Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

Sömnlös av Barbara Voors


För tio år sedan läste jag min första och förra bok av Barbara Voors, nämligen Syster min. Vill minnas att jag tyckte mycket om den. Varför har det då tagit så lång tid för mig att läsa något ytterligare av henne? Varför har det fått komma så många andra och så många sämre böcker emellan? Ja, säg det.

Att jag nu läst Sömnlös är helt och hållet andra bloggares förtjänst. Man behöver ibland påminnas om det man tyckte var bra, och ta upp tråden igen.

I Sömnlös får vi möta de vuxna syskonen Sam och Savanna. De bor tillsammans i en stor lägenhet avskilda av ett par dubbeldörrar som ofta står öppna men som stängs vid behov. Behov uppstår ofta när Sam har dambesök och dörrarna läcker fnitter och njutning.

På Savannas sida förekommer inga besök, inget fnitter och absolut ingen njutning. På Savannas sida är det sorg och sömnlöshet som råder. Sorgen efter sonen Martin som dog för fyra år sedan och vars rum hon besöker regelbundet, trots plomberingen. Sömnlösheten däremot har dykt upp på senare tid. Varför vet hon inte, hon vet bara att hon knappt sover längre.

Hon har också börjat få anonyma meddelanden, både i sin mobil och per mail. Någon säger sig iaktta henne, veta vad hon gör, säger åt henne att hålla sig lugn och inte ta någon plats. Sakta blir meddelandena hotfulla och obehagligare. Kan de ha något att göra med en händelse när hon var bara en flicka och 11 år gammal? När hon förhördes av polis för att hon kanske sett ett brutalt mord?

Det är en långsam berättelse och nu menar jag inte att den är seg. Utan att för mig behövdes en långsam läsning. Jag ville inte hasta, och jag märkte att även när jag ville hasta mot slutet, så tog den längre tid att läsa än andra böcker. Den har ett språk som krävde min närvaro och att jag var uppmärksam. Det var angenämt.

En långsamt sugande spänning, som sakta ökade. På samma vis kärlekshistorien. Lugnt och stilla men ändå med sug. Det är lurande lugnt och samtidigt fruktansvärt spännande. Mycket, mycket bra.

Nu får det inte gå tio år tills jag läser nästa bok av Voors. Max ett och det är ett löfte.

338 sidor
Utgivningsår: 2000

Annonser

september 23, 2008 Posted by | Betyg 4, Deckare, Vanlig roman | | 2 kommentarer

I döden dina män av Niklas Ekdal

Först Tomas Bodström och nu Niklas Ekdal. Två kända män som kommer med debutromaner, båda inom genren deckare/thriller. Bodström blev väldigt och kanske något oförtjänt totalsågad. Det ska bli väldigt spännande att se vad Ekdals bok I döden dina män får för respons. Kommer det att spela någon roll att han är chefredaktör på DN? Kan någon på DN recensera boken opartiskt?

Till en början är Ekdals bok en hygglig deckare. Tre män högt uppsatta inom olika delar av statsapparaten hittas mördade. Brutalt avrättade på olika sätt. Sedan får vi möta Felix, homosexuell Stureplansfigur som äntligen hittat en seriös relation. Ända tills han hittar sin älskade Charlie mördad, och finner att någon gillrat en fälla för att kasta skulden för alla fyra morden på honom, Felix. Med hjälp av sin granne Sara flyr han polisen eftersom han inser att han måste lösa morden för att rentvå sig själv.

Vi får också följa polisen Johanna, trassligt hemma med maken som både är deprimerad och pappaledig, trassligt på jobbet eftersom hon inte köper islamistspåret i mordutredningen, utan har helt andra idéer.

Och så långt är det helt okej. Sen ungefär efter halva boken förvandlas den från hygglig deckare till pinsam Da Vincikoden-kopia i Stockholmsmiljö med ett svenskt mysterium att lösa. Och inte en detalj du kan tänka dig i en Da Vincikodenthriller saknas. Jag ska inte räkna upp dem alla, för jag vill inte förstöra för eventuella läsare, men förvänta dig extra allt. Och du får lite till.

