Världens mått av Daniel Kehlmann

De är två vetenskapsmän i 1700-talets Tyskland. Den ene, Humboldt, är fast besluten att han ska bli upptäcktsresande och när modern dör och det enda som höll honom kvar hemma är borta, beger han sig mot Sydamerika. Det är ingen barnlek att ta sig från Tyskland till Sydamerika på slutet av 1700-talet, och är det inte världen i sig som utsätter honom för faror, så lyckas hans högmod och arrogans i de resterande fallen. Han kommer dock fram och startar sitt projekt med att mäta det mesta som kommer i hans väg. Han tar prover på allt från mineraler till mänskliga kvarlevor, allt ska med tillbaka hem. Han skickar också långa utförliga brev till sin bror som han ber honom att publicera i tyska tidningar.

Matematikern och astronomen Guass läser om Humboldts äventyr, där han sitter i sitt hem. Om Humboldt är ute och mäter upp världen i verkligheten, sitter Guass i sitt hem och beräknar planeters omloppsbanor och bevisar att rummet kröker sig. Trots att de är rätt lika är de ändå varandras motsatser, men det är först 1828 när de är gamla och gaggiga, och mötet blir kanske inte så givande som det hade kunnat bli.

Omdöme: Den är tydligen fantastiskt stor i hemlandet denna lilla roman. Den har legat på den tyska topplistan i över ett år. Den ska översättas till 35 språk. Och jag fattar ingenting.
Visst är det fascinerande att läsa om upptäcktsresande och om vetenskapsmän, och deras upptäckter. Särskilt om man vet eller anar att de har verkliga förebilder. Men de här snubbarna har jag inte hört talas om och deras öden berör mig liksom inte. Jag har ingen kontext att sätta in dem i heller i och med att jag inte känner till dem sedan tidigare. Och jag funderade på om det skulle vara en annan sak om det handlade om Linné och jag tror det.

Sen tyckte jag att det var lite rörigt. Jag har som princip att inte läsa baksidan när jag väl bestämt mig för att läsa en bok. På baksidan står tydligt att den utspelar sig under slutet av 1700-talet. I boken kan jag inte minnas att jag fick någon tidsangivelse att hänga upp berättelsen på och det förvirrade och irriterade mig. Det kanske hade varit lämpligt att tidsbestämma lite, särskilt i en sån här roman, där jag antar att det finns faktiska tidpunkter att ta till.

En annan sak jag funderade över är språket och berättartekniken och jag uppfattar det som att det, precis som med ungdomslitteratur och chicklit, finns en ton och ett anslag som är det gängse när man skriver en historisk roman med verkliga personer i huvudrollen. Det känns igen, och det gör det hela mindre spännande. Faktiskt.

Jag tycker att du ska läsa den här romanen om du är nyfiken och vill veta mer om Humboldt eller Guass. Annars kan den gott vara.

250 sidor
Utgivningsår Tyskland: 2005
Utgivningår Sverige: 2007
Originaltitel: Die Vermessung der Welt
Översättning: Lars W Freij

Drottningens chirurg av Agneta Pleijel

Det är mitten av 1700-talet och doktor Schützer är en välsedd kirurg, anlitad av hovet och kallad på vid svåra fall. Han genomför Sveriges första kejsarsnitt, han upptäcker något fasansfull och uppseendeväckande inuti buken på den döda femtonåriga flickan, som tycktes gravid i två år men vägrade föda, och dessutom envisades med att hävda att hon var orörd.

Han är dessutom en av de läkare som tar hand om hovets fysiska bekymmer. Som till exempel när drottningens morian Phaëton blir svårt sjuk, blir han kallad till Drottningholm för att försöka finna bot åt afrikanen. Där finns också en lokal läkare som Schützer kommer på kant med, något som senare skall visa sig ödesdigert för Schützers rykte och karriär.

Hemmavid har han den trettio år yngre hustrun Nella, men verkar hon så lycklig och frågade han förresten henne själv om hon tillbringa sitt liv med honom? Eller frågade han bara hennes far?

