Jag går bara ut en stund av Isobel Hadley-Kamptz

Isobel och Erik är i trettioårsåldern och har varit ett par sedan slutet på gymnasiet. För Isobel är Erik den enda man hon vill ha, men just nu samtidigt också den enda man hon inte vill ha. Just nu försöker hon fylla hålet i lilla hjärtat med vilken ung viril man som helst som kommer i hennes väg. Hon söker förälskelse, hon söker sex, hon söker glömska i en annans kropp.

Hur kunde det bli så fel, det som var så bra? Det var ju så himla bra. Men det onda kom senare, det som gör så ont. Det började med att de bestämde sig för att skaffa barn. Att det över huvudtaget skulle kunna vara något problem tänkte de inte ens. Så de började försöka. Först gick det inte alls, månad efter månad. Sedan blev Isobel gravid, och fick missfall igen och igen. Sedan blev Isobel gravid och fick inte missfall. Men vid ultraljudet upptäcktes att barnet saknade lungor. De kunde välja på att ta bort barnet på en gång eller på att gå graviditeten ut och föda barnet då, föda barnet till att dö, för utan lungor skulle det inte överleva många sekunder utanför Isobels kropp. De väljer att ta bort barnet på en gång. Och nu kommer sorgen. Den blir ätande, tärande och helt förgörande.

Hur överlever ett förhållande när ömhet blir kvävande och sex blir en plikt och inte en lust? Hur överlever ett äktenskap när den ena söker tröst och förströelse utanför hemmet? Hur överlever ett äktenskap sorgen över alla förlorade barn, och de tröstlösa försöken att öka familjen från två till tre?

Omdöme: Den här boken grundar sig på en blogg och författarinnans verkliga situation, och diskussionerna har gått heta huruvida boken är litteratur eller bloggtrams. Jag tycker nog att det är tillräckligt litterärt för att kallas för litteratur. Det finns inget jag stör mig på i det språkliga som skulle göra att det inte skulle vara litteratur. Herregud – jag har läst så mycket sämre texter än den här. Men samtidigt måste jag också hålla med den recensent som skrev att hon inte kunde bedöma boken eftersom det stod en människa i vägen. Och på något vis så är det så att den här texten inte primärt är till för mig som läsare, utan den är till för Isobel som skribent. Det är hennes sätt att bearbeta och förstå och då blir det också det primära. Fyller texten den funktionen, så har texten fyllt sin funktion.

Var det då rätt beslut av Bonniers förlag att ge ut boken? Ja, det tycker jag absolut. Det var givande att läsa, sorgligt och samtidigt inte oöverstigligt. Jag kanske inte förstår Isobels handlande och drivkrafter, men de är intressanta att få ta del av. Att se in i en annan verklig människas liv, inte en påhittad romanfigur utan en riktigt förtvivlad verklig människa. Och det var också på något vis befriande. Det var på riktigt och det kändes.

245 sidor
Utgivningsår: 2007