Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

Eremitkräftorna av Anne B Ragde

När jag läste Berlinerpopplarna som Anne B Ragde fick sitt genombrott i Sverige med, var jag lyrisk. En varm familjekrönika om hemligheter, kärlek och att livet inte alltid blir som man tänkt. Hur skulle hon kunna fortsätta undrade jag? När familjehemligheten var avslöjad, vad kunde då finnas att binda upp berättelsen och spänningen på?

Och nej – det blir inte detsamma. Om Berlinerpopplarna även hade drag av lätt mysterium som uppdagades så saknas det helt i Eremitkräftorna. Istället är det en mer vanlig relationsroman, även fast relationerna som behandlas är den mellan syskon, barn och föräldrar och inom en homosexuell relation. En rätt vanlig relationsroman alltså om man ska gå på ytan.

Men så enkelt är det inte heller. Det berör mig nämligen. Även om jag inte får samma kick som av Berlinerpopplarna så vill jag läsa vidare. Jag vill veta även om själva läsningen bitvis känns rätt seg. Ända tills jag tog tag i den och klämde resterande två tredjedelar på någon timme.

Jag tänker inte berätta så mycket om handlingen eftersom jag då riskerar att förstöra för den som ännu inte läst Berlinerpopplarna, men så mycket kan jag säga som att två olyckor sätter igång tankar och händelser av helt olika slag. En euforisk och en nästintill själadödande.

Sen blev jag förvånad. Slutet! Vilken cliffhanger! Tur att det inte dröjer länge innan nästa bok om släkten Neshov kommer, för nu vill jag läsa vidare direkt!

Vad jag egentligen tyckte? Absolut läsvärd. Men du måste ha läst Berlinerpopplarna innan du tar den här. Eller det är absolut att rekommendera i alla fall.

236 sidor
Utgivningsår: 2005
Originaltitel: Eremittkrepserne
Översättning: Margareta Järnebrand

Annonser

juni 15, 2008 Posted by | Betyg 3, Vanlig roman | | 1 kommentar

Berlinerpopplarna av Anne B Ragde

De tre bröderna födda och uppvuxna på bondgården utanför Trondheim lever idag så olika liv som tre bröder kan göra. Tor är kvar på hemmanet med modern och fadern, i en konstig spänd situation där fadern är någon man föraktar och knappt pratar med. Han gör inte någon nytta och är snuskig och otrevlig. Modern däremot har Tor en nära relation till och det är tack vare henne som han håller livet och bonderiet igång. Förvisso har han inte längre några mjölkdjur utan livnär sig istället på att föda upp grisar, och grisar har han upptäckt, är ett synnerligen intelligent och älskvärt släkte.

Den andra brodern Margido lever inne i Trondheim och är begravningsentreprenör. Han är den som håller ihop människor i sorg och får dem att fatta beslut när de egentligen inte är förmögna därtill. Han håller fina tal om guds ord men tror inte själv på ett enda av dem, fast andra tror att han är en djupt kristen man. Han lever liksom i en lögn men orkar inte ta itu med den eftersom det skulle innebära att han måste ta itu med andra lögner också. Lögner som finns i föräldrahemmet och därför åker han heller inte hem och hälsar på modern, som han storgrälade med sist han var där.

Den tredje brodern Erlend har sedan länge flytt till Köpenhamn. Hans homosexualitet var knappast önskvärd på gården och han kastade sig ut så fort det bara gick, för hemma fick han ju inte vara den han var, åtminstone inte sedan farfadern dog. Farfadern som varit en synnerligen levande och levnadsglad person. När han dog var hela gården i sorg och ingenting blev sig heller likt efteråt. I Köpenhamn kan Erlend vara den han är, och tjänar gott med pengar på att vara den han är. Och han har en man som han älskar sedan många år.

Så blir modern dålig och Tor kör henne till sjukhus. Hon verkar ha fått slaganfall eller något liknande och snart kallas bröderna till. Margido inser att det bara är att packa sig till sjukhuset och tar på sig sin professionella mask för att överhuvudtaget stå ut. Erlend tvekar om han ska åka alls. Han har inte berättat om sin bakgrund för Krumme sin älskade, den är något han skäms över, kanske skulle han inte längre vara älskad om Krumme visste. Men så packar han sin väska och åker.

Vad ingen av bröderna vet är att Tor har en dotter, Torunn. Hon är nu en vuxen kvinna med bara några år kvar till 40, bara några år yngre än sladdisen Erlend. Hennes mor och Tor var ett par när de var riktigt unga men den unga flickvännen godkändes inte av svärmor och fick åka hem till sitt med ett barn växande i magen. Nu när farmodern ligger för döden lämnar Torunn Oslo och reser dit för att åtminstone få träffa henne en enda gång innan hon dör. Hennes ankomst är oväntad men behövlig. För när Tor brakar ihop och bara flyr är det hon och Erlend som tar sig an situationen, fadern och det förfallna huset.

Omdöme: Det är svårt att i en recension fånga känslan i denna bok. Min text känns orättvist kall och kal när bokens text var så mustig, full av liv, förtjusande, varm och liksom härligt mörkgrön. Jag vill skriva något förtjusande om hur bra den här boken var men ut kommer bara ord. Det går liksom inte att beskriva. Det var människor helt enkelt, och Ragde fick mig som läsare att förstå dem och tycka om dem och önska dem allt gott.

En annan bieffekt av bokens värme var att jag kom att tycka om helt utomstående saker genom att läsa den. Jag har en annan inställning till grisar till exempel. Kan liksom förstå kärleken till groteskt stora suggor. Och jag fascinerades mycket av en infogade berättelse om hundpsykologi och vill gärna veta mer. Jag som inte tycker om hundar.

Läs den här boken. Det är en mycket fin historia om alldeles vanliga ovanliga människor som du och jag. Berättelser som den här finns inte på så många ställen i litteraturen men verkligheten är full av dem.

233 sidor
Utgivningsår: Norge 2005, Sverige 2006
Originaltitel: Berlinerpoplene
Översättning: Margareta Järnebrand

juni 23, 2007 Posted by | Betyg 5, Vanlig roman | | Lämna en kommentar