Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

Bombyx av Anne Rambach


Ibland känner jag mig som en härmis. Har läst om Bombyx av Anne Rambach på flera olika andra bokbloggar och blev så klart nyfiken. Nu har även jag läst och här kommer mitt tyckeri.

Diane är frilansjournalist, bosatt i Paris Chinatown, och med ett trasigt sorgligt förflutet. Hon tar enkla uppdrag för att överleva dagen, men egentligen dras hon till döden där kärleken och sonen lockar. Så får hon en idé till en artikel och går in på restaurangen Bombyx där ett bröllop pågår, för att intervjua och ta lite fotografier. Men hon hinner bara ställa några frågor innan en skottlossning utbryter och en stor del av de människor som är inne på restaurangen dödas. Diane själv överlever med nöd och näppe, efter att bokstavligen ha stått öga mot öga med mördaren, som hon dessutom lyckas fånga på bild.

Hennes artikel och bilderna därtill blir förstasidesstoff dagen efter. Själv nöjer hon sig inte med att ha överlevt och fått en fin artikel. Hon ställer också frågan varför? Var det verkligen en uppgörelse bland kineserna i den undre världen som polisen påstår? Och vem var den unga kvinnan som kom inspringande på restaurangen precis innan skottlossningen startade? Och är Diane själv verkligen glad att hon överlevde?

Jag tycker att det är svårt att sätta ord på vad det är som är så speciellt med Bombyx. Om man enbart ser till det ytliga så är hon en klassisk deckarhjälte, trasig, olycklig, enveten och modig.

Kanske är hon lite trasigare än de flesta andra. Kanske är hon trasig på ett mänskligare sätt? De syner hon ser av människor som dött ifrån henne är sorgliga men sticker inte ut och blir konstiga. Det är helt enkelt så det kan vara. Och det intressanta är att jag ända till slutet inte vet hur Rambach tänker göra med Dianes liv. Och jag vet inte heller vad Diane helst själv skulle ha velat, leva eller dö?

Speciell blir också lokationen. Boken är väldigt förankrad i Paris. Det skulle inte förvåna mig om man gata för gata skulle kunna följa Dianes förflyttningar och iakttagelser. Det är neonskyltar och restauranger, skabbiga hak och gränder. Allt som går att nämna vid namn är nämnt, känns det som. Ibland blir det lite för mycket.

Lite för mycket personer blir det också för mitt lilla huvud. Jag hängde ärligt talat inte riktigt med ända till slutet. Vem var det nu då och hur hängde det egentligen ihop? Alias och dubbelspel hjälpte till att göra det ännu virrigare. Men faktum är att det till slut kändes som att det inte spelar någon roll. Bombyx är större än mordgåtan den bygger kring. För mig är berättelsen om Diane större än den om mördaren och offret. Och det tycker jag på något vis är bra.

Som sagt. Jag kan inte sätta fingret på vad som är så speciellt med Bombyx, men något är det. Läs den själv och se om du kan förstå.

351 sidor
Utgivningsår Sverige: 2008
Originaltitel: Bombyx
Översättning: Helena Stedman

Annonser

augusti 31, 2008 Posted by | Betyg 3, Deckare | | 2 kommentarer

Ladies av Mara Lee


Den var väldigt haussad när det kom ut, Ladies av Mara Lee. Svensk högkvalitativ chicklit kallades det. Väldigt spännande tyckte jag att det verkade. Som vanligt tog det en väldig tid innan jag verkligen kom mig för att läsa den. Men vad kan vara lämpligare vid poolen i Grekland tänkte jag och så packades den ner. Och poolvänlig var den absolut.

Berättelsen handlar om fyra kvinnor lite drygt trettio år gamla och en man i samma ålder. Några av dem har vuxit upp på samma ort och känner varandra därifrån, andra har träffats senare i livet. Det som binder dem samman är Siri, och de starka känslor de alla hyser för henne.

Siri började fotografer i sina tidiga tonår och fascinerades redan då av kombinationen av nattsvart allvar, sorg och skönhet. Hennes bilder är alltid erotiska på något vis och hennes särart har gjort henne till en stor konstnärlig fotograf i Paris och världen.

