Tigertämjerskans bekännelser av Robert Hough

Inte var det en lätt början hon fick på livet, Mabel Stark. Faderlös och i tonåren även moderlös, bosatt hos en mindre bryende moster. Sedan sjuksköterska och det hade väl kunnat vara väl om hon inte på grund av olyckliga omständigheter blir tvungen att gifta sig med en man som gör henne olycklig. Och när hon vägrar bli lycklig med honom sätter han henne på dårhus. Och jag vill inte tänka på hur de behandlade så kallat galna kvinnor på tidigt 1900-tal, för var man inte galen förr så blev man det då. Lyckligtvis blev en ung läkare kär i henne och hjälpte henne att rymma.

Vart kunde då en ung ensam kvinna, rymling från ett mentalsjukhus ta vägen? Hon hittades av en cirkus och med dem kom hon att stanna. Först som mer eller mindre naken dansös, sedan efter idogt övande och tjatande fick hon börja arbeta med lejonen och tigrarna. Ett klokt val eftersom hon till slut skulle komma att bli den mest berömda cirkusens mest berömda tiger-tämjerska, med de snyggaste numren och mest väldresserade katterna. Efter ett liv med många olika män, men bara någon enstaka som hon verkligen älskade, efter ett otal tigrar och många rivmärken finner hon sig plötsligt vara en gammal kvinna som inte längre är önskvärd som tigertämjerska. Och vad gör man då? Skriver sina bekännelser kanske…

Omdöme: En roman skriven som en självbiografi men så uppenbart fiktiv på så många sätt. Jag vet inte om resultatet egentligen blev bra. Visst var det en intressant berättelse och ett mycket fascinerande människoöde men jag satt rätt länge och var trött på den. Skulle det aldrig ta slut? Skulle det komma en outsinlig ström av nya tigrar, nya farliga rivincidenter, nya män i hennes liv, nya olyckor?

Jag läste en recension i DN härom dagen där en självbiografisk skildring recenserades. Recensenten skrev att hon inte kunde tycka någon om boken som skönlitterärt verk eftersom det kom en människa emellan. Det var inte ett verk med avsikt att fånga en läsare, det var ett verk som var terapi i sig. Och så känns det verkligen inte med den här boken. Förvisso är det ju inte huvudpersonen själv som skrivit boken så det är ju en logisk konsekvens men vad jag nog vill komma till är känslan av att det saknades något i formen som inte ursäktades av det självbiografiska tilltalet.

486 sidor
Utgivningsår: 2001
Originaltitel: The final confessions of Mabel Stark
Översättning: Gun Zetterström