Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

Sömnlös av Barbara Voors


För tio år sedan läste jag min första och förra bok av Barbara Voors, nämligen Syster min. Vill minnas att jag tyckte mycket om den. Varför har det då tagit så lång tid för mig att läsa något ytterligare av henne? Varför har det fått komma så många andra och så många sämre böcker emellan? Ja, säg det.

Att jag nu läst Sömnlös är helt och hållet andra bloggares förtjänst. Man behöver ibland påminnas om det man tyckte var bra, och ta upp tråden igen.

I Sömnlös får vi möta de vuxna syskonen Sam och Savanna. De bor tillsammans i en stor lägenhet avskilda av ett par dubbeldörrar som ofta står öppna men som stängs vid behov. Behov uppstår ofta när Sam har dambesök och dörrarna läcker fnitter och njutning.

På Savannas sida förekommer inga besök, inget fnitter och absolut ingen njutning. På Savannas sida är det sorg och sömnlöshet som råder. Sorgen efter sonen Martin som dog för fyra år sedan och vars rum hon besöker regelbundet, trots plomberingen. Sömnlösheten däremot har dykt upp på senare tid. Varför vet hon inte, hon vet bara att hon knappt sover längre.

Hon har också börjat få anonyma meddelanden, både i sin mobil och per mail. Någon säger sig iaktta henne, veta vad hon gör, säger åt henne att hålla sig lugn och inte ta någon plats. Sakta blir meddelandena hotfulla och obehagligare. Kan de ha något att göra med en händelse när hon var bara en flicka och 11 år gammal? När hon förhördes av polis för att hon kanske sett ett brutalt mord?

Det är en långsam berättelse och nu menar jag inte att den är seg. Utan att för mig behövdes en långsam läsning. Jag ville inte hasta, och jag märkte att även när jag ville hasta mot slutet, så tog den längre tid att läsa än andra böcker. Den har ett språk som krävde min närvaro och att jag var uppmärksam. Det var angenämt.

En långsamt sugande spänning, som sakta ökade. På samma vis kärlekshistorien. Lugnt och stilla men ändå med sug. Det är lurande lugnt och samtidigt fruktansvärt spännande. Mycket, mycket bra.

Nu får det inte gå tio år tills jag läser nästa bok av Voors. Max ett och det är ett löfte.

338 sidor
Utgivningsår: 2000

Annonser

september 23, 2008 Posted by | Betyg 4, Deckare, Vanlig roman | | 2 kommentarer

Simtag av Jessika Berglund


Alldeles strax kommer läsecirkeln hit och ska diskutera just Simtag av Jessika Berglund. Känner ibland att diskuterandet villar bort det jag tänkte från början så jag tänkte skynda mig och skriva ner mina intryck av boken innan diskuterandet tar fart. Diskuterandet får mig förvisso ofta att komma på andra saker i boken som jag tycker om eller inte tycker om, men det gör mig också lite förvirrad.

Om jag ska göra en klassificering av Simtag så hamnar den i gruppen litterära unga författare som sätter språket främst. Meningarna är korta, gärna repetetiva på ett sätt som jag gillar. Punkt sitter mitt i meningar, mellan ord som för att markera en paus i tänket, eller en betoning. Det är snyggt och i det här fallet gjort på ett sätt som passar mig och min läsning.

Berättelsen handlar om Anneli som efter år av undantryckta känslor förstår att hon egentligen alltid varit lite förtjust i sin barndomsbästis Cecilia. Nu slår kärleken ut i blom. Men Cecilia lever ju med man och barn, Ceclilia skulle ju aldrig se på Annelie på det viset som Anneli ser på Cecilia. Eller skulle hon?

Vad jag också tycker så mycket om med den här boken är att homosexualiteten inte är något problem, varken för Anneli, Cecilia eller för författaren. Annelis problem är att hon är förälskad i sin barndomsvän som är upptagen i en relation, och att Anneli inte vet om kärleken är besvarad. Att Anneli och Cecilia råkar vara kvinnor båda två är ovidkommande. Svårare än så är det inte. Och jag tror att den här typen av skildringar behövs, som normaliserar den homosexuella kärleken, inte problematiserar.

En smäcker, luftig bok, med mycket natur och årstider. Den får mig att tänka på bloggaren Ulvstrumpas sätt att umgås med naturen. Ett sätt som jag kan avundas lite där jag sitter på min kammare insvept i en filt med ännu en roman i näven.

