Ingen hör hemma här mer än du av Miranda July

O Miranda har det dånats på bloggar över hela riket. Jag var ju tvungen att kolla in detta mirakel. Jag vill ju inte vara sist ännu en gång liksom.

Men sen gick inte läsningen så fort och geschwinnt som jag trodde att den skulle göra. Delvis beror det helt säkert på formatet – novellsamling. På samma vis som jag sällan tycker att texter vinner på att läsas på varandra, alltså två romaner av samma författare i rad, så tycker jag även noveller behöver lite andrum emellan sig för att de verkligen ska komma till sin rätt.

Så jag läste en novell, och sen pausade jag. Och eftersom Miranda inte riktigt lockade så blev pausen lång. Till slut var jag tvungen att bestämma mig för att ta tag i den, skita i min ”inte-två-noveller-i-rad-regel” och bara stridsläsa. Så ska det väl inte vara med O Miranda? Men så var det.

Men visst är Miranda Julys novellsamling Ingen hör hemma här mer än du säregen. Persongalleriet är ett gäng människor jag gärna håller på minst en armlängds avstånd. De är alla som folk är mest men några gånger till, plus lite lätt vansinne. Och det är intressant läsning, roande och ibland jobbig. Språket tillsammans med det genomgående jagperspektivet blir suggessioner som skapar detta halvgalna och det går inte att säga något annat än att det är bra.

Ibland var det obehagligt på ett obeskrivligt sätt. Som den äldre mannen som trängtar efter en yngre fyllig villig kvinna och plötsligt finner sig i en relation med hennes bror. Sällan var det uttalat roligt, men alltid med humor.

Hon har något alldeles särskilt Miranda July. Hon har en blick och en röst som bär, men det vete tusan om jag skulle palla en roman med en och samma figur ur henne galleri. Kanske är novellformen ändå det som passar henne bäst. Förvisso skulle jag greppa även en roman av henne, för att se hur hon skulle ro det i land. Och jag skulle absolut läsa nästa novellsamling också, för dåligt är det ju verkligen inte.

Men jag hade kanske förväntat mig lite O och A från min sida. Och den känslan och euforin infann sig inte. Och jag är, måste jag erkänna, lite besviken.

220 sidor
Utgivningsår: 2007
Originaltitel: Noone belongs here more than you
Översättning: Barbro Lagergren

Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist

Som alltid med böcker av John Ajvide Lindqvist så tror jag efter vad folk säger och på vad som står på baksidan av boken, att det ska vara så otäckt att jag knappt vågar börja läsa ens. Så ock denna gång. Därför var det bra att vi har Pappersväggar som läsecirkelsbok. Jag behöver tvingas till att läsa Ajvide, och sen är jag väldigt nöjd efteråt.

Detta är en novellsamling bestående av tio noveller av olika längd. Den allra kortaste som bara är på 5 sidor måste jag säga att jag knappt förstod alls. Den längsta novellen är på runt 100 sidor och är en fin avslutning på Hanteringen av odöda.

Allra bäst tyckte jag om novellerna Majken och Gräns. Jag har faktiskt kommit på mig själv flera gånger med att tänka på Gräns så här efteråt. Eller mest tänker jag på Tina som novellen handlar om. Hon är tullvaktare med ett osvikligt sinne för vem som tänker försöka föra in saker de inte får. Hon är så skicklig att proffssmugglarna försöker undvika hennes skift och därför har hon ett rullande oförutsägbart schema.

Så en dag kommer en man som hon vet har något att dölja, men hon kan inte sätta fingret på vad det är. Hon ber honom plocka upp sakerna i sin väska, och när hon inte hittar något blir hon tvungen att släppa honom. Men hon vet att han har något han vill dölja och hon kan inte sluta tänka på honom. Det var som att de två hade en kommunikation, som att de två hörde ihop. Så när han kommer nästa gång plockar hon in honom på nytt. Det hon upptäcker då förändrar hennes liv. Kanske inte på en gång men på sikt.

Det jag tror att jag föll för är tanken på att ha en övernaturlig gåva som man verkligen använder som en gåva. Som Tina gör, använder den i sitt yrkesliv, eller kanske snarare är gåvan grunden till hennes yrkesliv. Det gillar jag. Dessutom är berättelsen om Tina varm på något vis, fast det är å andra sidan det mesta av Ajvide.

Jag gillar som sagt också berättelsen om Dolly som kommer att träffa Majken, och det jag tycker om med den novellen är twisten på slutet, så det kan jag ju inte berätta så mycket mer om.

