Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk

Relationen med Mats är verkligen på väg åt helvete och Anna vet inte hur de ska komma tillrätta med varandra. Det är som att de bara ser varandra i surt. De muttrar och fäller kommentarer, små små vassa kommentarer som sällan blommar ut i gräl utan istället sticker där det gör som mest ont och sen sitter där och svider. Anna tycker att Mats är så sur och grinig hela tiden, och hon känner hur både hon och barnen hukar och pejlar av Mats vilket sinnestillstånd han är i och om det är värt att våga såga något alls. Kanske är det bäst att krypa och vara tyst. Så Anna mest kryper och är tyst. Och känner sig otillräcklig och dålig. Som människa, hustru och mor. I Mats ögon verkar allt hon gör vara fel. Alltså är hon väl fel. Ännu värre blev det efter att Anna gjorde den där boken tillsammans med Lisa som gick mycket bättre än de vågat hoppas. Samtidigt som Mats skribentkarriär liksom gick i stå.

Nu ska de två, Anna och Mats, och barnen Sebastian och Molly åka på en efterlängtad charter till Sicilien. De har egentligen inte råd med resan men vad Mats inte vet är att Annas bok sålts till några andra länder och att hon fått ett förskott. Hon vågar inte berätta för Mats av rädsla för att han ska bli ännu surare. Men nu är det semester. De ska njuta, bada och åka upp till Etna. Hon hör sig själv kvittra till barnen att det ska bli så roligt, hon hör hur falsk hon låter, och hon hör att Molly låter likadan. Tar liksom på sig en glättighet och glädje som egentligen inte finns där.

Så kommer de ner till Sicilien. Kvar finns det sura och det falska. Osäkerheten och rädslan för att fasaden ska rämna vilken sekund som helst. Låt det bara hålla över semestern, tänker Anna. När vi kommer hem måste livet bli annorlunda annars överlever jag inte. Och så tänker hon på den unge snickaren som hjälpte henne och Lisa med bilderna till boken. På flörten i hans blick och Anna skickar på prov iväg ett trevande sms att det var trevligt att lära känna honom och att hon hoppas att de ses igen. Svaret dröjer inte många sekunder. Snart piper mobilen mest hela tiden. Och de där unga svenska tjejerna, flörtar de inte lite med Mats? Och Anna hade glömt att Mats kan vara så charmig och trevlig som hon ser att han är mot dem. Mot henne är han ju bara sur.

Och jag läser om Mats surhet och Annas fumlande. Annas äckliga sms:ande med snickaren som verkligen skildras så där porrigt och plumpt som det faktiskt kan vara. Eller skulle varit om det var verklighet. Och jag måste säga att jag tycker att Helena von Zweigbergk med stor skärpa och träffsäkerhet hittar de där små små detaljerna i beteende som gör att jag ser det så tydligt framför mig. Sättet att vända bort blicken, sättet att säga saker på. Ordvalet och det man väljer att inte säga. En av de bästa relationsromaner jag läst. Om inte den bästa.

Sen stör jag mig på personerna, som inte alls är hela, rena och sympatiska. Även Anna är ju långt ifrån perfekt. Och jag stör mig på att Anna är den som ska ha huvudansvaret för barnen och att hon går omkring med en ständig oro för att Mats inte ska tycka att hon har tillräcklig pli på dem eller ser efter dem ordentligt. Kunde inte Mats ha tagit med plåster eller smord in dem med solskyddsfaktor, istället för att klandra Anna?

Det är också intressant det som Anna säger om att Mats verkar ta sin papparoll med ro. Som att han inte ens funderar på om han gör rätt eller fel. Han bara gör. Medan Anna nojar och oroar sig för att inte vara en tillräckligt bra mamma och för att inte fatta rätt beslut. Vad är det i våra roller som skapar det där? För trots att Anna och Mats är fiktiva så tror jag att det där finns i vardagen också. Kanske om jag ska gissa, egentligen mer i yrkesliv än hemmaliv, men ändå.

Och slutet. Jag tänker inte diskutera slutet av hänsyn till de som inte läst boken ännu. Men jag funderar på vilka alternativa slut som finns, och varför Zweigbergk valde just det här. Vad vill hon säga med det?

När Norstedts presenterade sin vårlista och sa att Helena von Zwiegbergk var deras stora satsning under våren, hånlog jag lite i smyg. I dag efter att ha läst den säger jag bara Grattis! Det är en riktigt bra relationsroman som jag verkligen rekommenderar. Verkligen verkligen rekommenderar.

364 sidor
Utgivningsår: 2008