167 sidor
Utgivningsår: 2008

september 11, 2008 Posted by | Betyg 4, Experimentell, Vanlig roman | | 6 kommentarer

Alltid hos dig av Maria Ernestam


Inga är en framgångsrik fotograf runt de 50. Hon har precis fått höra att hennes senaste utställning fotografier, som hon jobbat så hårt med, anses lite för perfekta. Att hennes perfektionism har gjort hennes bilder opersonliga istället för perfekta. Det känns som ett dråpslag och världens undergång. Då får hon samtalet som berättar att Mårten, hennes älskade man och hennes stöd i livet, har dött. Alldeles för ung, och hon själv känner sig alldeles för ung för att bli lämnad ensam kvar som änka.

I två år skärper hon sig, bryter inte ihop, håller masken och fasaden. Fortsätter att göra det hon ska. Sen känner hon att hon inte orkar mera, packar väskan och åker till familjens hus i Marstrand. Där tänker hon stanna så länge hon vill. Bara ta det lugnt och hitta sig själv igen. Hon har ju sin barndomsvän Niklas som bor på sin gård inte långt därifrån, om hon skulle behöva hjälp och lite sällskap.

Så får hon för sig att hon ska röja i boden och hittar där en kartong med gamla brev och tidningsurklipp. Ett av breven är skriven av någon som kallar sig Lea och det är ställt till Ingas farmor Rakel. Och det talar om förlåtelse och något ont som hände en natt för länge sedan. En gåta från förr är precis vad Inga behöver få fästa tankarna vid, istället för sorgen efter Mårten. Innan hon vet ordet av har hon gett sig iväg från Marstrand, både i tanke och i bil, för att söka efter farmoderns gömda hemlighet.

Samtidigt får man följa Rakels tillbakablickar strax innan hon dog. Hennes version av hur allt kom sig att det blev som det blev.

Alltid hos dig är nog Maria Ernestams minst spektakulära roman hittills, men faktiskt den bästa. Nu har jag inte läst Busters öron så jag reserverar mig lite, men ändå. Jag tyckte mycket om den här och tror att hon med den här romanen kan hitta en större och kanske även äldre läsekrets än hon haft tidigare.

Den har en känsla jag gillade, en mjuk tillåtande atmosfär, språket var trevligt och jag ville läsa vidare, snabbt snabbt för jag ville också få veta hur det hängde ihop. En sak dock som jag tänkte på var Rakels tillbakablickar, att det så tydligt var samma språk som i beskrivningen av Ingas liv. Inte en särskild berättarröst i Ingas avsnitt och sedan Rakels röst i hennes avsnitt. Och det kanske känns lite orutinerat och enkelt. Där hade Ernestam kunnat tänka till.

En annan sak som jag reagerade på var att jag inte förstår hur Inga sedan kan få veta det hon får veta. Att läsaren vet det Rakel berättar i sina tillbakablickar är inte konstigt. Men hur kan Inga veta? Det förstår jag inte. Nu brukar Ernestam gärna ha med lite övernaturliga inslag, men om det var lösningen på kunskapsproblemet så borde hon varit tydligare med det. Annars kanske det är slarv. Längtar efter att andra ska läsa klart den så att jag får diskutera med någon. Dock ska tilläggas att jag läste boken i manusform och att det säkert har gjorts justeringar i texten efter det. Kanske är hela min invändning inte längre relevant. Ska ta en omläsning inom en inte alltför avlägsen framtid och se efter själv.

Men nu! Nu känns det som att Ernestams författarskap verkligen börjar ta form. Det här var moget och jag gillar det skarpt. Rekommenderas verkligen varmt.

301 sidor
Utgivningsår: 2008

september 1, 2008 Posted by | Betyg 4, Deckare, Vanlig roman | | 5 kommentarer

Ladies av Mara Lee


Den var väldigt haussad när det kom ut, Ladies av Mara Lee. Svensk högkvalitativ chicklit kallades det. Väldigt spännande tyckte jag att det verkade. Som vanligt tog det en väldig tid innan jag verkligen kom mig för att läsa den. Men vad kan vara lämpligare vid poolen i Grekland tänkte jag och så packades den ner. Och poolvänlig var den absolut.

