Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

Inte så lätt?

Läser i Svensk Bokhandels senaste nummer, som kom för några veckor sedan, om författare som känt sig negligerade och illa behandlade av sina förlag och då särskilt sina förläggare och redaktörer. De tycker att de inte blivit tillräckligt sedda, inte fått information om försäljningssiffror, kampanjer etc. De upplever det som att de är i en beroendeställning och nästan får finna sig i att bli dåligt behandlade.

Enligt SvB har SvBs journalist varit i kontakt med många många författare som vittnar om liknande scenarior, men som inte vill framträda, av rädsla för att det ska slå tillbaka på dem själva i framtiden. De som framträder med namn och bild har oftast gett ut sina böcker på eget förlag, efter att ha blivit besvikna på de etablerade förlagen.

Det var väldigt intressant att få höra dessa författares åsikter, men det hade även varit intressant att få höra förläggare och redaktörers syn på det hela, även om jag förstår att de inte på samma vis kan träda fram eftersom förläggaren är mer offentlig person och i sin yrkesroll, medan en författare på något vis oftast förblir privatperson och sig själv. Förläggaren kan helt enkelt inte på samma sätt ta bladet från munnen.

Jag säger inget om dessa specifika fall, jag står inte på någon sida. Jag är inte förläggare och knappt författare. Jag har alltså egentligen inte rätt att yttra mig, men jag tar mig friheten att fundera högt.

SvBs artikel fokuserar på att det inte är lätt att ha med förläggare att göra, men jag undrar över det motsatta. Hur enkelt är det egentligen att jobba med författare? Jag kan tänka mig att det är svårt som författare att ha distans till sin bok, att se bokens möjligheter och sammanhang. Och begränsningar. Boken är ens framfödda barn. Boken är en del av en själv.  Kritik kan nog vara nog så svårt att ta. Men ännu svårare kan det nog vara att ta in att ens verk inte är en av de böcker som förlaget pushar mest för på försäljningslistan. Att det är andras böcker som får mer marknadsföring, utrymme och uppmärksamhet. Det är nog väldigt lätt att bli besviken och också lätt att lägga skulden på andra. Det skulle åtminstone jag försöka göra om det var min bok, enklare och lättare än att bära skulden själv.

En vän sa till mig nyligen att ”det är väl härligt att det fortfarande finns en bransch så full av idealister” och det är nog just det som det är. På alla nivåer i bokbranschen finns det utpräglade humanister som ska göra affärer. Oftast går det bra, ibland är det väldigt svårt att diskutera med en humanist som inte vill förstå vinstmarginaler och avtal. På samma vis kan jag tänka mig att det är med vissa författare. Man kämpar och kämpar med sin text, och med att få den antagen, och har sedan svårt att hänga med i det andra, den tuffa verkligheten där ören och kronor vänds, och styr över idealism och god litteratur.

Jag har också förstått att det lika gärna kan vara en förläggare som är idealist och som har svårt att se begränsningar för de verk de arbetar med. Men det var en parentes.

Att då som förläggare få vara den som grusar förhoppningar och bär skulden, hur lätt är det? Hur orkar man? Eller blir det enklare att hålla sig undan när författare hör av sig?

Frågan som även SvB ställer är hur man ska få till en jämlik och öppen dialog, så att inte författarna ska känna sig åsidosatta och hunsade. En juste förläggarkultur helt enkelt. Jag hoppas att det inte är en omöjlighet, men jag tror också att man är två om att dansa tango.

Annonser

juli 14, 2008 Posted by | Bokbransch | Lämna en kommentar

Allemansrätt att bli utgiven och vara författare?

Bläddrar i Svensk bokhandels höstnummer och kollar, med anledning av min egen kommentar på bokhora för en tid sedan, lite extra på debutanternas egenskrivna presentationstexter i början av katalogen. Jag tänker inte raljera över att de är så typiskt debutant-pretantiösa (debbu-pretto) som nästan bara debutanter är, för jag förstår att den här presentationstexten är bland det allra jobbigaste man kan skriva. Själv får jag ångest bara av tanken på att skriva en sån text om mig själv, och då har jag varken skrivit någon roman, fått den antagen eller blivit ombedd att skriva en dylik text. Jag har alltså full förståelse.

