Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

The colour of magic av Terry Pratchett

Jag har läst lite fantasy och lite science fiction. Inte mycket men tillräckligt för att känna att Terry Pratchetts böcker om Discworld (Skivvärlden) nog är något som jag borde ha läst, åtminstone en bok. Så när sambon tryckte The colour of magic, som är den första boken om Discworld, i min hand var jag inte sen att misstycka. Det var nog en god idé. Dessutom är den ju rätt tunn, och vad jag förstod, även rolig. Säkerligen underhållande och snabb läsning.

Ack vad jag bedrog mig. Kanske inte så mycket vad gäller det där underhållande, men vad gäller snabb. Men mer om det senare.

Discworld som världen heter, gör så på grund av att den består av en skiva, som står på en sköldpadda som i sin tur står på en elefant, eller nåt sånt. Kanske var det tvärtom. Världen är alltså platt och slutar tvärt så att havet rinner över kanten. Det finns gudar som styr över detta och som inte sällan slår vad och spelar tärning om hur det ska gå för landets innevånare. Det finns också magi i olika mängder och därmed även magiker. Och så vanliga människor och bestar förekommande i fantasy.

Till denna värld kommer en turist från en annan värld. Han är väldigt naiv och nyfiken, dessutom har han med sin en koffert innehållande sin reskassa och annat användbart. Reskassan är enligt hans mått mätt normal, men valutaskillnaden är enorm och när turisten enligt eget tycke betalar skäligt, är det flera månadslöner för mottagaren. Resultatet blir att alla stans skurkar spanar in turisten och hans koffert, med inte helt ärlig agenda.

Där råkar också Rincewind befinna sig. En rätt medioker magiker som aldrig lärde sig en enda trollformel, förutom den otroligt mäktiga formel som tog sig in i hans huvud på eget bevåg och sedan dess hotar att slippa ur honom när han är i fara. Nåväl, denna magiker har språkkunskaper och blir lejd av turisten Twoflower som hans tolk.

Och där drar det igång.

Helt vansinniga saker händer, helt i stil med Douglas Adams Hitchhiker’s guide to the galaxy’s makalösa tankesnurror. Och visst är det roligt, och fascinerande. Och ibland som med turisten och hans valutatabbar och hans oförmåga att förstå att den här världen kan vara farlig även för honom – han är ju bara turist (jämför överklassklättrarna på K2 som höll på att stryka med härom veckan) och vill ju bara titta lite på banditerna, monstren och drakarna. Kanske skaka hand och ta ett foto? Jämför också med oss västerlänningar på semester i länder som har en svagare valuta än vår.

Men samtidigt så hänger jag inte med. Jag är inte tillräckligt bra på witty engelska för att känna att jag kan tillgodogöra mig The colour of magic. Det är för mycket ordlekar och fantasier för att jag ska greppa allt och jag tror att det är mycket roligheter som helt enkelt går mig förbi. Och det känns så himla synd.

Så jag tittade faktiskt om jag kunde låna den på biblan på svenska men det enda som fanns var ljudbok, och kanske ska jag ta det lite senare. Eller så tar jag helt enkelt och lånar någon annan bok av Pratchett på svenska. För det blir nog något mer av honom, men på svenska. Ibland måste man se sina begränsningar och här såg jag min.

285 sidor
Utgivningsår: 1983
Svensk titel: Magins färg
Serie: Discworld (Skivvärlden) bok 1

augusti 8, 2008 Posted by | Betyg 3, Extraordinär, Fantasy, Humor | | 7 kommentarer

En ring av järn av Susan Cooper

Will bor med sina föräldrar och alla sina syskon i en liten by på Englands landsbygd. Han är yngst i den stora syskonskaran och ser liksom sina syskon fram emot julen som är i antågande. Men först ska Will fylla 11 år på midvintersolståndet några dagar innan jul och när födelsedagen närmar sig är det som att en konstig känsla kommer krypande. Inte bara Will känner av den. Även djur omkring honom gör det och blir plötsligt rädda för honom. Inte bara djur beter sig konstigt, utan även folk gör konstiga saker. En snäll gammal gubbe i gården bredvid ger honom ett konstigt smycke av järn som han säger att Will ska fästa på sitt bälte och alltid ha på sig.