Berättelsen handlar om fyra kvinnor lite drygt trettio år gamla och en man i samma ålder. Några av dem har vuxit upp på samma ort och känner varandra därifrån, andra har träffats senare i livet. Det som binder dem samman är Siri, och de starka känslor de alla hyser för henne.

Siri började fotografer i sina tidiga tonår och fascinerades redan då av kombinationen av nattsvart allvar, sorg och skönhet. Hennes bilder är alltid erotiska på något vis och hennes särart har gjort henne till en stor konstnärlig fotograf i Paris och världen.

Jean var tidigt hennes konstnärlige följeslagare. Han hjälpte henne att välja ut sina objekt, eller offer kan man nästan säga. För dem Siri fotograferade kände sig inte sällan utnyttjade efteråt. Lea var en av dem, och även Laura. Men medan Laura fortfarande är förälskad i Siri förtärs Lea nästan av sitt hat. Och äntligen har Lea funnit ett sätt att komma åt Siri, nu ska hon få sin hämnd för de foton som togs i Paris.

Är det då chicklit frågar jag mig. Nej det tycker jag inte. Det saknas för många av chicklitens komponenter för det. Att det handlar om vackra kvinnor i 30-årsålder som arbetar inom media/konstnärligt och som gillar ytliga ting, räcker inte. Jag saknar utveckling, hjärtesorg och … det kan jag ju inte säga. Vill inte förstöra någons läsning. En vanlig roman tycker jag att det är. Och om man då inte ser det som chicklit utan som en roman, så ifrågasätter jag verkligen det där med den påstådda litterära kvaliten. Visst skulle det vara bra om det var chicklit, men för att vara roman är det inte något att sätta fokus på direkt.

Och det är lite för ytligt för mig. Lite för vackert, så mycket strålande skönhet och blickar som dras att jag blir alldeles matt. Det är inte min värld och det lockar mig inte. Försöken till fördjupning och finkulturell förankring i samband med konstnärligt fotografi, faller jag inte för.

Så summa kardemumma. Inte imponerad, men helt okej poolläsning. Inte dåligt på något vis, men inte heller så bra att jag baxnar direkt. Nog om Ladies.

378 sidor
Utgivningsår: 2007

augusti 25, 2008 Posted by | Betyg 3, Vanlig roman | | 2 kommentarer

Berättelse om herr Roos av Håkan Nesser

Det är något eget med Håkan Nesser. Jag har en lässvacka som heter duga. Dagarna fulla av potentiell lästid som jag istället gör annat på. Tar upp en bok ibland men får kämpa för att läsa bara några sidor. Så får jag för mig att plocka upp Berättelse om herr Roos av herr Nesser och plötsligt har jag läst 75 sidor i ett nafs trots att klockan var ett när jag gick och lade mig. Han har något alldeles eget helt enkelt.

Berättelse om herr Roos är den tredje boken där polisen Gunnar Barbarotti och hans kollega Eva Backman förekommer. Förekommer väljer jag att säga för även om de är näst intill huvudpersoner, så är de långt ifrån viktigast. Böckerna handlar lika mycket, om inte mer, om berättelsernas andra personer, förövare, offer och inblandade, och en stor del av berättandet sker ur deras perspektiv.

Denna berättelse handlar om Ante Valdemar Roos. En 60-årig man inte alls i sina bästa dagar, som har ett mycket tråkigt liv och äktenskap. Så en dag vinner han pengar på spel, och utan att säga till familjen, säger han upp sig från jobbet och köper ett torp. Ett ställe där han kan få rå sig själv och bara vara. Slippa undan frun och hennes barn, slippa ifrån jobbet och chefen. Bara få vara Ante Valdemar Roos och se vad det skulle kunna innebära. Han älskar sitt torp, sitt nya liv, och gruvar sig för stunden då han måste åka hem till middagen, och allra värst gruvar han sig för helgerna. En lång räcka av timmar som han är bunden till frun, umgänget och hemmet.

Så en måndag när han kommer till torpet upptäcker han att någon varit där. En kvinna ser han på sakerna som är frånsprungna, och tvärt emot vad han tror han ska känna, så känner han en liten glädje gro över att någon annan hittat hans torp. Till och med ett litet hopp spirar om att denna någon kanske tänker stanna ett tag.