Av rutin kollar jag vilket förlag debutanterna kommer ut på och fastnar snart på B4press. Jag har haft anledning att titta lite närmare på dem tidigare i och med jobbet, så jag har hyfsad koll på vad de gör. B4press är ett förlag för den som inte blir utgiven annars. Mot betalning ger de ut din bok under sitt förlagsnamn, hjälper dig med allt från lektörsomdömen, coachning (redaktör?) till marknadsföring och försäljning. Skillnaden mot andra förlag är att B4press inte lever på böckernas faktiska försäljning utan på att det finns människor som är beredda att betala många tusen för att få se sin bok i tryck.

Jag vet att det finns fler förlag som har den här typen av verksamhet och jag invänder egentligen inte mot dem som fenomen. Det är väl bra att folk kan få sina darlingar tryckta. Det finns alla möjliga anledningar till att man kan vilja få något tryckt.

Vad jag däremot funderar på är kvalitetsstämpeln om uttrycket ”bli utgiven på förlag” tidigare inneburit. Att bli utgiven på förlag har inneburit att det litterära verket har granskats kritiskt, godkänts, bearbetats med professionell hjälp, godkänts igen, bearbetats osv tills det slutligen passerat nålsögat och tryckts. Det har också inneburit att ett förlag faktiskt har trott så pass mycket på produkten att de lagt ner en massa pengar och resurser på den. Det är inte lite. Så är det inte på dessa nya förlag. Där har skribentens pengar på banken avgjort om verket ges ut eller inte.

Missförstå mig inte nu. Jag tycker att det är jättebra att det finns fler möjligheter att få ut litterära alster och jag menar inte att förminska dessa som gett ut sina böcker på detta sätt. Jag är helt övertygad om att det finns verk med hög litterär kvalitet som ges ut så här, på samma vis som långt ifrån allt är perfekt som de traditionella förlagen ger ut.

Jag bara undrar vad som händer när dessa utgivningar utan urskillnad blandas med genomarbetad utgivning från Bonnierförlagen, Norstedtsgruppen, Modernista etc. I mina ögon blir det lite lätt absurt när en debutant från Atlas förlag står sida vid sida på SvBs debutantsidor, med en debutant som själv betalar för platsen där, eftersom den ingår i ett marknadsföringspaket, och som inte ens alla traditionella förlag unnar sina debutanter, men som vissa debutanter nu har möjligheten att unna sig själva.

Och jag är lite rädd att detta kommer att urholka den kvalitet som begreppen ”författare” och ”bli utgiven på förlag” innebär när var och en numera kan betala för att blir författare och utgiven.

Så när en bekant hörde av sig och glatt berättade att en vän ”blivit utgiven på förlag” och jag såg att detta förlag var Vulkan, så är jag såklart glad för hennes skull att hon satsar på sig själv och sitt verk, men jag kan inte låta bli att muttra att det snarare borde kallas för ”ge ut sin bok på förlag” än ”bli utgiven”. Det blir lite mer sanning.

Och författare. För att bli författare enligt Sveriges Författarförbunds praxis för inträde, ska man ha två verk utgivna. Det kan en flink skribent med pengar på banken fixa på nolltid numera. Vad händer då med begreppet författare? Nu tar Författarförbundet förvisso även hänsyn till kvalitet, men går det inte lite inflation i ordet ”författare” nu när var och en som vill och har råd kan bli det, bara han eller hon vill?

Att kallas författare är väl något man ska förtjäna, inte bestämma själv att man är? Eller är jag kinkig. Jag har för övrigt alltid velat bli läkare. Kan man köpa det också?

juni 5, 2008 Posted by | Bokbransch | 9 kommentarer