För mig blir det för mycket. Det är inte roligt längre, det är inte ens spännande. När jag har hundra sidor kvar och det hettar till i boken är det så klichéartat att jag tappar lusten att läsa vidare. Man blir inte förvånad över det som sker, för allt har skrivits förut. Inte ens det faktum att det utspelar sig i Stockholm och att koderna och ledtrådarna är på tavlor som finns på slott och museum runt om i Sverige, och att det handlar om svenska företeelser och katastrofer, kan rädda det hela. Det blir helt enkelt bara för mycket.

Och jag tycker lite synd om Ekdal. Hade han skrivit den här boken för sju år sedan, innan Dan Brown släppte sin bästsäljare, så hade det varit riktigt spännande och roligt. En klockren succé och filmmanus redan innan boken är släppt. Nu känns det förlegat och ja, pinsamt. Och antagligen hade inte Ekdal kunnat skriva den här boken utan sin föregångare är jag rädd.

Men vill du ha en svensk da Vincikoden så lovar jag att du blir nöjd, och att den närmaste veckan är räddad.

473 sidor
Utgivningsår: 2008

september 10, 2008 Posted by | Betyg 2, Deckare, Spänning | | 1 kommentar

Varför dog Monika P? av Elisabeth Gilek


När jag genom jobbet träffade säljaren för Wahlström & Widstrand pushade han hårt för Elisabeth Gileks författarskap och förstås särskilt för hennes nya deckare Varför dog Monika P? Ett mindre vanligt berättartekniskt grepp som hon klarar av med bravur, sa han. Och jag är faktiskt böjd att hålla med.

Boken börjar som många andra deckare med att man hittar en kropp som har legat ett tag. Det ovanliga är här att när kroppen hittas är hon fortfarande mentalt kvar i rummet. Poliserna och teknikerna ser henne inte men hon ser dem, hör dem och förstår inte alls vad som hänt. Vad är det som de håller på med och vad är det för äckligt som ligger på golvet?

Sakta försöker hon lägga ihop saker hon hör poliser, tekniker och obducenter säga, med sådant som hon mödosamt kommer att minnas. Vem var hon när hon levde? Vem dödade henne? Och varför var hon tvungen att dö?

Det hade kunnat bli verkligen hur dåligt som helst. Och det blir riktigt bra om du frågar mig. Berättarperspektivet är konsekvent genomfört och logiskt. Det känns varken konstigt att följa det döda offrets funderingar och perspektiv. Det är helt enkelt väldigt snyggt gjort. Ett gott hantverk och en bra deckare.

Nu håller jag med säljare från W&W. Varför får inte Gilek mer uppmärksamhet än hon fått hittills? Läs den här om du vill ha något lite annorlunda men ändå en pålitlig deckare. Det enda jag har att invända är den sista meningen i boken. Den hade jag definitivt klarat mig utan.

Själv har jag köpt Jessica Jungs saknad på pocket och ska ta den så fort en lucka dyker upp i lässchemat.

350 sidor
Utgivningsår: 2008

september 6, 2008 Posted by | Betyg 4, Deckare, Ovanlig roman | | 3 kommentarer

Alltid hos dig av Maria Ernestam


Inga är en framgångsrik fotograf runt de 50. Hon har precis fått höra att hennes senaste utställning fotografier, som hon jobbat så hårt med, anses lite för perfekta. Att hennes perfektionism har gjort hennes bilder opersonliga istället för perfekta. Det känns som ett dråpslag och världens undergång. Då får hon samtalet som berättar att Mårten, hennes älskade man och hennes stöd i livet, har dött. Alldeles för ung, och hon själv känner sig alldeles för ung för att bli lämnad ensam kvar som änka.