Så på födelsedagens morgon när Will går upp sover alla andra i familjen djupt, så djupt att han inte kan väcka dem, och när han tittar ut ser han en värld som inte är den som brukar vara omkring huset. Istället för ängar och gårdar står där en massiv väldig skog. Will tar på sig ytterkläder och beger sig ut. Även om han känner att det som väntar honom där ute inte kommer att bli enkelt eller roligt, så känner han också att han inte har något val. Av någon anledning är det hans lott att gå ut i kylan just denna morgon och möta det som kommer honom till mötes.

Omdöme: Jag läste Cooper för väldigt länge sedan. Så länge sedan att jag inte minns något alls av böckerna utan bara det faktum att jag läste. Jag var nog för liten, och det var för länge sedan.

Min första reaktion när jag började läsa var att jag tyckte att det var ett krångligt språk, och det kändes främmande att det var en ungdomsbok. Språket var ju som i en vuxenbok, kanske till och med krångligare. Beror det kanske på översättningen? Ja, delvis tror jag. Men jag undrar också om det kan vara så att det sedan Cooper skrev sina undomsböcker, har utvecklats ett specifikt språk för just ungdomslitteraturen. När man läser ungdomsböcker idag, oavsett om det är svenska eller engelska ungdomsböcker så är det något gemensamt i tonen och språket. Och om man ser till språket så skulle jag säga att Coopers böcker är ungdomsböcker mest på grund av att huvudpersonen är en tonåring och inte på så mycket annat.

Sen handlingen och innehållet. Jisses vad späckat det är. Man hinner inte smälta en händelse förrän nästa är över en, och snabbt över. På ett enda stycke kan så mycket ske att det nästan är överväldigande och tröttande. Inte en sekunds ro eller stiltje finns här.

En annan sak jag funderar över är själva fantasyns upplägg. Cooper var tidig men uppfyller nästan alla kriterier för teen-fantasy som jag brukar ställa upp. Satte hon upp den ursprungliga mallen eller fanns det någon annan före henne? Det är lite intressant tycker jag.

Den slutliga frågan då, tyckte jag att det var bra? Det var inte njutbart, det kan jag inte påstå. Och hastigheten och språket gjorde det knaggligt och knöligt att ta sig igenom texten. Sen är all fantasy rätt förutsägbar. Den var säkert superspännande och nyskapande på sin tid, men idag, över tjugo år senare, känns den kanske mest som en relik och en förlaga, där senare års fantasy, urvattnat, utnyttjat men framför allt utvecklat genren. Kanske kan man se senare verk som senare versioner av samma bok och då blir fler genomarbetningar oftast bättre.

Och det känns lite synd för jag hade velat vilja läsa de resterande fyra böckerna i serien. Jag ville tycka att de var kanon och att det skulle vara ren njutning. Nu vet jag inte hur det blir med det.

224 sidor

Utgivningsår: 1973

Originaltitel: The dark is rising

Översättning: Jadwiga P. Westrup

september 23, 2007 Posted by | Betyg 2, Fantasy, Ungdom | | Lämna en kommentar

Harry Potter and the deathly hallows av J. K. Rowling

Det är inte bra i det England som Harry Potter lever i. Varken i den magiska världen eller hos mugglarna. Överallt märks med största tydlighet att det onda är på väg tillbaka och erövrar större och viktigare territorier. Det har till och med gått så långt att Harrys otrevliga fosterfamilj evakueras och låter sig evakueras av trollkarlar.

