Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

Läsecirkel 2008-05-08

Kvällens bok var Mig äger ingen av Åsa Linderborg, och vi var fyra tappra själar som anslöt, varav tre läst boken. Vi sågs på Wienerkonditoriet på Biblioteksgatan, först en stund ute i solen och sedan inne i värmen.

Gemensamt intryck för oss tre som läst den vara att vi tyckte om den alla tre, vilket tyvärr gör att diskussionen något avstannar. Kunde inte någon tyckt riktigt illa om den, så att det hade hettat till lite? Men så var det inte.

Vi tyckte det var en fin skildring av fadern och hans oförmåga. Sen pratade vi om arbetarklass och vem som egentligen är arbetarklass idag. Vilka är det som har specialistkunskaper och högre lön? Rollerna börjar förflyttas kunde vi konstatera. Och hur rankas egentligen kulturellt kapital i relation till det monetära? Mycket intressant.

Vi diskuterade också detta med att vara kvinna och lämna sitt barn. Hade det varit lika upprörande om det varit en man? Antagligen inte. Mycket intressant även det.

Sen kom vi av någon outgrundlig anledning in på vart vi är på väg, med nischad utgivning och målgruppsinriktade författarskap. Hur mycket yttre faktorer påverkar det slutgiltiga verket. När produktplacering kommer att slå igenom i litteraturen och då visade jag Keyes senaste The charming man, där två olika fiktiva personer har fått namn efter verkliga personer, som fått sina namn med i boken i utbyte mot större donationer till forskning eller välgörande ändamål.

Till nästa gång läser vi John Ajvide Lindqvists Pappersväggar.

Annonser

maj 8, 2008 Posted by | Läsecirkel | | 1 kommentar

Mig äger ingen av Åsa Linderborg

När Åsa är fyra år gammal får modern Tanja nog och lämnar Leif och Åsa i lägenheten i Västerås. Kvar är tystnaden, ensamheten och spriten. Och den enorma kärleken mellan far och dotter.

Och fadern gör så gott han kan, men det är mycket han inte förmår. Att hålla i pengar är inte hans starka sida, de läggs gärna på prydnadssaker och sprit, istället för på kläder och mat. Tiden läggs på arbete och sprit, istället för semestrar och rena sängkläder. Energin läggs på politiska diskussioner istället för regler för tandborstning och sömn.

Så Åsa lever jämte sin far i hans värld som är vind för våg. Inte borstar hon tänderna eller duschar, för det gör inte han. Hon är uppe sent på kvällarna och håller honom sällskap, eller varkar över honom när han sover rus. Hon blir lämnad utanför dagis i minusgrader långt innan andra familjer tänt lampan över frukostbordet och innan dagispersonalen kommit.

Och han måste väl. Han är ensam med Åsa och har ett heltidsarbete som härdarmästare på bruket. Han har det hela ansvaret både för sitt jobb och för Åsa. Men samtidigt inte. Det finns människor omkring som man kan tycka hade kunnat rycka in mer. Kanske fick de inte, kanske fick de aldrig se hur det var fatt. Men nog ryckte de in så det förslog ändå. Tvättade åt Leif och Åsa och mat fick de också regelbundet.

Jag tycker om Åsas skildring av sin far. Den är inte enkel, så som relationen till föräldrar sällan är. Men det är en skildring av en man som försöker och inte riktigt lyckas. En förälder som älskar sitt barn och visar det, men kanske på andra sätt än de gängse accepterade. Men barnet såg och kände kärleken, och återgäldade den.

Lite på samma sätt som Zweigbergk lyckas Åsa Linderborg hitta de små detaljerna som skapar igenkänning. Men när Zweigbergk gör det med beteende så gör Linderborg det med tingen. Hon beskriver sin far, sig själv, hemmet och omgivningen så att jag ser det framför mig. Det är inte en lampa vilken som helst, utan just en sån lampa, en sån porslinsfigur, ett sånt hus. Då blir det så nära och påtagligt. Som att titta på ting ur en något annan vinkel, de är helt klart möjliga att känna igen, men man ser dem lite från sidan.

Och den barndom som Linderborg beskriver känns nära. Den var i en lägenhet identisk med din, i porten bredvid, i en stad vilken som helst i Sverige. Den var i en tid då du kanske levde och växte upp, eller snart skulle komma att födas in i. Det är inte så länge sedan, och samtidigt en hel eon bort. Så mycket saker har hänt på dessa trettio år, att det ibland svindlar för mig, när jag läser om register över kommunister och rädsla för att sticka ut och bli sedd och klassad. När jag läser om den aktiva arbetarklass och klasskamp som nästan helt är historia nu. Eller som förvaltas av några få, längre ut på kanten än tidigare.

På så vis är boken lärorik. Den lär mig något om den tid då jag fanns men inte var medveten. Den förklara saker jag minns men inte förstod. Den ger mig hjälp med perspektivet. Och det är skönt att den inte är så mörk. Att det är en kärleksskrift som heller inte sticker under stol med det som inte är bra. Men det sätts inte i rubriken direkt utan man förstår det mellan raderna. För det är ingen anklagelseskrift utan ett in memoriam. Och det känns fint. Det är ett in memoriam som jag varmt rekommenderar.

294 sidor
Utgivningsår: 2007

maj 6, 2008 Posted by | Betyg 4, Självbiografiskt, Vanlig roman | | Lämna en kommentar