Jean var tidigt hennes konstnärlige följeslagare. Han hjälpte henne att välja ut sina objekt, eller offer kan man nästan säga. För dem Siri fotograferade kände sig inte sällan utnyttjade efteråt. Lea var en av dem, och även Laura. Men medan Laura fortfarande är förälskad i Siri förtärs Lea nästan av sitt hat. Och äntligen har Lea funnit ett sätt att komma åt Siri, nu ska hon få sin hämnd för de foton som togs i Paris.

Är det då chicklit frågar jag mig. Nej det tycker jag inte. Det saknas för många av chicklitens komponenter för det. Att det handlar om vackra kvinnor i 30-årsålder som arbetar inom media/konstnärligt och som gillar ytliga ting, räcker inte. Jag saknar utveckling, hjärtesorg och … det kan jag ju inte säga. Vill inte förstöra någons läsning. En vanlig roman tycker jag att det är. Och om man då inte ser det som chicklit utan som en roman, så ifrågasätter jag verkligen det där med den påstådda litterära kvaliten. Visst skulle det vara bra om det var chicklit, men för att vara roman är det inte något att sätta fokus på direkt.

Och det är lite för ytligt för mig. Lite för vackert, så mycket strålande skönhet och blickar som dras att jag blir alldeles matt. Det är inte min värld och det lockar mig inte. Försöken till fördjupning och finkulturell förankring i samband med konstnärligt fotografi, faller jag inte för.

Så summa kardemumma. Inte imponerad, men helt okej poolläsning. Inte dåligt på något vis, men inte heller så bra att jag baxnar direkt. Nog om Ladies.

378 sidor
Utgivningsår: 2007

augusti 25, 2008 Posted by | Betyg 3, Vanlig roman | | 2 kommentarer

Ingen hör hemma här mer än du av Miranda July


O Miranda har det dånats på bloggar över hela riket. Jag var ju tvungen att kolla in detta mirakel. Jag vill ju inte vara sist ännu en gång liksom.

Men sen gick inte läsningen så fort och geschwinnt som jag trodde att den skulle göra. Delvis beror det helt säkert på formatet – novellsamling. På samma vis som jag sällan tycker att texter vinner på att läsas på varandra, alltså två romaner av samma författare i rad, så tycker jag även noveller behöver lite andrum emellan sig för att de verkligen ska komma till sin rätt.

Så jag läste en novell, och sen pausade jag. Och eftersom Miranda inte riktigt lockade så blev pausen lång. Till slut var jag tvungen att bestämma mig för att ta tag i den, skita i min ”inte-två-noveller-i-rad-regel” och bara stridsläsa. Så ska det väl inte vara med O Miranda? Men så var det.

Men visst är Miranda Julys novellsamling Ingen hör hemma här mer än du säregen. Persongalleriet är ett gäng människor jag gärna håller på minst en armlängds avstånd. De är alla som folk är mest men några gånger till, plus lite lätt vansinne. Och det är intressant läsning, roande och ibland jobbig. Språket tillsammans med det genomgående jagperspektivet blir suggessioner som skapar detta halvgalna och det går inte att säga något annat än att det är bra.

Ibland var det obehagligt på ett obeskrivligt sätt. Som den äldre mannen som trängtar efter en yngre fyllig villig kvinna och plötsligt finner sig i en relation med hennes bror. Sällan var det uttalat roligt, men alltid med humor.

Hon har något alldeles särskilt Miranda July. Hon har en blick och en röst som bär, men det vete tusan om jag skulle palla en roman med en och samma figur ur henne galleri. Kanske är novellformen ändå det som passar henne bäst. Förvisso skulle jag greppa även en roman av henne, för att se hur hon skulle ro det i land. Och jag skulle absolut läsa nästa novellsamling också, för dåligt är det ju verkligen inte.

Men jag hade kanske förväntat mig lite O och A från min sida. Och den känslan och euforin infann sig inte. Och jag är, måste jag erkänna, lite besviken.