Så ska Harry själv flyttas från mugglarhemmet till ett säkert gömställe och man har en plan. Man låter flera andra personer, däribland Hermoine och Ron förvandlas till kopior av Harry och färdas från samma ställe samtidigt, allt för att förvilla eventuella attacker. Och mycket riktigt blir man attackerade, och alla kommer inte hem helskinnade. En person kommer de facto inte hem alls. Det står tydligt att fienden inte är att leka med.

Och medan Harry gömmer sig hemma hos Weasleys tar Voldemors gäng över Minestry of Magic och till och med Hogwarts. Makten är nu i Voldemorts händer och nu inleds den stora jakten på Harry.

Omdöme: Jag hade svårt att komma in i den. Men jag tror förvisso att det mer beror på att jag inte hade så mycket tid att läsa i början, utan att det blev några minuter här och där. När jag sedan väl satte igång så var det inga problem att låta mig fångas. Jag har hört andras synpunkter på att det skulle varit väldigt segt i mitten, nästan tråkigt. Men jag vet inte om jag håller med. Visst var det transportsträckor men det var det nästan nödvändigt att vara. Och jag tyckte nog att det hände tillräckligt med saker under dessa transportsträckor för att hålla mitt intresse vid liv.

Sedan är det svårt att egentligen recensera en sån här bok. Den har föregåtts av sex tidigare böcker. Konceptet är känt, stilen är densamma och en avslutning som den här måste vara svår att skriva. Utifrån det perspektivet tycker jag att Rowling har gjort ett bra jobb. Jag fick vad jag förväntade mig. En spännande bok, intressanta förvecklingar och händelser, och ett lyckligt slut. Kanske nästan lite väl lyckligt. Men vad fan – det är ändå en ungdomsbok. Och på något vis så visar det lyckliga slutet inte bara ett lyckligt slut, utan även att livet går vidare och att nästa generation fortsätter med sina intriger och spel oavsett hur stora och avgörande händelser som skett tidigare, och bara det är något att tänka på. Det kommer alltid ett efter.

608 sidor
Utgivningsår: 2007
Serie: Harry Potter, del 7

augusti 14, 2007 Posted by | Betyg 4, Fantasy, Ungdom | | Lämna en kommentar

Den äldste av Christopher Paolini

En första strid har stått. Eragon och hans drake Zaphira slogs väl, dödade en skugga och blev hjältar på kuppen. Fienden är på flykt, men säkerheten är rubbad. Nu vet den onde Galbatorix helt klart var Vardens fäste är någonstans. Nu kommer han att samla nya styrkor och slå till igen och hårdare, så snart han bara kan.

Tiden är knapp och Vardens härskare är död. Hans dotter Nasuada utses till ny regent och bestämmer sig för att flytta hela Varden till landet Surda som ligger söderut. Surda är enligt tradition vänligt inställda till Varden och fiender till Galbatorix, nu hoppas Nasuada att de ska ta emot dem med öppna armar så att de kan strida tillsammans mot Galbatorix.

Medan Varden flyr söderut, beger sig Eragon, Zaphira och alven Arya norrut mot alvernas skog. Där ska Eragon utbildas i magi och allehanda konster. Även Zaphira ska få sin del av kunskapen. Frågan är bara om de ska hinna lära sig tillräckligt mycket innan de måste tillbaka söderut och slåss mot Galbatorix.

Samtidigt i Eragons gamla hemby söker Galbatorix efter spåren av Eragon och hans kusin Roran ligger riktigt risigt till. Byn vägrar dock att lämna ut honom och snart befinner sig hela byn på regelrätt kollissionskurs med rikets trupper och de två vidunder som anför dem. De slåss så gott de kan, flera dör och många skadas. Roran inser att han måste ta ett beslut. Ska byns innevånare stanna kvar och dö en säker död, eller ska han övertala dem alla till att fly tillsammans. Söderut mot Surda verkar vettigt och bra.