Annars håller novellerna en hög jämn kvalitet. Kanske tycker jag minst om By på höjden och den obegripliga Att få hålla om dig till musik. Jag gillar Evig/kärlek för att den tar upp ämnet att man ska passa sig för vad man önskar, men allra allra bäst, bättre än Majken och Gräns, tycker jag om Ajvide Lindqvists efterord. Han berättar lite mer omkring. Pratar till mig som att han vore människa och inte författare, och jag människa och inte läsare. Han förklarar och skrattar med mig. Jag bara älskade det efterordet, och jag hoppas att han fått höra av andra att det är bokens höjdpunkt, så att han fortsätter skriva sina underbara efterord.

Pappersväggar är absolut läsvärd, kanske att rekommendera som bredvidläsning eftersom mer än en novell om dagen kan bli lite mastigt. Men man bör absolut ha läst åtminstone Hanteringen av odöda innan man börjar med Pappersväggar.

Och ett prisbelönt omslag har den också.

392 sidor
Utgivningsår: 2006

Winterland av Åke Edwardsson

Tio noveller och en kortroman

Omdöme: En novellsamling är alltid svår att recensera. De olika novellerna kan spreta såväl vad gäller stil och innehåll som kvalitet. Denna gång tycker jag dock att samlingen är rätt jämn vad gäller både stil och kvalitet. Om även innehållet varit likriktat hade det däremot inte varit lika trevligt.

Det enda jag möjligtvis stör mig på är att jag, vid ett par av novellerna, inte riktigt fattar själva slutklämmen. Jag förstår inte upplösningen på gåtan, vem som gjort vad och hur det hela hänger ihop. Delvis måste detta ligga hos författaren, eller för all del hos mig själv. Men kanske kan det också delvis ligga i själva novellformen. Finns där inte tillräckligt med utrymme för att vara tydligare, eller är det mer tillåtet att vara lite mer diffus och lurig? Om läsaren nu är så puckad att han/hon inte fattar vad berättelsen gick ut på, så är det inte timmar av läsning som när man läser en roman, utan bara kanske 20 minuter som gått till spillo av läsarens tid. Och det är ju inte lika illa. Men lik förbaskat blir jag irriterad. Jag vill förstå, jag vill inte ha läst förgäves.

Sen undrar jag också om det är så att novellen är romanförfattarens slasktratt. Inte för att jag har något att invända mot kvaliteten på novellerna i denna samling, men kanske har de inte större berättelse än de 40 sidor de sträcker sig över. Är det historierna som aldrig platsade som romaner, som får bli noveller? Kan liksom inte skaka av mig känslan av att det ändå är sekunda vara vi får. Mycket trevlig sekunda vara dock.

Och novellen har sina tillfällen då de fungerar mycket väl, på samma sätt som noveller sällan är så lyckade att läsa flera på rad. Novellen är för-stunden-läsning och jag har allt som oftast svårt att säga ett sammanhang där novellsamlingen har sin givna plats. Högläsning på julafton?

Nåväl: greppa gärna Winterland för det är den värd, och skapa lite tid för att läsa noveller.

307 sidor

Utgivningsår: 2003

Mordet på jultomten och andra juldeckare

Innehåll:

Per Olaisen– Jul, jul är vår arvedel
Åke Edwardson– Dan före dopparedan
Hans Holmér – En annorlunda jul
Henning Mankell och Håkan Nesser – Ett osannolikt möte
Liza Marklund – Vedtjuven
Olov Svedelid – En god jul i alla fall
Jan Mårtenson – Mordet på jultomten
K Arne Blom – Den fjärde vintern
Ulla Trenter – Julen är barnens högtid
Björn Hellberg – Det stora jullugnet
Hans Alfredsson – Jultomtarna demaskeras eller My-mysteriet

Omdöme: Måste erkänna att jag inte kan säga att jag minns alla novellerna när jag nu skriver ner listan över dem. Vissa minns jag och andra minns jag en handling men kan inte koppla det till en författare och titel.

En favorit och en som jag absolut kommer ihåg är den mycket gemytliga samproduktionen av Mankell och Nesser som är så härligt oblodig och trevlig, där de låter sina respektive fiktiva gestalter av en slump mötas under ett snöoväder på julafton och där de dessutom träffar på två till osannolika gestalter.

Desto mer pretto tycker jag att Marklunds novell var. Så lyckligt är fan inte slutet. Lägg av, det är inte realistiskt! Irriterande faktiskt.