220 sidor
Utgivningsår: 2007
Originaltitel: Noone belongs here more than you
Översättning: Barbro Lagergren

augusti 24, 2008 Posted by | Betyg 3, Experimentell, Extraordinär, Noveller | | 1 kommentar

The colour of magic av Terry Pratchett

Jag har läst lite fantasy och lite science fiction. Inte mycket men tillräckligt för att känna att Terry Pratchetts böcker om Discworld (Skivvärlden) nog är något som jag borde ha läst, åtminstone en bok. Så när sambon tryckte The colour of magic, som är den första boken om Discworld, i min hand var jag inte sen att misstycka. Det var nog en god idé. Dessutom är den ju rätt tunn, och vad jag förstod, även rolig. Säkerligen underhållande och snabb läsning.

Ack vad jag bedrog mig. Kanske inte så mycket vad gäller det där underhållande, men vad gäller snabb. Men mer om det senare.

Discworld som världen heter, gör så på grund av att den består av en skiva, som står på en sköldpadda som i sin tur står på en elefant, eller nåt sånt. Kanske var det tvärtom. Världen är alltså platt och slutar tvärt så att havet rinner över kanten. Det finns gudar som styr över detta och som inte sällan slår vad och spelar tärning om hur det ska gå för landets innevånare. Det finns också magi i olika mängder och därmed även magiker. Och så vanliga människor och bestar förekommande i fantasy.

Till denna värld kommer en turist från en annan värld. Han är väldigt naiv och nyfiken, dessutom har han med sin en koffert innehållande sin reskassa och annat användbart. Reskassan är enligt hans mått mätt normal, men valutaskillnaden är enorm och när turisten enligt eget tycke betalar skäligt, är det flera månadslöner för mottagaren. Resultatet blir att alla stans skurkar spanar in turisten och hans koffert, med inte helt ärlig agenda.

Där råkar också Rincewind befinna sig. En rätt medioker magiker som aldrig lärde sig en enda trollformel, förutom den otroligt mäktiga formel som tog sig in i hans huvud på eget bevåg och sedan dess hotar att slippa ur honom när han är i fara. Nåväl, denna magiker har språkkunskaper och blir lejd av turisten Twoflower som hans tolk.

Och där drar det igång.

Helt vansinniga saker händer, helt i stil med Douglas Adams Hitchhiker’s guide to the galaxy’s makalösa tankesnurror. Och visst är det roligt, och fascinerande. Och ibland som med turisten och hans valutatabbar och hans oförmåga att förstå att den här världen kan vara farlig även för honom – han är ju bara turist (jämför överklassklättrarna på K2 som höll på att stryka med härom veckan) och vill ju bara titta lite på banditerna, monstren och drakarna. Kanske skaka hand och ta ett foto? Jämför också med oss västerlänningar på semester i länder som har en svagare valuta än vår.

Men samtidigt så hänger jag inte med. Jag är inte tillräckligt bra på witty engelska för att känna att jag kan tillgodogöra mig The colour of magic. Det är för mycket ordlekar och fantasier för att jag ska greppa allt och jag tror att det är mycket roligheter som helt enkelt går mig förbi. Och det känns så himla synd.

Så jag tittade faktiskt om jag kunde låna den på biblan på svenska men det enda som fanns var ljudbok, och kanske ska jag ta det lite senare. Eller så tar jag helt enkelt och lånar någon annan bok av Pratchett på svenska. För det blir nog något mer av honom, men på svenska. Ibland måste man se sina begränsningar och här såg jag min.

285 sidor
Utgivningsår: 1983
Svensk titel: Magins färg
Serie: Discworld (Skivvärlden) bok 1

augusti 8, 2008 Posted by | Betyg 3, Extraordinär, Fantasy, Humor | | 7 kommentarer

Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor? av Christer Hermansson

Jag har länge sneglat på Christer Hermanssons Ich bin ein Bibliothekar! men utan att ta tag i det hela och skaffa boken och läsa den. Sedan dök Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor? upp och är det inte en lockande titel?