I två år skärper hon sig, bryter inte ihop, håller masken och fasaden. Fortsätter att göra det hon ska. Sen känner hon att hon inte orkar mera, packar väskan och åker till familjens hus i Marstrand. Där tänker hon stanna så länge hon vill. Bara ta det lugnt och hitta sig själv igen. Hon har ju sin barndomsvän Niklas som bor på sin gård inte långt därifrån, om hon skulle behöva hjälp och lite sällskap.

Så får hon för sig att hon ska röja i boden och hittar där en kartong med gamla brev och tidningsurklipp. Ett av breven är skriven av någon som kallar sig Lea och det är ställt till Ingas farmor Rakel. Och det talar om förlåtelse och något ont som hände en natt för länge sedan. En gåta från förr är precis vad Inga behöver få fästa tankarna vid, istället för sorgen efter Mårten. Innan hon vet ordet av har hon gett sig iväg från Marstrand, både i tanke och i bil, för att söka efter farmoderns gömda hemlighet.

Samtidigt får man följa Rakels tillbakablickar strax innan hon dog. Hennes version av hur allt kom sig att det blev som det blev.

Alltid hos dig är nog Maria Ernestams minst spektakulära roman hittills, men faktiskt den bästa. Nu har jag inte läst Busters öron så jag reserverar mig lite, men ändå. Jag tyckte mycket om den här och tror att hon med den här romanen kan hitta en större och kanske även äldre läsekrets än hon haft tidigare.

Den har en känsla jag gillade, en mjuk tillåtande atmosfär, språket var trevligt och jag ville läsa vidare, snabbt snabbt för jag ville också få veta hur det hängde ihop. En sak dock som jag tänkte på var Rakels tillbakablickar, att det så tydligt var samma språk som i beskrivningen av Ingas liv. Inte en särskild berättarröst i Ingas avsnitt och sedan Rakels röst i hennes avsnitt. Och det kanske känns lite orutinerat och enkelt. Där hade Ernestam kunnat tänka till.

En annan sak som jag reagerade på var att jag inte förstår hur Inga sedan kan få veta det hon får veta. Att läsaren vet det Rakel berättar i sina tillbakablickar är inte konstigt. Men hur kan Inga veta? Det förstår jag inte. Nu brukar Ernestam gärna ha med lite övernaturliga inslag, men om det var lösningen på kunskapsproblemet så borde hon varit tydligare med det. Annars kanske det är slarv. Längtar efter att andra ska läsa klart den så att jag får diskutera med någon. Dock ska tilläggas att jag läste boken i manusform och att det säkert har gjorts justeringar i texten efter det. Kanske är hela min invändning inte längre relevant. Ska ta en omläsning inom en inte alltför avlägsen framtid och se efter själv.

Men nu! Nu känns det som att Ernestams författarskap verkligen börjar ta form. Det här var moget och jag gillar det skarpt. Rekommenderas verkligen varmt.

301 sidor
Utgivningsår: 2008

september 1, 2008 Posted by | Betyg 4, Deckare, Vanlig roman | | 5 kommentarer

Bombyx av Anne Rambach


Ibland känner jag mig som en härmis. Har läst om Bombyx av Anne Rambach på flera olika andra bokbloggar och blev så klart nyfiken. Nu har även jag läst och här kommer mitt tyckeri.

Diane är frilansjournalist, bosatt i Paris Chinatown, och med ett trasigt sorgligt förflutet. Hon tar enkla uppdrag för att överleva dagen, men egentligen dras hon till döden där kärleken och sonen lockar. Så får hon en idé till en artikel och går in på restaurangen Bombyx där ett bröllop pågår, för att intervjua och ta lite fotografier. Men hon hinner bara ställa några frågor innan en skottlossning utbryter och en stor del av de människor som är inne på restaurangen dödas. Diane själv överlever med nöd och näppe, efter att bokstavligen ha stått öga mot öga med mördaren, som hon dessutom lyckas fånga på bild.

