Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

En ring av järn av Susan Cooper

Will bor med sina föräldrar och alla sina syskon i en liten by på Englands landsbygd. Han är yngst i den stora syskonskaran och ser liksom sina syskon fram emot julen som är i antågande. Men först ska Will fylla 11 år på midvintersolståndet några dagar innan jul och när födelsedagen närmar sig är det som att en konstig känsla kommer krypande. Inte bara Will känner av den. Även djur omkring honom gör det och blir plötsligt rädda för honom. Inte bara djur beter sig konstigt, utan även folk gör konstiga saker. En snäll gammal gubbe i gården bredvid ger honom ett konstigt smycke av järn som han säger att Will ska fästa på sitt bälte och alltid ha på sig.

Så på födelsedagens morgon när Will går upp sover alla andra i familjen djupt, så djupt att han inte kan väcka dem, och när han tittar ut ser han en värld som inte är den som brukar vara omkring huset. Istället för ängar och gårdar står där en massiv väldig skog. Will tar på sig ytterkläder och beger sig ut. Även om han känner att det som väntar honom där ute inte kommer att bli enkelt eller roligt, så känner han också att han inte har något val. Av någon anledning är det hans lott att gå ut i kylan just denna morgon och möta det som kommer honom till mötes.

Omdöme: Jag läste Cooper för väldigt länge sedan. Så länge sedan att jag inte minns något alls av böckerna utan bara det faktum att jag läste. Jag var nog för liten, och det var för länge sedan.

Min första reaktion när jag började läsa var att jag tyckte att det var ett krångligt språk, och det kändes främmande att det var en ungdomsbok. Språket var ju som i en vuxenbok, kanske till och med krångligare. Beror det kanske på översättningen? Ja, delvis tror jag. Men jag undrar också om det kan vara så att det sedan Cooper skrev sina undomsböcker, har utvecklats ett specifikt språk för just ungdomslitteraturen. När man läser ungdomsböcker idag, oavsett om det är svenska eller engelska ungdomsböcker så är det något gemensamt i tonen och språket. Och om man ser till språket så skulle jag säga att Coopers böcker är ungdomsböcker mest på grund av att huvudpersonen är en tonåring och inte på så mycket annat.

Sen handlingen och innehållet. Jisses vad späckat det är. Man hinner inte smälta en händelse förrän nästa är över en, och snabbt över. På ett enda stycke kan så mycket ske att det nästan är överväldigande och tröttande. Inte en sekunds ro eller stiltje finns här.

En annan sak jag funderar över är själva fantasyns upplägg. Cooper var tidig men uppfyller nästan alla kriterier för teen-fantasy som jag brukar ställa upp. Satte hon upp den ursprungliga mallen eller fanns det någon annan före henne? Det är lite intressant tycker jag.

Den slutliga frågan då, tyckte jag att det var bra? Det var inte njutbart, det kan jag inte påstå. Och hastigheten och språket gjorde det knaggligt och knöligt att ta sig igenom texten. Sen är all fantasy rätt förutsägbar. Den var säkert superspännande och nyskapande på sin tid, men idag, över tjugo år senare, känns den kanske mest som en relik och en förlaga, där senare års fantasy, urvattnat, utnyttjat men framför allt utvecklat genren. Kanske kan man se senare verk som senare versioner av samma bok och då blir fler genomarbetningar oftast bättre.

Och det känns lite synd för jag hade velat vilja läsa de resterande fyra böckerna i serien. Jag ville tycka att de var kanon och att det skulle vara ren njutning. Nu vet jag inte hur det blir med det.

224 sidor

Utgivningsår: 1973

Originaltitel: The dark is rising

Översättning: Jadwiga P. Westrup

Annonser

september 23, 2007 Posted by | Betyg 2, Fantasy, Ungdom | | Lämna en kommentar