Som jag redan sagt, så tycker jag att det är något visst med Håkan Nesser. Han låter verkligen gestalterna ta tid och plats. Det är inte en mördares tankar i kursiv stil i två sidor här inte. Nej, det är filosofiska funderingar och personliga minnen som får ta hundratals sidor i anspråk, och det blir bra. Det är respektfullt och något alldeles särskilt.

Så när tidpunkten kommer i berättelsen då romanen ska få det inslag som är grundstenen för en deckare, då bävar jag. Jag är tvungen att lägga ifrån mig boken. Vad ska hända? Vem kommer att bli offer, och vem förövare? Vad är värst? Jag vill inte att någondera ska ske, jag vill kunna styra berättelsen och låta det fortsätta som det varit. Men det är inte jag som styr, och det är nog lika bra det. För jag är alltid så nöjd när det är Nesser som gör det istället.

511 sidor
Utgivningsår: 2008
Serie: Barbarotti del 3

augusti 15, 2008 Posted by | Betyg 4, Deckare, Vanlig roman | | 1 kommentar

Jordskalvsfågeln av Susanna Jones

Jag vet inte hur Jordskalvsfågeln av Susanna Jones har hamnat i min bokhylla, men jag känner väl igen den och vet att den stått där ett tag. När jag nu senast sorterade in mina olästa böcker i bokstavsordning efter flytten, hamnade Jones plötsligt längst ut på hyllan, mitt i blickfånget varje gång jag går in i vårt kombinerade sovrum/bibliotek. I och med detta började en lust att läsa Jordskalvsfågeln att växa, och plötsligt var det bara dags.

Och jag hade absolut fördomar. Förlaget är B Wahlströms och då trodde jag automatiskt att det var en ungdomsbok, om än för unga vuxna. Det var det absolut inte. Eller ja, kanske kan unga vuxna också få läsa, men det är en vuxenroman.

Berättelsen handlar om Lucy Fly som bor i Japan sedan många år tillbaka. Hon kände sig aldrig hemma i England, aldrig som familj med sin familj, aldrig som någon som skulle bo i västerlandet. Så hon studerade japanska och flyttade till Tokyo. Så småningom kan hon språket så väl att hon arbetar som översättare, men hon har inte lika lätt att skaffa sig vänner som hon har för att lära sig språk. Lucy Fly är en konstig person. Fåordig, inbunden och väldigt säregen. Hon är inte särskilt lätt att förstå sig på, varken för de andra personerna i boken, eller för mig som läsare.

Men det är klart att jag är på hennes sida när jag möter henne, och hon sitter anhållen för mord på sin väninna, en av de få vänner hon har. Men jag är aldrig riktigt säker på var det ska sluta. Vem är den där Lucy Fly egentligen? Vet hon själv om hon dödat Lily?

På omslaget står att Susanna Jones är en ny thrillermästare. Det är nog att ta i tycker jag. Men det är en välskriven roman, hyfsat klassisk till sin komposition av nutid och tillbakablickar, snyggt uppbyggd så att man som läsare förstår mer och mer vartåt det barkar. Språket är ett seriöst försök att skildra Lucys udda psyke genom att snabbt växla mellan första och tredje person. Något som funkar si så där, det är okej även om jag bitvis tycker att det blir övertydligt och irriterande.

Att boken utspelar sig i Japan var ett trevligt plus. Och på det hela taget tycker jag att Jordskalvsfågeln är en bok som förtjänar fler läsare än jag tror att den fått. Kasta dina fördomar om B Wahlströms förlag om du nu har några, och läs Susanna Jones, för det är en bra bok.

208 sidor
Utgivningsår originalutgåva: 2001
Utgivningsår svensk utgåva: 2003
Originaltitel: The Earthquake bird
Översättning: Ylva Spångberg

juli 24, 2008 Posted by | Betyg 3, Vanlig roman | | 1 kommentar

Lyckans hjul av Kajsa Ingemarsson

Luckor vill jag gärna försöka fylla igen, och i mitt läsande har Kajsa Ingemarsson länge varit en lucka. Ingen lucka att sträva efter att fylla, kanske vissa säger, men jag tycker ändå att en författare som säljer platina med sin pocket flera år i rad, borde jag ha läst. Åtminstone för att veta vad det är jag sen låter bli att läsa. Så ramlade Lyckans hjul in i min bokhylla och nu var det dags.