Hennes artikel och bilderna därtill blir förstasidesstoff dagen efter. Själv nöjer hon sig inte med att ha överlevt och fått en fin artikel. Hon ställer också frågan varför? Var det verkligen en uppgörelse bland kineserna i den undre världen som polisen påstår? Och vem var den unga kvinnan som kom inspringande på restaurangen precis innan skottlossningen startade? Och är Diane själv verkligen glad att hon överlevde?

Jag tycker att det är svårt att sätta ord på vad det är som är så speciellt med Bombyx. Om man enbart ser till det ytliga så är hon en klassisk deckarhjälte, trasig, olycklig, enveten och modig.

Kanske är hon lite trasigare än de flesta andra. Kanske är hon trasig på ett mänskligare sätt? De syner hon ser av människor som dött ifrån henne är sorgliga men sticker inte ut och blir konstiga. Det är helt enkelt så det kan vara. Och det intressanta är att jag ända till slutet inte vet hur Rambach tänker göra med Dianes liv. Och jag vet inte heller vad Diane helst själv skulle ha velat, leva eller dö?

Speciell blir också lokationen. Boken är väldigt förankrad i Paris. Det skulle inte förvåna mig om man gata för gata skulle kunna följa Dianes förflyttningar och iakttagelser. Det är neonskyltar och restauranger, skabbiga hak och gränder. Allt som går att nämna vid namn är nämnt, känns det som. Ibland blir det lite för mycket.

Lite för mycket personer blir det också för mitt lilla huvud. Jag hängde ärligt talat inte riktigt med ända till slutet. Vem var det nu då och hur hängde det egentligen ihop? Alias och dubbelspel hjälpte till att göra det ännu virrigare. Men faktum är att det till slut kändes som att det inte spelar någon roll. Bombyx är större än mordgåtan den bygger kring. För mig är berättelsen om Diane större än den om mördaren och offret. Och det tycker jag på något vis är bra.

Som sagt. Jag kan inte sätta fingret på vad som är så speciellt med Bombyx, men något är det. Läs den själv och se om du kan förstå.

351 sidor
Utgivningsår Sverige: 2008
Originaltitel: Bombyx
Översättning: Helena Stedman

augusti 31, 2008 Posted by | Betyg 3, Deckare | | 2 kommentarer

Den sista hemligheten av Ian Caldwell och Dustin Thomason

Länge har jag spanat på Den sista hemligheten eller The rule of four av Ian Caldwell och Dustin Thomason. Den är ungefär samtida med Da Vincikoden och det är nog delvis det som gjort att jag dragit mig för att läsa den. Dåliga kodkopior har jag föga lust med. Men nu efteråt inser jag att det knappast kan vara en kodkopia eftersom de utkom i princip samtidigt, och en bok som Den sista hemligheten slänger man inte ihop i en handvändning.

Berättelsen utspelar sig på Princeton University och huvudpersoner är Tom och hans vänner Paul, Charlie och Gil. De går nu sista året och har precis avslutat sina uppsatser, alla utom Paul som sliter in i det sista. Hans uppsats är också den som med störst sannolikhet är mer än en förberedelse för forskning, utan redan i sig innehåller omstörtande nya forskningsresultat.

För att bli färdig i tid drar Paul återigen in Tom i sitt forskningsarbete, en tjock gåtfull bok från 1400-talets Venedig. En bok som verkar ha många bottnar och ett underliggande budskap som legat dolt i flera hundra år. En bok som Toms far forskade på fram till sin alltför tidiga död, och som Tom sagt sig själv att han ska undvika eftersom han inte vill bli lika besatt som sin far. Nu vet han inte om han kan undvika att bli indragen igen, nu när han verkligen borde hålla sig undan. Nu när Paul kommit fram till saker som någon annan uppenbarligen är beredd att döda för att komma över.

Jag hade inte stora förhoppningar på Den sista hemligheten. Det är inget jag ska hymla med. Den åkte med som femte och sista bok på en veckas charter. Det var tur så här i efterhand att jag tog med den. Dels för att jag hade varit utan läsning annars, dels för att den faktiskt var den bästa av de fem som hade fått följa med.

