Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

Dagen efter av Lionel Shriver

När jag läste Vi måste prata om Kevin tyckte jag att språket till en början var svårgenomträngligt men att jag vande mig vid formen och snart tyckte att det var riktigt bra. Jag hade alltså rätt höga förväntningar på att läsa en till roman av Lionel Shriver. Förväntningar som inte infriades.

På en gång satte sig det omständiga språket på tvären, och gjorde läsningen långsam och obekväm. Det hackade och flöt inte som sig bör. Inte sällan fick jag backa i texten för att förstå vad det stod och jag var evinneligt tacksam att jag inte läste den på engelska. Det hade inte gått. Inte vande jag mig vid språket heller utan det fortsatte att bråka boken igenom, och visst kan väl svårgenomträngligt språk ha en poäng, om det är vackert och litterärt. Här var det varken vackert eller litterärt utan bara dumt krångligt. Det om språket.

Själva berättelsen handlar om Irina, som är illustratör. Hon lever sedan åtta år tillsammans med Lawrence, som är politiskt sakkunnig i terrorism. I samband med ett illustrationsarbete börjar Irina och Lawrence umgås med författaren June och hennes man snookerkändisen Ramsey. Av en slump på Ramseys födelsedag, vilket utvecklar sig till en återkommande årlig träff. Så skiljer sig June och Ramsey, och June och Irina blir osams. Ramseys födelsedag närmar sig och Lawrence vill gärna att de träffar honom, eftersom Lawrence som snookerfantast tycker att det är coolt att känna Ramsey. Så gör de.

Året därefter är Lawrence bortrest på Ramseys födelsedag, men han insisterar på att Irina ska träffa Ramsey ändå. Hon känner sig tveksam, vet ju med sig att Ramsey egentligen är Lawrences kompis, och att Irina känner sig lätt obekväm i Ramseys sällskap. På middagen har de däremot förvånande trevligt, nästan flirtigt, och när Ramsey föreslår att de ska åka hem till honom och röka en joint tackar Irina ja.

Under drogens påverkan blir Irina mer och mer varse hur attraherad hon är av Ramsey. Ska hon bejaka det och kyssa honom eller ska hon vara en duktig flicka och bege sig hemåt innan något oåterkalleligt händer?

Där delar sig berättelsen. I den ena varianten kysser hon Ramsey och inleder en relation med honom, i den andra åker hon genast hem och stannar hos Lawrence. Detta kunde ha blivit intressant om det inte kändes som att hela romanen led av att vara ett litterärt experimient. Båda personerna och historien knäar under det litterära kravet att det som sker och sägs i den ena varianten, måste ske och sägas även i den andra. Inte sällan blir det väldigt krystat och omotiverat. Både personteckningarna och handlingen förlorar där mycket av sin trovärdighet och det som hade kunnat göra dem till något man faktiskt tror på.

Det har förts diskussioner huruvida man står på Ramseys eller Lawrences sida, men jag måste säga att jag ger blanka fan. Irina är så uppenbart en låtsasfigur att jag inte kan ta romanen på det minsta allvar. Visst är tanken på vad som händer om man gör ett annat val, intressant. Men det måste genomföras bra också. Idéen i sig räcker inte.

Sen är det också intressant vad själva sensmoralen av romanen blir. Men den diskussionen kan jag inte ta upp här. Du kanske vill läsa den, och då vill jag inte förstöra handlingen.

Jag säger skäms till Lionel Shriver. Bättre kan du. Det vet jag.

576 sidor
Utgivningsår: 2007
Utgiven Sverige: 2008
Originaltitel: The post-birthday world
Översättning: Cajsa Mitchell

maj 17, 2008 Posted by | Betyg 2, Vanlig roman | | 3 kommentarer

Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver

När Evas man Franklin så gärna vill ha barn, är Eva inte helt övertygad. För sin del tycker hon att de har tillräckligt med lycka och kärlek, bara de två, men Franklin tycker uppenbarligen att något saknas. Han vill ha ett barn. Så de försöker, och Eva blir gravid.

Redan direkt efter förlossningen känner Eva att något är fel med barnet, Kevin. Eller är det kanske henne själv det är något fel på. Något fel är det i alla fall. Kevin vill inte vara hos henne, skriker som en stucken gris när hon försöker hålla honom, vill inte ta bröstet eller ens dricka hennes mjölk från nappflaska. Själv sitter hon och väntar på att den omtalade allomfattande moderskärleken ska infinna sig. Det gör den inte.

Och medan hon själv försöker hitta den undflyende kärleken till sin son, ser hon hur Kevin tidigt spelar ut föräldrarna mot varandra. Efter att ilsket ha skrikit hela dagen hemma med Eva, blir Kevin tyst och liksom insmickrande lugn och glad när Franklin kommer hem. Och Eva ser hur Franklin har fullt upp med att träda in i rollen som perfekt far till en perfekt och avgudande son, för fullt upp för att kunna se att sonens perfekta och tillbedjande uppträdande är en roll, spelad hånfullt och knappt övertygande. Och med tiden ännu mer hånfullt eftersom fadern inte ser igenom den.

Strax innan sin sextonde födelsedag dödar Kevin flera skolelever och en lärare. Alla är förvånade, men inte Eva. Hon har sett det komma, hon har försökt att få gehör, men alla har vägrat att se och förstå. Så illa får man inte tro om ett barn, kanske inte ens efter att det är bevisat sant.

Omdöme: Först reagerade jag på formen. Skulle jag verkligen orka igenom den här boken om den fortsatte i brevformat, alla 440 sidorna. Det kändes lite lätt övermäktigt efter dryga femtio sidors läsning. Sen tog innehållet över. Berättelsen och vanmakten. Evas vanmakt över att inte bli trodd. Vanmakten och förtvivlan över Franklins valda blindhet. Och över hur deras från början så kärleksfulla äktenskap, förtvinar och förgiftas av det barn de fick. Det som skulle bli ett kärleksbarn och som blev ett barn av hat.

Och det är så bra. Jag lider med dem båda, kanske alla tre, eller fyra. Vad gör man i en sådan situation? Vad skulle jag gjort? Hur länge orkar man försöka? Och vems fel är det om nu någon måste skuldbeläggas?

Helt klart är det här en bok som får mig att fundera och reflektera. Jag blir arg, ledsen och mot slutet även lite glad mitt i allt elände. En bok som behövs och behöver läsas. Perfekt till en läsecirkel, både för att det faktiskt är en bra bok, men också för att den väcker så många frågor som man måste få diskutera med någon.

En av de bättre böcker jag läst på länge.

440 sidor
Utgivningsår: 2003
Originaltitel: We need to talk about Kevin
Översättning: Cajsa Mitchell

januari 21, 2008 Posted by | Betyg 4, Vanlig roman | | 2 kommentarer