Omdöme: Tja. Jag läste fort och intensivt, och det hjälpte nog. Jonas tyckte, som om han egentligen har något i min recension att göra, att det kändes som en mellanbok, en sträcka man måste förflytta sig, och så kan de nog vara. Det var mycket utbildning och uppladdning inför en avgörande strid i den tredje och sista boken. Men inte tyckte jag att det bara var resväg. Nog hände det saker och nog var det bitvis spännande och oväntade saker hände. Men det blir nog tyvärr inte mer än helt ok fantasy. Grabben är fantastiskt duktig för att vara så ung, men snart är hans första serie klar och då gäller det att bli vuxen och börja producera något mer än det här.

677 sidor
Utgivningsår: 2005
Originaltitel: Eldest – Inheritance Book Two
Översättning: Lottie Eriksson
Serie: Arvtagaren, bok 2

april 6, 2007 Posted by | Betyg 3, Fantasy, Ungdom | | Lämna en kommentar

Eragon av Christopher Paolini

Eragon bor med sin morbror och kusin i ett litet hus en bit ifrån den närmsta lilla byn. De bor i en avskild och lite skyddad del av riket men rykten om oro och ondska börjar nå även dem. Det är redan hårda tider så de behöver inte mer nöd och armod än de redan har. Eragon brukar för att hjälpa till med familjens försörjning bege sig ut att jaga i de stora skogarna som få andra vågar gå in i. En dag när han befinner sig långt hemifrån men inte haft just någon jaktlycka alls, hittar han en stor och konstig men mycket vacker blå sten som han tar med sig hem.

Efter ett tag visar det sig att det inte alls var någon sten utan ett drakägg. Att ägget kläcks sedan det hamnat hos Eragon visar enligt sägnen att draken valt just honom till sin följeslagare. Men Eragon tror att de berättelser han hört om drakar och drakryttare inte är något annat än sagor man berättar för barn framför elden, plötsligt finner han sig ha en drake, och en chans som han inte kan försitta, chansen att bli den första drakryttaren på flera generationer, kanske den drakryttare som kan rädda riket undan ondskan som hotar.

Omdöme: Detta är en mycket imponerande bok om man tar hänsyn till författarens ringa ålder och det faktum att det är hans debut, och som sagt, vid så unga år. Bortser man från det, är det inte mycket mer än en klassisk fantasy. Det är nästan skrattretande men den går att putta ner i samma mall som Eddings och Jordans berättelser. Rakt av liksom. Och för mig som inte är så inbiten som vissa andra, blir det inte riktigt intressant då. Jag menar, man vet ju redan från första början hur det ska gå och då blir det lite segt. Kanske är det genren som inte funkar för mig, eller så finns det avkrokar även här som förmår något mer än detta exempel på Sword and Sorcery, som det ändå är.

Men jag kommer nog att läsa nästa bok också. Kanske mest för att fantasy ändå är saga och det är rätt trevligt att bara få luta sig tillbaka och svepas med.

519 sidor
Utgivningsår: 2003
Originaltitel: Eragon – Inheritance Book One
Översättning: Kristoffer Leandoer
Serie: Arvtagaren, bok 1

januari 29, 2006 Posted by | Betyg 3, Fantasy | | Lämna en kommentar

Harry Potter and the half-blood prince av J K Rowling

Innan sommarlovet ens hunnit närma sig slutet får Harry ett meddelande från Dumbledore, att han kommer att komma och hämta Harry från Privet Drive. När han väl kommer ser Harry att han ser så mycket äldre ut än tidigare, liksom trött och uppgiven, och hans ena hand hänger slapp och liksom bränd vid hans sida. Och han vägrar att berätta vad som hänt.

Harry får tillbringa resten av sommaren hos Weasleys och även där märks att något är fel, väldigt fel. Säkerhetsanordningarna är rigorösa och inget av barnen släpps särskilt långt utan uppsikt. Men när Harry, Ron och Hermoine är i Diagon Alley för att handla böcker och material inför sitt sjätte läsår, lyckas de smita iväg och förfölja Malfoy. Det de får se gör dem riktigt oroliga. Helt påtagligt har han något riktigt fult i görningen, och han verkar alldeles för nöjd och självsäker för att de ska känna sig på något vis lugna.