Riktigt bra tycker jag att den är. Författarna har själva gått på Princeton och en av dem har till och med forskat på boken ifråga, om jag inte fått det hela om bakfoten. Och att författarna är insatta, i det de skriver om, märks. Det är levande och samtidigt detaljerat. Jag bryr mig föga om huruvida de skarvar både i Princetons historia och 1400-talets gestalter, det är en läsning som fångar och framför allt inspirerar mig till att söka mer kunskap.

I jämförelse då med Browns Da Vincikoden skulle jag säga att Den sista hemligheten är mindre lättläst men samtidigt har mer substans. Den är bättre helt enkelt men kanske tilltalar en mer begränsad målgrupp än Browns filmiska manus.

Men glöm nu att jag överhuvudtaget har gjort jämförelsen och läs denna litterära deckare för det är både den och du värd.

432 sidor
Utgivningsår: 2004
Originaltitel: The rule of four
Översättning: David Nessle

augusti 26, 2008 Posted by | Betyg 4, Deckare, Spänning | | 5 kommentarer

Berättelse om herr Roos av Håkan Nesser

Det är något eget med Håkan Nesser. Jag har en lässvacka som heter duga. Dagarna fulla av potentiell lästid som jag istället gör annat på. Tar upp en bok ibland men får kämpa för att läsa bara några sidor. Så får jag för mig att plocka upp Berättelse om herr Roos av herr Nesser och plötsligt har jag läst 75 sidor i ett nafs trots att klockan var ett när jag gick och lade mig. Han har något alldeles eget helt enkelt.

Berättelse om herr Roos är den tredje boken där polisen Gunnar Barbarotti och hans kollega Eva Backman förekommer. Förekommer väljer jag att säga för även om de är näst intill huvudpersoner, så är de långt ifrån viktigast. Böckerna handlar lika mycket, om inte mer, om berättelsernas andra personer, förövare, offer och inblandade, och en stor del av berättandet sker ur deras perspektiv.

Denna berättelse handlar om Ante Valdemar Roos. En 60-årig man inte alls i sina bästa dagar, som har ett mycket tråkigt liv och äktenskap. Så en dag vinner han pengar på spel, och utan att säga till familjen, säger han upp sig från jobbet och köper ett torp. Ett ställe där han kan få rå sig själv och bara vara. Slippa undan frun och hennes barn, slippa ifrån jobbet och chefen. Bara få vara Ante Valdemar Roos och se vad det skulle kunna innebära. Han älskar sitt torp, sitt nya liv, och gruvar sig för stunden då han måste åka hem till middagen, och allra värst gruvar han sig för helgerna. En lång räcka av timmar som han är bunden till frun, umgänget och hemmet.

Så en måndag när han kommer till torpet upptäcker han att någon varit där. En kvinna ser han på sakerna som är frånsprungna, och tvärt emot vad han tror han ska känna, så känner han en liten glädje gro över att någon annan hittat hans torp. Till och med ett litet hopp spirar om att denna någon kanske tänker stanna ett tag.

Som jag redan sagt, så tycker jag att det är något visst med Håkan Nesser. Han låter verkligen gestalterna ta tid och plats. Det är inte en mördares tankar i kursiv stil i två sidor här inte. Nej, det är filosofiska funderingar och personliga minnen som får ta hundratals sidor i anspråk, och det blir bra. Det är respektfullt och något alldeles särskilt.

Så när tidpunkten kommer i berättelsen då romanen ska få det inslag som är grundstenen för en deckare, då bävar jag. Jag är tvungen att lägga ifrån mig boken. Vad ska hända? Vem kommer att bli offer, och vem förövare? Vad är värst? Jag vill inte att någondera ska ske, jag vill kunna styra berättelsen och låta det fortsätta som det varit. Men det är inte jag som styr, och det är nog lika bra det. För jag är alltid så nöjd när det är Nesser som gör det istället.

