över det.

Så nej snälla – låt mig slippa fler historier om Dirk Pitt. Inte en enda till vill jag läsa. Jag står inte ut med varken honom eller en självgod Clive Cussler, inte för en enda sida till. För allt i världen, jag läser nästan vad som helst bara jag slipper det här.

464 sidor

Utgivningsår: 1999

Originaltitel: Atlantis found

Översättning: Ove Fransson

augusti 16, 2005 Posted by | Äventyr, Betyg 1, Spänning | | Lämna en kommentar

Jenny S av Denise Rudberg

Jenny lever med sin sambo polisen Jocke. De är så lyckliga och har varit tillsamman sedan gymnasiet, bor nu i villa tillsammans i lilla Habo och är verkligen en förebild vad gäller förhållanden. Så får Jenny reda på att Jocke vill skiljas. Han har haft en relation med Jennys bästis Katta under en tid.

Jenny får panik. Hon vill till inget pris vara kvar på den lilla orten. Hon vill inte möta folk och veta att de tänker att där går hon som blev bedragen och lämnad. Så hon packar sina käraste tillhörigheter i bilen och beger sig till Stockholm som hon inte varit i sedan hon var tonåring. Hon känner ingen och har inga kontakter.

Hon tar in på hotell och räknar sina pengar. Hon inser att hon snabbt måste hitta ett jobb och en annan bostad än Hotell Oden. Snart får hon jobb som receptionist och allt-i-allo på en framgångsrik märklarbyrå i Gamla Stan. Ägaren och hennes arbetsgivare är dessutom rätt snygg och trevlig. Men Jenny tänker på Jocke, och önskar och hoppas att han ska leta reda på henne och vilja ha henne tillbaka.

Omdöme: Rätt så kass bok ärligt talat. Jag är fascinerad över att man kan få in så lite handling på så många sidor, men det beror väl på att Rudberg inte drar sig för att förmedla de mest triviala detaljer till sina läsare. Som att Jenny tar upp en femkrona ur portmonnän och vilket kafé hon föredrar att handla sitt kaffe på. Namedropping till tusen och det vete tusan om det ger något i detta fall.

Språket är erbarmligt och rätt torftigt. Intressant dock att hon ges ut och framför allt att hon har en läsekrets.

Nej, snälla läs inte Denise Rudberg. Det finns bättre författare inom denna genre. Läs för guds skulle något annat.

403 sidor
Utgivningsår: 2005

juni 5, 2005 Posted by | Betyg 1, Chicklit | | Lämna en kommentar