Yngling på guld av Ernst Brunner

Handling: Yngling på guld är namnet som Rembrandt själv gav det vykortsstora självporträtt som är ett av hans yppersta konstverk. Det är målat på kopparplåt med ett överdrag av bladguld vilket ger tavlan ett skimmer och en lyster som är unik. Den hängde på Nationalmuseum i Stockholm ända tills en konstellation av Stockholms brottsliga hjärnor bestämde sig för att det var en god idé att hjälpa den lilla tavlan att lämna muséet. Som sällskap tänkte man sig att den lille ynglingen skulle få två Renoir.

Kuppen planerades, delvis inifrån anstalt och det var ett antal människor inblandade. Kanske inte alltid de smartaste men det var inte meningen att alla skulle vara så smarta heller, det räckte med att de fixade den del av det hela som de blivit ombedda att fixa. Stjäla två bilar till exempel, fixa en båt, eller bygga ryttare och igelkottar som skulle stoppa polisen vid eventuell förföljelse. Planen var inte genial, men den var funktionell och genomförbar.

22 december år 2000 genomfördes planen. Beväpnade rånare uppenbarade sig strax före stängningsdags, samtidigt som två bilar brann i muséets omedelbara närhet, omgärdade av ryttare och igelkottar som skulle sinka polisen. Inne på Nationalmuseum klipps de utvalda tavlorna ner och embaleras. Sedan flyr rånarna med båt från kajen.

Polisen lyckas följe rånarna med hjälp av iakttagelser från Djurgårdsfärjorna och med hjälp av en rådig privatperson som följde efter båten hittas även flyktbåten. Nu börjar polisens arbete med att lokalisera de inblandade. Mobiltelefonmasterna ger dem information om vilka telefoner som varit inom de olika masternas upptagningsområden och hur de rört sig.

Snart har man nystat reda på den första misstänkta som snabbt ska följas av fler. Men tavlorna hittas inte och man lyckas inte bevisa särskilt mycket. Ska tavlan som är Rembrandts minsta tavla, men även den som är högst värderad i relation till sin ringa storlek, någonsin komma tillrätta?

Omdöme: Historien är intressant och det kändes verkligen som att jag lärde mig något på att läsa den här berättelsen. Både om stölden som verkligen inträffade, och om tavlans tillblivelse och Rembrandts öde. Men texten flyter inte. Jag hängde inte med, vem som var vem och som gjorde vad. Texten band inte så att det blev en självklar följd och så att logiken var konsekvent. Och rätt snart struntade jag i att jag inte kunde hålla isär persongalleriet, för jag iddes inte anstränga mig.

Och ännu en gång fick jag bevisat att jag inte tycker att Brunner är någon av mina favoriter, för han har inte magin i språket. Det lyser inte, det lockar inte, det är kort och gott text. Så nu dröjer det länge innan jag läser Brunner igen. Återigen.

350 sidor

Utgivningsår: 2007