511 sidor
Utgivningsår: 2008
Serie: Barbarotti del 3

augusti 15, 2008 Posted by | Betyg 4, Deckare, Vanlig roman | | 1 kommentar

Den som gräver en grav av Yrsa Sigurđardóttir

Tänkte att jag borde ha koll på de isländska deckarförfattarna och Yrsa Sigurđardóttir hade jag inte läst sedan tidigare. Den som gräver en grav är hennes andra bok om advokaten Þora. Den första heter Det tredje tecknet och den tredje boken i serien kommer i september och har titeln Aska.

I Den som gräver en grav har Þora en klient som driver ett hotell med specialinriktning mot andlighet och seanser. Hotellet är rätt nybyggt och nu får ägaren Jónas veta att det spökar där han byggt sitt hotell. Detta är synnerligen illa eftersom både personal och gäster ofta är känsliga för övernaturliga aktiviteter. Hade det varit ett vanligt hotell så hade det kanske inte spelat någon roll, men med dessa överkänsliga människor innebär det katastrof. Jónas vill att Þora ska klaga hos säljarna av fastigheten.

Þora ser direkt begränsningarna i möjligheten att klaga och få skadestånd eller sänkt köpeskilling. Däremot har hon inget emot att åka ut till hotellet över helgen för att prata med Jónas, och passa på att få lite lugn och ro för en gångs skull. Men väl där ute händer saker som gör att det knappast blir någon lugn och ro. Först dyker Þoras älskade upp från Tyskland, och sen blir hotellets anlitade arkitekt mördad.

Þora kan inte hålla tassarna borta. Varken från den älskade eller mordet.

Vad som lockade mig mest med Den som gräver en grav var intrigen, och det visar sig att det är just den som håller mig kvar boken igenom. Språket är okej, ingenting jag stör mig på men så är ju deckare ofta handlingsstyrda och inte språkstyrda. Däremot stör jag mig väldigt på Þora. Vad är det för en advokat? Hon gör så mycket självsvådliga och dumma saker att jag aldrig läst om en advokat som är så dum. Inte verkar hon få stryk av polisen för detta heller utan tvärtom ett tack i slutändan.

Detta minus var bokens största och nästan enda. Men ett så stort minus att betyget blir lägre och att jag sannolikt inte kommer att läsa någon mer bok av Sigurđardóttir. Det ska i så fall vara hård lästorka och bara ett fåtal titlar att välja på.

366 sidor
Utgivningsår Sverige: 2007
Originaltitel: Sér grefur gröf
Översättning: Ylva Hellerud

juli 16, 2008 Posted by | Betyg 2, Deckare | | Lämna en kommentar

A letter of Mary av Laurie R King


Laurie R. King tillhör det absoluta toppskiktet av mina favoritförfattare, om inte till och med position ett. Nu äntligen har jag kommit mig för med att läsa henne igen, jag tycker nämligen så mycket om Laurie att jag ständigt vill spara på hennes böcker för att veta att jag har en fin läsupplevelse framför mig. Men jag inser att det finns gränser. Till exempel när jag har fler böcker olästa av min favoritförfattaren än jag har lästa. Då är det dags att inte bara sukta och samla utan också att läsa.

A letter of Mary är den tredje boken om Mary Russel och Sherlock Holmes. En dag får de besök av en ytligt bekant, en kvinna de lärde känna i Palestina. Nu vill hon besöka dem och överlämna en gåva, som visar sig bestå av en vackert snidad italiensk ask och ett manuskript i form av en papyrusrulle. Kvinnan som är amatörforskare och arkeolog har visat manuskriptet för erkända experter och mötts av både förakt och skeptiska ”Det är inte möjligt”.

Nu vill hon lämna manuskriptet i Mary Russels vård. Hon må göra vad hon vill med det, bara hon tar hand om det. Mary läser texten som är på antik grekiska med armeniska inslag och gör en snabb översättning. Det är från någon som kallar sig Mariam och som säger sig vara en av Jesu apostlar. Brevet är till hennes syster i Magdala.