Berättelsen handlar om några hus i ett villaområde. Där bor Nina, ensamstående med tonårssonen boendes hemma. Hon har en frisersalong och går ut och dansar med barndomsväninnan på helgerna, för att fortsätta sökandet efter mannen med stort m.

På gatan bor också Miriam som lever med sin man, eller kanske rättare sagt för sin man. Hon går hemma och pysslar och fixar och han kommer hem och ber om en askkopp.

Den tredje personen heter Ellinor, en ung advokat, nyinflyttad som är hemma med sitt första barn. Ellinor förstår inte vad det är med henne. Hon skulle ju vara nöjd med att gå hemma med sonen medan maken satsar på karriären. Varför längtar hon bort? Varför är hon inte nöjd?

Så flyttar någon in i det fjärde huset, det som stått tomt ett tag. De tre grannarna spanar, undrar och funderar. Förfasar sig! Vad mycket folk det springer där, som stannar en timme bakom nedfällda persienner. Är det en bordell de fått till granne? När de väl får reda på vad den nya grannen egentligen pysslar med har det hänt saker i alla deras liv som gör att de faktiskt behöver just sin nya granne.

Utan att ha berättat för mycket så förstår du säkert vad det är för typ av bok: kvinnor i en inte helt tillfredsställande situation, blir tvungna att förändra och förändras. Och sen ett lyckligt slut. Och jag tycker faktiskt att Ingemarsson gör det helt okej. Det är enkelt, möjligen för enkelt, tema. Språket är funktionellt även om jag stör mig på vissa saker och tänker ”men Kajsa! Så kan du inte skriva!” Jag stör mig också en del på personerna och deras åsikter. Det är kort sagt lite väl enkelt och enkelspårigt. Men okej, ungefär så okej som jag förväntade mig.

Lata dagar i hängmattan är den perfekt för, om du tänkt dig något enkelt vill säga.

409 sidor
Utgivningsår: 2008

juli 17, 2008 Posted by | Betyg 2, Chicklit, Vanlig roman | | 1 kommentar

Grå själar av Philippe Claudel

Det är lustigt egentligen hur få böcker som motsvarar de förväntningar man ställer på dem. Kanske inte lika sällan vad gäller kvalitet, men kanske desto mer sällan när det kommer till stil, känsla och stämning i boken. Grå själar av Philippe Claudel är nog en av de få böcker som motsvarat mina förväntningar väl.

Vad jag förväntade mig och fick var en långsam och snårig berättelse, känslan lite dyig och grå, personerna från en annan tid. Inte någon klassisk deckare precis, men inte heller någon vanlig roman. Men innan jag säger så mycket mer ska jag berätta om handlingen.

Det är 1937 och en landsortspolis ser tillbaka på 1917 och det som hände då. Första världskriget var i full blom och fronten låg bara någon kilometer från den ort där han bor och arbetar. De märker egentligen inte så mycket av kriget, förutom att vägarna ibland ockuperas av framdragande trupper, och att samma soldater sedan kommer tillbaka i mindre gott skick än när de skickades ut.

Men plötsligt händer något som berör den lilla orten så mycket mer. Krögarens 9-åriga dotter, med en uppenbar strålande skönhet framför sig, hittas död i vattnet i ån. Någon har uppenbarligen tagit livet av henne, men ortens domare och åklagare verkar föga intresserade av att ta reda på sanningen om hur det ligger till. Vittnen som träder fram hånas och nästan hotas till tystnad. Vår polis tiger och håller öronen öppna. Det finns saker som sägs men som ingen lyssnar till. Han lyssnar.

Jag tyckte om den. Kanske egentligen mest för att det var något annorlunda och för att det trots allt var en rätt mysig värld att kliva in i. Inte den vanliga. Och kanske beror det på att ingen av berättelsens två tider är nutid.

Däremot hade jag ibland svårt att hålla isär människorna. Jag tycker inte att det kan bero på att det är franska namn, för så ovan är jag inte vid franska. Kanske var det något i berättartekniken som brast lite.

Men på det hela tagen en god annorlunda liten bok som bryter mot mycket av det andra som finns att tillgå. Och den finns i pocket. Perfekt!

222 sidor
Utgivningsår original: 2003
Originaltitel: Les âmes grises
Översättning: Lisa Andersson Lindberg

juli 5, 2008 Posted by | Betyg 3, Deckare, Vanlig roman | | 6 kommentarer

Flyga drake av Khaled Hosseini

Flyga drake av Khaled Hosseini har sannerligen varit i ropet senaste året. Tillsammans med uppföljaren Tusen strålande solar har Flyga drake varit rikt förekommande bland mina sett-observationer. En bok man måste läsa, eller en bok man just på grund av det, låter bli?

