Jag Robot av Isaac Asimov

Susan Calvin är nu en gammal kvinna men fortfarande skarp och världens bästa robotpsykolog. Nu som en sista chans att få veta sanningarna och intressanta detaljer tar en journalist mod till sig och intervjuar henne. Först vill hon inte alls förstå vad som berättigar eller motiverar ett sådant intresse. Sedan ger hon med sig och berättar. Berättar nio historier om tillfällen när det faktum att de moderna robotarna även är logiskt tänkande och inte bara maskiner, faktiskt ställer till det för människorna.

Hon berättar om robotologins tre lagar som ska säkerställa att robotarna aldrig, trots att de är människorna överlägsna både vad gäller fysik och intelligens, försöker ta över makten från de underlägsna människorna. Och hon berättar om när man lirkat lite med dessa lagar för att kringgå reaktioner som man vill undvika hos vissa robotar. Och hon berättar slutligen om den största maskinen av dem alla, som är så stor och intelligent att den inte kan överlistas av människan, eftersom den kalkylerar med även just det.

Omdöme: Asimov är en finurlig och god berättare. Även om jag måste säga att det i denna bok märks att han är ung och ännu inte riktigt i sitt esse. Språket är något taffligare och några av novellerna var inte så värst underhållande, några dialoger riktigt dåliga. Men på det hela taget rätt ok, men långt ifrån den nivå som jag tycker att Asimov håller i andra och senare verk.

Ny på Asimov? Läs något annat. Detta är mer kuriosa.

384 sidor

Utgivningsår: 1950

Originaltitel: I, Robot

Översättning: Fredrik Liungman