Omdöme: Det är lite lustigt men romaner som denna, historiska, fiktiva men ändå baserade på vissa fakta och individer som en gång funnits, får något gemensamt i tonen av någon anledning. Kan det vara språket, att man försöker återskapa 1700-talssvenska? Eller är det något svävande på målet, att man egentligen inte vet utan gissar hej vilt?

Men det är bra, och det är gripande, och det är äckligt och riktigt intressant. Just det faktum att boken lutar sig mot personer som en gång funnits ger det fascinerande fenomenet att personer man mött i andra liknande romaner plötsligt dyker upp som bifigurer. Eller jag vill minnas att jag läst en kroppshistorisk bok om udda fall hos flickor och kvinnor och jag tror att det fall som Schützer handhar, är ett av de fall som tas upp där. Sverige är litet och de människor som är intressanta att beskriva är onekligen av begränsat antal. Och på något vis så kittlar det i läsningen. Och fastän man vet, för att författaren själv berättat det, att hon ingenting vet om vissa figurer i boken, så sväljer jag gladeligen hennes spekulationer och fabuleranden kring dessa personers tankar och göranden.

Jag tyckte mycket om Pleijels roman. Hon har ett språk som talar till mig och på något vis var det en lättnad att boken inte var så lång. Har för mig att den förra jag läste av henne var väldigt lång och till slut tappade man lusten lite. Men denna var mycket bra och jag ser fram emot del två och tre som det enligt utsago ska bli.

Så läs den, för det är den värd ,och så lång tid tar det inte.

164 sidor
Utgivningsår: 2006

En gränslös kärlekshistoria av Aino Trosell

Historien är oftast männens, med yrkesliv och fackföreningar, nya lagar och uppfinningar. Kvinnornas historia är den att vara utsatta för graviditeter och barnsängar, omyndiga i någon annans händer, fråntagna rätten att bestämma över sina egna liv, eller kanske snarare aldrig givna den.

När Ainos dotter själv blivit vuxen känns boken om anmödrarnas historia desto mer angelägen. Hur ska man kunna se och förstå var man själv hamnat om man aldrig får höra den historia som är den som påverkar en mest? Med glädje, sorg och till viss del även motvilja, bestämmer sig Aino för att nu ska den skrivas, boken om hennes anmödrar.

Ainos berättelse börjar med hennes mormors mor Eli, som blir bortskickad från sitt fattiga hem redan som åttaåring, att tjäna piga. Hon finner sig snart en plats hos en lungsjuk familj, där hon kommer att stanna ända tills hon kommit i de tidiga tonåren, och husfaderns närmanden börjar bli av den mer allvarliga karaktären. Hon skaffar sig en ny plats och finner så småningom kärleken i en bondson i byn. När han blir med barn reser han dock långt bort och förblir så. När bulan under kläderna blir för tydlig måste hon ge sig av. Och det är så här den börjar och så här den fortsätter, Ainos anmödrars historia, de blir utnyttjade, de blir med barn och de blir visade på dörren. Ibland, men inte särskilt ofta, blir de faktiskt förälskade och älskade tillbaka. Ibland älskar de sina barn, men oftast verkar de inte riktigt ha ork över. Och det här sitter kvar ända ner till Aino själv. Så tydligt hur arvet från anmödrarna präglat moderns inställning till henne själv, och ska hon själv förmå bryta cirkeln?

Omdöme: Det här kunde lika gärna ha varit en berättelse om mina egna anmödrar, och jag kommer på mig själv med att tänka på dem på ett annat sätt efter att ha läst Trosells bok. Hon skildrar sina kvinnor med värme, men samtidigt utan sentimentalitet och hon låter inte omständigheterna ursäkta vilket beteende som helst, pekar kanske på förklaringar, men inga ursäkter. Och det känns ärligt, och krasst. Och jag tycker mycket om det. En väldigt stark bok som får mig att bli nyfiken, fundera och se likheter med mina tanter i historien.

Detta var en bok jag tyckte mycket om och som jag rekommenderar varmt. Nästan som att den är ett historiskt dokument över en historia som sällan berättas. Ryms den bland alla fackföreningar, upptäckter, uppfinningar och andra viktiga saker? Det måste den.

307 sidor
Utgivningsår: 2005