Iskallt spår av Stephen Booth

Det är snöoväder i Edendale och när plogbilen kommer för att ploga på en av de mindre använda vägarna är det mer tur än skicklighet att de i mörkret hinner se att det är något mer än snö som plogas åt sidan. I snövallen, skadad av plogbillen, ligger kroppen av en relativt ung man, utan några som helst identitetshandlingar. En bit därifrån hittas kroppen av en ung kvinna. Hon har helt klart blivit brutalt misshandlad tidigare men det som tagit hennes död nu är kylan, hon har helt enkelt lagt sig ner att dö i vind och snöfall på en av kullarna.

Inte långt ifrån hennes viloplats ligger ett av de många flygplansvrak från andra världskriget, ett av de många plan som störtade mot de förrädiska kullarna och bergen utanför Edendale. Eftersom terrängen är så oländig har man inte kunnat bärga hela flygplanskropparna utan nöjt sig med skadade och döda människor samt de viktigaste delarna av planet. Resten har helt sonika fått ligga kvar, till trätoämne mellan de som anser vraket vara en viloplats och dem som samlar på souvenirer från andra världskriget.

Den unga kvinnan visar sig heta Marie Tennant och när Cooper besöker hennes bostad är det rätt uppenbart att hon har ett spädbarn som är några månader gammalt. En kontroll med hennes läkare bekräftar detta. Barnet kan däremot inte hittas någonstans, Marie var relativt nyinflyttad och hade just inget umgänge så letandet går snart i stå. Till detta kommer den fortfarande oidentifierade mannen från snövallen.

Mitt upp i allt detta snökaos och udda dödsfall dyker en ung kanadensiska upp. Hennes morfar var flygare i andra världskriget och var med på det plan som kraschade på kullen där Marie lade sig att dö, och hon har nu kommit för att försöka utröna vad som egentligen hände och för att se om hennes morfar verkligen var desertör som de andra vittnena kring kraschen låtit förstå. Morfadern återfanns inte bland de döda och hade setts lämna planet full. Nu praktiskt taget kräver hon polisens hjälp men förvägras den. Cooper däremot dras motvilligt in i kanadensiskans berättelse och blir plötsligt nyfiken på vad som egentligen hände den där dagen för dryga femtio år sedan när planet störtade.

Omdöme: Rätt ok deckare men inte någon av de bättre egentligen. Kan inte säga vad det är som är fel eller vad som saknas men den är helt enkelt inte så intressant som den skulle kunna vara. Kanske är det det att boken är den tredje i serien om dessa två poliser och att man borde läst dem i kronologisk ordning för att få den rätta känslan, men den högg liksom aldrig.

Intrigen var välskriven och genomtänkt, de separata historierna vävs samman både finurligt och logiskt och känns inte långsökta på något vis. Ändå är det inte helt ok. Något saknas någonstans och jag kan inte förstå vad det är. Men den är ok som semesterdeckare om man inte har alltför höga krav. Själv ska jag ändå ge författaren en chans till genom att ta mig an de två första delarna i serien.

442 sidor
Utgivningsår: 2002
Originaltitel: Blood on the Tongue
Översättning: Carla Wiberg