Ingen hör hemma här mer än du av Miranda July

O Miranda har det dånats på bloggar över hela riket. Jag var ju tvungen att kolla in detta mirakel. Jag vill ju inte vara sist ännu en gång liksom.

Men sen gick inte läsningen så fort och geschwinnt som jag trodde att den skulle göra. Delvis beror det helt säkert på formatet – novellsamling. På samma vis som jag sällan tycker att texter vinner på att läsas på varandra, alltså två romaner av samma författare i rad, så tycker jag även noveller behöver lite andrum emellan sig för att de verkligen ska komma till sin rätt.

Så jag läste en novell, och sen pausade jag. Och eftersom Miranda inte riktigt lockade så blev pausen lång. Till slut var jag tvungen att bestämma mig för att ta tag i den, skita i min ”inte-två-noveller-i-rad-regel” och bara stridsläsa. Så ska det väl inte vara med O Miranda? Men så var det.

Men visst är Miranda Julys novellsamling Ingen hör hemma här mer än du säregen. Persongalleriet är ett gäng människor jag gärna håller på minst en armlängds avstånd. De är alla som folk är mest men några gånger till, plus lite lätt vansinne. Och det är intressant läsning, roande och ibland jobbig. Språket tillsammans med det genomgående jagperspektivet blir suggessioner som skapar detta halvgalna och det går inte att säga något annat än att det är bra.

Ibland var det obehagligt på ett obeskrivligt sätt. Som den äldre mannen som trängtar efter en yngre fyllig villig kvinna och plötsligt finner sig i en relation med hennes bror. Sällan var det uttalat roligt, men alltid med humor.

Hon har något alldeles särskilt Miranda July. Hon har en blick och en röst som bär, men det vete tusan om jag skulle palla en roman med en och samma figur ur henne galleri. Kanske är novellformen ändå det som passar henne bäst. Förvisso skulle jag greppa även en roman av henne, för att se hur hon skulle ro det i land. Och jag skulle absolut läsa nästa novellsamling också, för dåligt är det ju verkligen inte.

Men jag hade kanske förväntat mig lite O och A från min sida. Och den känslan och euforin infann sig inte. Och jag är, måste jag erkänna, lite besviken.

220 sidor
Utgivningsår: 2007
Originaltitel: Noone belongs here more than you
Översättning: Barbro Lagergren