Varför har inte fler… är en samling av herr Hermanssons krönikor, debattinlägg och något han kallar för kortisar. Temat är genomgående bibliotek, bibliotekspolitik och mödan och äran i att vara förste bibliotekarie. Åsikterna är Hermanssons och de upprepas på olika sätt i de olika texterna. Tjatigt kanske man kan tycka men jag måste till bokens försvar säga att man inte kan, och inte ska förvänta sig att dessa texter sitter ihop som en dagbok, eller som böcker skapade av blogginlägg. Dessa texter antar jag har skrivits med olika kontexter, vid olika tidpunkter och för olika forum. Det är inte konstigt om Hermansson återupprepar sina mantra och ståndpunkter. Snarare helt logiskt.

Därför passade Varför har inte fler… alldeles utmärkt som toalettbok. Inte alldeles rumsrent med toalettböcker kanske vissa tycker, men det var perfekt långa stycken att läsa. Genom att läsningen blev sporadisk stör inte återupprepningarna på samma sätt, vilket de säkert gjort vid en kontinuerlig läsning. Nu gjorde det inget.

Och trevligt, tycker jag, som bibliofil, men inte bibliotekarie, att få ta del i livet och intrigerna bakom utlåningsdisken. Det gjorde den här boken läsvärd för mig.

154 sidor
Utgivningsår: 2008

augusti 6, 2008 Posted by | Betyg 3, Essäer, Krönikor | | 1 kommentar

Jordskalvsfågeln av Susanna Jones

Jag vet inte hur Jordskalvsfågeln av Susanna Jones har hamnat i min bokhylla, men jag känner väl igen den och vet att den stått där ett tag. När jag nu senast sorterade in mina olästa böcker i bokstavsordning efter flytten, hamnade Jones plötsligt längst ut på hyllan, mitt i blickfånget varje gång jag går in i vårt kombinerade sovrum/bibliotek. I och med detta började en lust att läsa Jordskalvsfågeln att växa, och plötsligt var det bara dags.

Och jag hade absolut fördomar. Förlaget är B Wahlströms och då trodde jag automatiskt att det var en ungdomsbok, om än för unga vuxna. Det var det absolut inte. Eller ja, kanske kan unga vuxna också få läsa, men det är en vuxenroman.

Berättelsen handlar om Lucy Fly som bor i Japan sedan många år tillbaka. Hon kände sig aldrig hemma i England, aldrig som familj med sin familj, aldrig som någon som skulle bo i västerlandet. Så hon studerade japanska och flyttade till Tokyo. Så småningom kan hon språket så väl att hon arbetar som översättare, men hon har inte lika lätt att skaffa sig vänner som hon har för att lära sig språk. Lucy Fly är en konstig person. Fåordig, inbunden och väldigt säregen. Hon är inte särskilt lätt att förstå sig på, varken för de andra personerna i boken, eller för mig som läsare.

Men det är klart att jag är på hennes sida när jag möter henne, och hon sitter anhållen för mord på sin väninna, en av de få vänner hon har. Men jag är aldrig riktigt säker på var det ska sluta. Vem är den där Lucy Fly egentligen? Vet hon själv om hon dödat Lily?

På omslaget står att Susanna Jones är en ny thrillermästare. Det är nog att ta i tycker jag. Men det är en välskriven roman, hyfsat klassisk till sin komposition av nutid och tillbakablickar, snyggt uppbyggd så att man som läsare förstår mer och mer vartåt det barkar. Språket är ett seriöst försök att skildra Lucys udda psyke genom att snabbt växla mellan första och tredje person. Något som funkar si så där, det är okej även om jag bitvis tycker att det blir övertydligt och irriterande.

Att boken utspelar sig i Japan var ett trevligt plus. Och på det hela taget tycker jag att Jordskalvsfågeln är en bok som förtjänar fler läsare än jag tror att den fått. Kasta dina fördomar om B Wahlströms förlag om du nu har några, och läs Susanna Jones, för det är en bra bok.

208 sidor
Utgivningsår originalutgåva: 2001
Utgivningsår svensk utgåva: 2003
Originaltitel: The Earthquake bird
Översättning: Ylva Spångberg

juli 24, 2008 Posted by | Betyg 3, Vanlig roman | | 1 kommentar

Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo

För någon vecka sedan bloggades det flitigt om Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo. Det gjorde mig nyfiken på en bok som jag antagligen inte hade fastnat för annars, och nu en vecka senare har jag läst den. Ovanligt spontant för att vara jag.