Kvinnan lämnar asken med manuskriptet och reser till London. Två dagar senare nås Russell och Sherlock av nyheten att kvinnan omkommit i en tragisk bilolycka. Men inte kan de lämna det därmed? Kan det verkligen ha varit en olycka, eller var det någon som önskade henne död?

Nu kanske det här låter som en dålig kopia av Da vinci koden. Det är det absolut inte. För det första kom A letter of Mary långt innan Da vinci koden. För det andra är A letter of Mary något helt annat och så mycket bättre.

En stor del av detta ”annat” och ”bättre” står språket för. Även om engelska inte är mitt modersmål och jag vanligtvis brukar tycka att jag sällan uppfattar litterära nyanser och språklig kvalitet så känns Kings språk klurigt, finurligt och mustigt. Hon är inte enkel, men samtidigt inte komplicerad. Hon tar liksom enkelheten ett snäpp upp, till en nivå som fortfarande är enkel, men med finess.

Den andra delen av konceptet är just Russell och Sherlock. Precis som de två tidigare böckerna i serien får A letter of Mary mig att känna att jag vet något om Sherlock som andra inte vet, andra som inte läst King. Och det tycker jag är intressant och imponerande, hur hon lyckas med att få en så uttjatad litterär gestalt att bli levande igen och trovärdig.

Jag tycker mycket om dessa böcker om Russell och Holmes. Så även om denna. Kanske lämnar intrigen något att önska men ärligt talat så är det inte hela världen, för resten är fantastiskt.

325 sidor
Serie: Russell 3

juli 9, 2008 Posted by | Betyg 4, Deckare | | 5 kommentarer

Grå själar av Philippe Claudel

Det är lustigt egentligen hur få böcker som motsvarar de förväntningar man ställer på dem. Kanske inte lika sällan vad gäller kvalitet, men kanske desto mer sällan när det kommer till stil, känsla och stämning i boken. Grå själar av Philippe Claudel är nog en av de få böcker som motsvarat mina förväntningar väl.

Vad jag förväntade mig och fick var en långsam och snårig berättelse, känslan lite dyig och grå, personerna från en annan tid. Inte någon klassisk deckare precis, men inte heller någon vanlig roman. Men innan jag säger så mycket mer ska jag berätta om handlingen.

Det är 1937 och en landsortspolis ser tillbaka på 1917 och det som hände då. Första världskriget var i full blom och fronten låg bara någon kilometer från den ort där han bor och arbetar. De märker egentligen inte så mycket av kriget, förutom att vägarna ibland ockuperas av framdragande trupper, och att samma soldater sedan kommer tillbaka i mindre gott skick än när de skickades ut.

Men plötsligt händer något som berör den lilla orten så mycket mer. Krögarens 9-åriga dotter, med en uppenbar strålande skönhet framför sig, hittas död i vattnet i ån. Någon har uppenbarligen tagit livet av henne, men ortens domare och åklagare verkar föga intresserade av att ta reda på sanningen om hur det ligger till. Vittnen som träder fram hånas och nästan hotas till tystnad. Vår polis tiger och håller öronen öppna. Det finns saker som sägs men som ingen lyssnar till. Han lyssnar.

Jag tyckte om den. Kanske egentligen mest för att det var något annorlunda och för att det trots allt var en rätt mysig värld att kliva in i. Inte den vanliga. Och kanske beror det på att ingen av berättelsens två tider är nutid.

Däremot hade jag ibland svårt att hålla isär människorna. Jag tycker inte att det kan bero på att det är franska namn, för så ovan är jag inte vid franska. Kanske var det något i berättartekniken som brast lite.

Men på det hela tagen en god annorlunda liten bok som bryter mot mycket av det andra som finns att tillgå. Och den finns i pocket. Perfekt!

222 sidor
Utgivningsår original: 2003
Originaltitel: Les âmes grises
Översättning: Lisa Andersson Lindberg

juli 5, 2008 Posted by | Betyg 3, Deckare, Vanlig roman | | 6 kommentarer