Jag lät länge bli att läsa Flyga drake. Jag var nog rädd. Rädd för vad boken som sades vara både bra och sorglig, kunde innehålla. En bok som handlar om Afghanistan – kan det verkligen vara njutbar läsning?

Njutbart vet jag inte om det var, men lärorikt. Afghanistan med omländer är ett område som jag vet pinsamt lite om, även fast de länderna är i fokus på nyheterna var och varannan dag. Nu vet jag lite till, även om det är marginellt.

Bokens huvudperson Amir växer upp som priviligierad i Kabul, med sin far. Modern dog när Amir föddes och på gården finns istället Ali, faderns barndomskamrat och hans son Hassan. Ali och Hassan fungerar både som husets tjänare och faderns och Amirs goda vänner. Men Ali och Hassan är hazarer, ett annat folkslag och hunsade och bespottade. Även om Amir och Hassan är oskiljaktiga vänner när de är hemma och ensamma, är det Amir som går i skolan och Hassan som är analfabet. Amir som är herre och Hassan hans tjänare.

Det är en sorglig berättelse, och självrannsakande. Vem är man egentligen? Hur mycket skulle du stå upp för någon som ställer upp för dig? Vem skulle du vara i brinnande krig?

Så jag var tvungen att läsa fort. Det var spännande och blicken flög över sidorna för att snabbt komma till slutet. Stod inte ut att hänga i den obarmhärtiga handlingen utan ville snabbt få veta hur det skulle gå. Jag blev inte besviken, inte på något sätt.

Det är långt ifrån en sockersöt berättelse. Det är blod och fattigdom, fasansfulla dåd och annat som inte borde få existera. Men det gör det, och det är det lätt att glömma i en överbelamrad lägenhet i Stockholm, där dagens problem är av en helt annan art. Pinsamt.

Läs Flyga drake! Det förtjänar den och behöver du.

352 sidor
Utgivningsår: 2003
Originaltitel: The kite runner
Översättning: Johan Nilsson

juni 22, 2008 Posted by | Betyg 4, Fakta, Vanlig roman | | 1 kommentar

Eremitkräftorna av Anne B Ragde

När jag läste Berlinerpopplarna som Anne B Ragde fick sitt genombrott i Sverige med, var jag lyrisk. En varm familjekrönika om hemligheter, kärlek och att livet inte alltid blir som man tänkt. Hur skulle hon kunna fortsätta undrade jag? När familjehemligheten var avslöjad, vad kunde då finnas att binda upp berättelsen och spänningen på?

Och nej – det blir inte detsamma. Om Berlinerpopplarna även hade drag av lätt mysterium som uppdagades så saknas det helt i Eremitkräftorna. Istället är det en mer vanlig relationsroman, även fast relationerna som behandlas är den mellan syskon, barn och föräldrar och inom en homosexuell relation. En rätt vanlig relationsroman alltså om man ska gå på ytan.

Men så enkelt är det inte heller. Det berör mig nämligen. Även om jag inte får samma kick som av Berlinerpopplarna så vill jag läsa vidare. Jag vill veta även om själva läsningen bitvis känns rätt seg. Ända tills jag tog tag i den och klämde resterande två tredjedelar på någon timme.

Jag tänker inte berätta så mycket om handlingen eftersom jag då riskerar att förstöra för den som ännu inte läst Berlinerpopplarna, men så mycket kan jag säga som att två olyckor sätter igång tankar och händelser av helt olika slag. En euforisk och en nästintill själadödande.

Sen blev jag förvånad. Slutet! Vilken cliffhanger! Tur att det inte dröjer länge innan nästa bok om släkten Neshov kommer, för nu vill jag läsa vidare direkt!

Vad jag egentligen tyckte? Absolut läsvärd. Men du måste ha läst Berlinerpopplarna innan du tar den här. Eller det är absolut att rekommendera i alla fall.

236 sidor
Utgivningsår: 2005
Originaltitel: Eremittkrepserne
Översättning: Margareta Järnebrand

juni 15, 2008 Posted by | Betyg 3, Vanlig roman | | 1 kommentar