Boken handlar om en ung kinesiska som skickas till England av sina föräldrar för att lära sig engelska bättre. De hoppas därmed att hon ska komma tillbaka och med sin engelska hjälpa familjeföretaget att tjäna stora pengar i framtiden.

Hon landar i London och hon ser på det västerländska med sina kinesiska ögon och undrar vad det är som sker. Det är så mycket som är annorlunda. Snabbt träffar hon en man, och ett språkligt missförstånd gör att hon strax bor hemma hos honom. Även den västerländska kärleken är annorlunda.

Jag läste den på tre dagar. Den första dagen var trevlig, den andra dagen började jag tröttna och den tredje dagen var transportsträcka fram till slutet som plötsligt berörde. Konstigt.

Och jag irriterade mig på samma saker som många andra bloggar tar upp: naiviteten. Måste hon vara så naiv? Det är lite samma sak som i Lonely planet av Elise Karlsson. Puckad brud hamnar i farliga situationer utan att hon förstår det och kommer undan utan att ens ha blivit rädd. Men det blir jag som läsare. Och frustrerad.

Jag funderade också över om den här boken blir än mer träffande om man läser den som engelsman. Även om engelsk och svensk kultur inte skiljer sig så mycket från varandra, som västerländsk och kinesisk, så blir det ändå som att jag tittar utifrån på den engelska ur mitt svenska perspektiv tillsammans med huvudpersonens kinesiska perspektiv.

Intressant läsning var bitvis, och ett lite ovanligt grepp. Kanske hade det kunnat utvecklas mer. Kanske hade man helt kunnat strunta i avsnitten på kinesiska med en ”redaktörs översättning”. Ska det ge intryck av autenticitet? Inte ett dugg trovärdigt, bara irriterande.

Så: långt ifrån såld, men lite kul var det också.

287 sidor
Utgivningsår: 2007
Svenska utgåvan: 2008
Originaltitel: A concise chinese-english dictionary for lovers
Översättning: Ulla Danielsson

juli 13, 2008 Posted by | Betyg 3, Experimentell, Ovanlig roman | | 1 kommentar

Grå själar av Philippe Claudel

Det är lustigt egentligen hur få böcker som motsvarar de förväntningar man ställer på dem. Kanske inte lika sällan vad gäller kvalitet, men kanske desto mer sällan när det kommer till stil, känsla och stämning i boken. Grå själar av Philippe Claudel är nog en av de få böcker som motsvarat mina förväntningar väl.

Vad jag förväntade mig och fick var en långsam och snårig berättelse, känslan lite dyig och grå, personerna från en annan tid. Inte någon klassisk deckare precis, men inte heller någon vanlig roman. Men innan jag säger så mycket mer ska jag berätta om handlingen.

Det är 1937 och en landsortspolis ser tillbaka på 1917 och det som hände då. Första världskriget var i full blom och fronten låg bara någon kilometer från den ort där han bor och arbetar. De märker egentligen inte så mycket av kriget, förutom att vägarna ibland ockuperas av framdragande trupper, och att samma soldater sedan kommer tillbaka i mindre gott skick än när de skickades ut.

Men plötsligt händer något som berör den lilla orten så mycket mer. Krögarens 9-åriga dotter, med en uppenbar strålande skönhet framför sig, hittas död i vattnet i ån. Någon har uppenbarligen tagit livet av henne, men ortens domare och åklagare verkar föga intresserade av att ta reda på sanningen om hur det ligger till. Vittnen som träder fram hånas och nästan hotas till tystnad. Vår polis tiger och håller öronen öppna. Det finns saker som sägs men som ingen lyssnar till. Han lyssnar.

Jag tyckte om den. Kanske egentligen mest för att det var något annorlunda och för att det trots allt var en rätt mysig värld att kliva in i. Inte den vanliga. Och kanske beror det på att ingen av berättelsens två tider är nutid.

Däremot hade jag ibland svårt att hålla isär människorna. Jag tycker inte att det kan bero på att det är franska namn, för så ovan är jag inte vid franska. Kanske var det något i berättartekniken som brast lite.