Tillbaka på skolan inser Harry snart att hans misstankar om Snape antagligen också är sanna. Han hinner dock inte undersöka detta faktum, eller vilka kopplingar Snape och Malfoy har till varandra, då Dumbledore kallar honom till sig och tillkännager att Harry ska få enskilda lektioner av Dumbledore själv. Snart inser Harry att det är mycket mer än enskilda lektioner Dumbledore tänkt sig. Han har helt enkelt tänkt sig, och behöver, Harry som sin partner i kampen mot Voldemort.

Omdöme: Potter är Potter är Potter. Som Ellen sa känns det dock att denna volym är en uppbyggnad och förberedelse inför den sista och avslutande boken. Den hade onekliga problem att fånga mig. Det var inte förrän långt in i den senare halvan av boken som jag blev fängslad och knappt kunde slita mig. Ett stadium som brukar komma långt tidigare.

Men Potter är alltid Potter och det är skickligt gjort och när den sista boken är klar kommer detta vara en ovanligt genomtänkt och genomarbetad svit av böcker. Rekommenderas såväl barn som vuxen. Alltid.

607 sidor
Utgivningsår: 2005
Serie: Harry Potter, bok 6

juli 31, 2005 Posted by | Betyg 3, Fantasy, Magi | | Lämna en kommentar

Under lysande måne av Lian Hearn

Takeo och Kaede har återförenats och vigts. Nu tänker de tillsammans kräva sina respektiva rättmätiga arv. Takeo är Shigerus rättmätige arvinge och Kaede har egendomarna i Murayama att utkräva. De ställer in sig på massivt motstånd. De vet att Takeos farbröder inte tänker ge honom det som är hans, utan strid. De vet också att det finns andra aspiranter till arvet i Murayama. Dessutom har de Arai, som härskar över stora angränsande områden, att bekymra sig för. De vet att han avskyr Takeo och inte skulle dra sig för att döda honom om han fick chansen. Som om det inte vore nog med detta, är Takeo hett villebråd för Släktet, som mer än gärna vill se den unge odågan död.

De ger sig ut på sitt korståg och anar föga vilken typ av svårigheter de ska möte. Men inte heller vilken typ av hjälp de kommer att få på sin väg.

Omdöme: På något vis gick luften ur denna historia när Takeo och Kaede förenats. Jag tappade helt lusten att fortsätta läsa, och den tappade lusten fortsatte att skina med sin frånvaro boken igenom. Jag återfick den aldrig helt, även om boken till viss del lyckades dra mig in i handlingen igen. Men jag önskade mest att den skulle ta slut någon gång. Att man skulle komma till det slut som man visste skulle vara där. Frågan var bara hur man skulle komma dit. Andra säger att de tyckte att tredje delen var minst lika spännande som de tidigare två, så kanske är det bara jag.

Men som helhet tycker jag att serien är läsvärd, trots att språket lämnar en del att önska ibland. Det är inte god litteratur detta, det är underhållning, men å andra sidan riktigt god sådan.

364 sidor
Utgivningsår: 2003
Originaltitel: Brilliance of the Moon
Översättning: Anders Bellis
Serie: Klanen Otori del 3

maj 12, 2005 Posted by | Betyg 3, Fantasy, Magi | | Lämna en kommentar

På kudde av gräs av Lian Hearn

Efter bakhållet och förräderiet där Takeos adoptivfar Shigeru mördats av sina egna bröder, är Takeo nu den rättmätiga ägaren till Shigerus samtliga egendomar. Problemet är bara att han, förutom att hans farbröder vill se honom död, är eftertraktad även av Släktet som tycker sig kunna kräva att han ska ägna sitt liv åt att tjäna dem då han härstammar från dem och har de förmågor som är typiska för släktet.

