Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari

Familjen Irandoust har lämnat Iran för att komma till Sverige. Sverige ska vara ett bättre land, ett land som välkomnar dem som verkligen vill komma dit, som vill komma dit för att stanna, som verkligen tänker anstränga sig för att bli svenska.

Men familjen Irandoust inser snart att deras kunskaper inte är mycket värda i sitt nya hemland, och inte deras ansträngningar heller. Svenskarna vill inte umgås med dem, vill inte visa dem sina seder, vill inte lägga sin tid på att få främmande konstiga människor att komma in i den svenska kulturen. Man har liksom fullt upp med sig själv och sitt. Men hur ska man då bli svensk?

Bahar, dottern i familjen, är trött på den svenska sättet att betrakta henne. Måste hon alltid vara invandrare först och främst och sig själv först kanske på fjärde plats? Finns det inget annat sätt att se henne? Hos hennes svenske pojkväns familj är hon högvilt på olika sätt. Svärmodern ser Bahar som ett o så välkommet tillskott i hennes radhussvenska liv. Hon vill inget hellre än att hennes liv ska bli lite mer multikulturellt. Problemet är bara att Bahar är långt ifrån villig att dela med sig. Varför ska hon göra det? Pojkvännens farfar däremot är smygrasist så det tjuter i hörapparaten. Men hon ska veta att han förstår hur hon har det, en gång i tiden var även han utlänning, när han flyttade till storstaden från Glumslöv. Bahar skakar på huvudet. Hur är en assimilation över huvud taget möjlig?

Omdöme: Visst säger Bakhtiari obehagliga sanningar, som jag som svensk inser att hon har så rätt så. Jag har inte lust att lägga tid och energi på att hjälpa en utlänning in i den svenska kulturen. På så vis fyller Kalla det vad fan du vill verkligen en funktion och har en viktig plats i den svenska litteraturen.

Men sen då? Är tonen träffande, är hennes berättelse unik? Jag vet inte. Det känns som att jag läst den här boken flera gånger förut. Tyvärr så kommer Bakhtiari inte ifrån att hon skrivit en invandrarroman bland många, hur mycket kalla det vad fan ni vill hon än häver ur sig. Och sättet att skriva rent fonetiskt som folk låter, kanske kan vara kul, men gud vad tröttsamt i längden.

Så om du saknar lite invandrarlitteratur i ditt läsande så är Bakhtiari ett utmärkt val. Men om du redan har en dos bakom dig så fyller hon inte någon stor lucka, möjligen täcker hålet lite i hörnen.

300 sidor

Utgivningsår: 2005