Men på det hela tagen en god annorlunda liten bok som bryter mot mycket av det andra som finns att tillgå. Och den finns i pocket. Perfekt!

222 sidor
Utgivningsår original: 2003
Originaltitel: Les âmes grises
Översättning: Lisa Andersson Lindberg

juli 5, 2008 Posted by | Betyg 3, Deckare, Vanlig roman | | 6 kommentarer

Vita nätter av Ann Cleeves

Vernissage i en liten by på Shetlandsöarna. Den okända konstnärinnan ställer ut tillsammans med den erkända och kända. Det är oroväckande tomt på vernissaget. Var är alla vänner som skulle kommit? Så börjar plötsligt en man att gråta dramatiskt, han vet inte vem han är, förtvivlad. Sen är han borta.

Dagen efter hittas han hängande i ett båtskjul i närheten. Ingen vet vem han är och han har inga papper på sig. Dessutom uppdagas att en man iförd clownmundering stått i samhället och delat ut lappar om att vernissaget var inställt pga dödsfall i familjen. Vem kan vilja mörda en man som ingen vet vem är, och vem kan vilja förstöra ett vernissage?

Liksom i Svart som natten, Ann Cleeves första bok som utspelar sig på Shetlandsöarna, får vi följa polisen Perez som tillsammans med sina kollegor undersöker fallet. Och liksom i Svart som natten är det här en okej deckare. Intrigen är varken löjligt enkel, komplicerad eller otänkbar. Jag stör mig inte på språket samtidigt som det inte är direkt lysande heller.

Det är helt enkelt en lagom bra deckare. Inte därmed sagt att den är dålig, utan tillräckligt bra för semesterläsning, men inte tillräckligt bra för att jag ska längta efter nästa bok i serien, om jag ens tänker läsa något mer av henne. Inte för att det är så dåligt utan för att jag hoppas få lägga min tid på något bättre.

400 sidor
Utgivningsår: 2008
Originaltitel: White nights
Översättning: Jan Järnebrand
Serie: Perez bok 2

juni 26, 2008 Posted by | Betyg 3, Deckare | | 1 kommentar

Eremitkräftorna av Anne B Ragde

När jag läste Berlinerpopplarna som Anne B Ragde fick sitt genombrott i Sverige med, var jag lyrisk. En varm familjekrönika om hemligheter, kärlek och att livet inte alltid blir som man tänkt. Hur skulle hon kunna fortsätta undrade jag? När familjehemligheten var avslöjad, vad kunde då finnas att binda upp berättelsen och spänningen på?

Och nej – det blir inte detsamma. Om Berlinerpopplarna även hade drag av lätt mysterium som uppdagades så saknas det helt i Eremitkräftorna. Istället är det en mer vanlig relationsroman, även fast relationerna som behandlas är den mellan syskon, barn och föräldrar och inom en homosexuell relation. En rätt vanlig relationsroman alltså om man ska gå på ytan.

Men så enkelt är det inte heller. Det berör mig nämligen. Även om jag inte får samma kick som av Berlinerpopplarna så vill jag läsa vidare. Jag vill veta även om själva läsningen bitvis känns rätt seg. Ända tills jag tog tag i den och klämde resterande två tredjedelar på någon timme.

Jag tänker inte berätta så mycket om handlingen eftersom jag då riskerar att förstöra för den som ännu inte läst Berlinerpopplarna, men så mycket kan jag säga som att två olyckor sätter igång tankar och händelser av helt olika slag. En euforisk och en nästintill själadödande.

Sen blev jag förvånad. Slutet! Vilken cliffhanger! Tur att det inte dröjer länge innan nästa bok om släkten Neshov kommer, för nu vill jag läsa vidare direkt!

Vad jag egentligen tyckte? Absolut läsvärd. Men du måste ha läst Berlinerpopplarna innan du tar den här. Eller det är absolut att rekommendera i alla fall.

236 sidor
Utgivningsår: 2005
Originaltitel: Eremittkrepserne
Översättning: Margareta Järnebrand

juni 15, 2008 Posted by | Betyg 3, Vanlig roman | | 1 kommentar