Innan han hunnit fundera över vad han själv vill göra, finner han sig kidnappad och tillfångatagen av Släktet. De vakar honom dag och natt och för honom till en undanskymd plats för att utbilda honom och fostra honom i Släktets anda. Han finner det svårt att finna sig i tanken att han blint ska lyda de äldres order, och svårt att komma ifrån det han lärt sig av sin mor, nämligen de gömdas tro, att alla är lika värda och att man inte ska döda. Släktets filosofi och levebröd är nämligen spioneri och mord.

Takeos längtan ut i friheten, hans törst efter hämnd på farbröderna och hans enorma längtan efter Kaede driver honom att, så snart han kan, rymma. Kaede på sitt håll, har begett sig hem till sin föräldragård som hon inte sett på många år. Hon finner det svårt att hantera sin far som på ålderns höst blivit bitter och besviken på livet och vad det gett honom, eller snarare inte gett honom. Kaede har även gårdens förfall och ett svälthot hängande över sig. Sedan moderns död har huset förfallit och ägorna står nu utan grödor.

Omdöme: Spännande, mycket spännande. Man slukar och vill aldrig att det ska ta slut. Lite trött kanske man kan bli på Kaedes fantastiska skönhet, men inte tillräckligt för att det ska bli alltför tongivande. Rekommenderas till vuxna såväl som unga. En ovanlig saga att njuta av.

329 sidor
Utgivningsår: 2003
Originaltitel: Grass for his Pillow
Översättning: Anders Bellis
Serie: Klanen Otori del 2

mars 18, 2005 Posted by | Betyg 4, Fantasy, Magi | | Lämna en kommentar

Över näktergalens golv av Lian Hearn

Tomasu är sexton år och bor med sin mor och styvfar i en liten by på landsbygden. De tillhör en grupp av människor som kallas för de Gömda och han har förstått att det inte är alla som ser på de Gömda med blida ögon. En dag när Tomasu kommer hem från att ha utforskat skogarna och bergen möts han av soldater i byn. De har dödat alla män och tagit kvinnor och barn till fånga. Tomasu lyckas fly upp i skogen och blir där räddad av en okänd man som drar svärd och dödar en man och lemlästar en annan för Tomasus skull.

Mannen visar sig vara en man av hög börd från en avlägsen trakt. Han heter Otori Shigeru och är en omtyckt man i sin bygd. Han tar nu Tomasu under sitt beskydd och döper om honom till Takeo för att ingen ska ana att han tillhört de Gömda. Takeo följder Shigeru hem till det område som ätten Otori är överhuvuden över.

Men chocken efter soldaternas massaker i hans hemby är Takeo helt tyst. Han kan prata men kan ändå inte. Och ju längre han tiger desto bättre märker han att hans hörsel blir. Han kan höra maten puttra i köket, hundarna skälla på andra änden av staden och folks viskande konversationer när de tror att ingen kan höra. Han upptäcker även att han har andra gåvor, som att han kan söva en hund med blicken och gömma sig där han borde blivit upptäckt.

Snart förstår Takeo att Shigeru haft sina egna motiv till att ta till sig Takeo, att Shigeru kanske anat hans gåvor långt innan han visste om dem själv, gåvor som Shigeru nu vill utnyttja i sitt eget korståg.

Omdöme: Bra fantasy men inte så extraordinärt som jag kanske hade hoppats. Jag hade rätt höga förväntningar på språket, att det liksom skulle suga in mig, i berättelsen och vara magisk i sig. Men det var det inte. Visst var väl handlingen spännande, men långt ifrån originell. Visst var världen väl ovanligt enkelt och tydligt skildrad, men långt ifrån genialiskt. Så jag säger: helt ok och till och med bra. Men det är trots allt rätt ordinär fantasy, om än kanske snäppet bättre.

314 sidor
Utgivningsår: 2002
Originaltitel: Across the Nightingale Floor
Översättning: Carla Wiberg

februari 19, 2005 Posted by | Betyg 3, Fantasy, Magi | | Lämna en kommentar