Problematiskt med novellen är ju att så mycket vill in på så lite utrymme, och det är sällan det blir helt lagom. Inte sällan tyckte jag att det var svårt att greppa plottens lösning och då går det kanske lite väl snabbt. Men det var trevlig och lagom avkopplande läsning. Har kvar två volymer som nog kommer väl till pass ett annat år.

144 sidor
Utgivningsår: 2001

Det osynliga barnet av Tove Jansson

Nio noveller som alla har gestalterna och miljön från Mumindalen som gemensamt tema. Mina favoriter är helt klart Det osynliga barnet, Hattifnattarnas hemlighet och Granen.

Det osynliga barnet handlar om en flicka som blivit så illa bemött i sitt liv att hon helt enkelt blivit osynlig. Så kommer hon till muminfamiljen för att få möta vänligt folk och förhopp-ningsvis få konturerna tillbaka.

Hattifnattarnas hemlighet handlar om ännu ett tillfälle när Muminpappan känner att han måste få komma bort för att kunna uppskatta det han har hemma. Denna gång är han nyfiken på det dåliga liv som hattifnattarna sägs leva och söker upp dem för att följa dem tills han åter längtar hem igen.

Granen handlar om när hemulen väcker muminfamiljen mitt i deras ljuvaste vintersömn och hojtar om att det är bråttom och jobbigt inför att julen kommer. Muminfamiljen har ingen aning om vad julen är för något men konstaterar snabbt att det verkar vara något farligt. Man måste tydligen ha både gran, presenter och mat för att blidka detta hemska som är på väg till Mumindalen.

Omdöme: Med sitt enkla, ibland simpla, språk lyckas Jansson ändå beskriva de svåra frågorna i livet även om de i denna form upplevs av mumintroll, filifjonkor, hemuler och annat oknytt. Helt underbara små berättelser där man ställs inför vad rädsla kan göra med en och hur befriande det kan vara att ställas i stormens öga och känna att man kan rida ut den.

Men jag konstaterar också att Muminpappan som jag hittills sett som en rätt trevlig varelse faktiskt är en egoist av den värsta sorten. Nog kan man väl behöva komma ifrån ibland för att åter kunna längta hem men Muminpappan varken säger till sina närmaste när han beger sig iväg, han berättar inte heller vart han beger sig och om han har någon plan för när han kan tänkas vara tillbaka. Snacka om att totalt strunta i sin familj. Sedan utnyttjar han Hattifnat-tarna för sina egoistiska syften. Han följer med dem och sedan när det passar honom stjäl han en av deras båtar och åker hem. Om man tänker efter får detta som följd att antingen hatti-fnattarna antingen förlorar två båtar eller att en hattifnatt är strandsatt på kobben där de höll till när Muminpappan stal båten. Om du inte hängde med i mitt resonemang men gärna vill, rekommenderar jag att du läser novellen. Kort sagt: Muminpappan är en korttänkt egoistisk jävel.

Boken däremot är helt underbar och jag vill genast äga och läsa fler av Janssons böcker.

165 sidor
Utgivningsår: 1962

Jag Robot av Isaac Asimov

Susan Calvin är nu en gammal kvinna men fortfarande skarp och världens bästa robotpsykolog. Nu som en sista chans att få veta sanningarna och intressanta detaljer tar en journalist mod till sig och intervjuar henne. Först vill hon inte alls förstå vad som berättigar eller motiverar ett sådant intresse. Sedan ger hon med sig och berättar. Berättar nio historier om tillfällen när det faktum att de moderna robotarna även är logiskt tänkande och inte bara maskiner, faktiskt ställer till det för människorna.

Hon berättar om robotologins tre lagar som ska säkerställa att robotarna aldrig, trots att de är människorna överlägsna både vad gäller fysik och intelligens, försöker ta över makten från de underlägsna människorna. Och hon berättar om när man lirkat lite med dessa lagar för att kringgå reaktioner som man vill undvika hos vissa robotar. Och hon berättar slutligen om den största maskinen av dem alla, som är så stor och intelligent att den inte kan överlistas av människan, eftersom den kalkylerar med även just det.

Omdöme: Asimov är en finurlig och god berättare. Även om jag måste säga att det i denna bok märks att han är ung och ännu inte riktigt i sitt esse. Språket är något taffligare och några av novellerna var inte så värst underhållande, några dialoger riktigt dåliga. Men på det hela taget rätt ok, men långt ifrån den nivå som jag tycker att Asimov håller i andra och senare verk.

Ny på Asimov? Läs något annat. Detta är mer kuriosa.

384 sidor

Utgivningsår: 1950

Originaltitel: I, Robot

Översättning: Fredrik Liungman