Drömmaren och sorgen av Eva-Marie Liffner

När kören övar i Engelbrektskyrkan i Stockholm hörs plötsligt konstiga ljud från kyrkorgeln. De hörs inte bara vid ett tillfälle utan flera, och det låter inte som råttor eller andra djur. Det är ett ytterst målmedvetet ljud som känns närmast mänskligt. När man till slut tillkallar hantverkare och öppnar golvet där ljuden hörts, ser man till sin förvåning att där finns en liten lucka. Under luckan finns en liten låda, och i lådan ligger en pojkdocka iklädd sjömanskostym. När man tar i dockan känns det nästan som att den lever, att den har ett hjärta som tickar där inne.

Många år tidigare skriver Lars Wahlman, den arkitekt som en gång ritade Engelbrektskyrkan, ner sina tankar, funderingar och minnen. Han minns när han var ung och inte vann en arkitekttävling, men väl fick förmånen att hans utkast valdes till förverkligande. En förmögen familj i Göteborg ville ha ett slott i engelsk stil och Wahlman kom som utvald arkitekt att bli indragen i familjens innersta på ett sätt som han inte väntat sig och som kom att pågå under många år.

Långt senare, när han är på resa i Göteborg, blir han lurad till ett samtal med en kvinna som heter Lo. Hon vill att han tar henne till huset och hjälper henne att förstå vad som en gång hände där, händelser som han valt att förtränga för länge sedan, men som nu tvingas upp till ytan. Och det förgångna finns så nära hela tiden, så nära att rösterna och gestalterna fortfarande både syns och hörs i det övergivna huset.

Omdöme: Jag läste tidigare Imago som jag tyckte väldigt mycket om men inte förstod. Jag greppade inte kopplingen mellan de olika berättelser som löpte genom boken. Jag kände liksom att det var bra men det var ett snäpp över mitt huvud. Denna bok förstår jag, och jag tycker inte att den känns lika stilistiskt mästerlig som Imago. Kanske hänger det ihop.

Men det känns som en bok som behöver smältas. Och jag är glad att jag läst ut den redan nu, en vecka innan dess att vi ska diskutera den på läsecirkeln för jag tror att jag behöver tid att fundera lite på den. För att få kopplingarna på plats, och låta den landa. För enkel är den inte. Handlingen är intrikat och berättelsernas beröringspunkt finns där och är förvisso tydlig men vag.

Kanske läste jag den lite väl snabbt. Kanske hade jag behövt dröja lite och smälta på vägen. Men samtidigt drevs läsningen framåt för det var spännande och intressant.

Rekommenderas? Ja, och du vill ha en intrikat liten historia som inte är som allt annat man läser.

259 sidor
Utgivningsår: 2006