Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

Inte så lätt?

Läser i Svensk Bokhandels senaste nummer, som kom för några veckor sedan, om författare som känt sig negligerade och illa behandlade av sina förlag och då särskilt sina förläggare och redaktörer. De tycker att de inte blivit tillräckligt sedda, inte fått information om försäljningssiffror, kampanjer etc. De upplever det som att de är i en beroendeställning och nästan får finna sig i att bli dåligt behandlade.

Enligt SvB har SvBs journalist varit i kontakt med många många författare som vittnar om liknande scenarior, men som inte vill framträda, av rädsla för att det ska slå tillbaka på dem själva i framtiden. De som framträder med namn och bild har oftast gett ut sina böcker på eget förlag, efter att ha blivit besvikna på de etablerade förlagen.

Det var väldigt intressant att få höra dessa författares åsikter, men det hade även varit intressant att få höra förläggare och redaktörers syn på det hela, även om jag förstår att de inte på samma vis kan träda fram eftersom förläggaren är mer offentlig person och i sin yrkesroll, medan en författare på något vis oftast förblir privatperson och sig själv. Förläggaren kan helt enkelt inte på samma sätt ta bladet från munnen.

Jag säger inget om dessa specifika fall, jag står inte på någon sida. Jag är inte förläggare och knappt författare. Jag har alltså egentligen inte rätt att yttra mig, men jag tar mig friheten att fundera högt.

SvBs artikel fokuserar på att det inte är lätt att ha med förläggare att göra, men jag undrar över det motsatta. Hur enkelt är det egentligen att jobba med författare? Jag kan tänka mig att det är svårt som författare att ha distans till sin bok, att se bokens möjligheter och sammanhang. Och begränsningar. Boken är ens framfödda barn. Boken är en del av en själv.  Kritik kan nog vara nog så svårt att ta. Men ännu svårare kan det nog vara att ta in att ens verk inte är en av de böcker som förlaget pushar mest för på försäljningslistan. Att det är andras böcker som får mer marknadsföring, utrymme och uppmärksamhet. Det är nog väldigt lätt att bli besviken och också lätt att lägga skulden på andra. Det skulle åtminstone jag försöka göra om det var min bok, enklare och lättare än att bära skulden själv.

En vän sa till mig nyligen att ”det är väl härligt att det fortfarande finns en bransch så full av idealister” och det är nog just det som det är. På alla nivåer i bokbranschen finns det utpräglade humanister som ska göra affärer. Oftast går det bra, ibland är det väldigt svårt att diskutera med en humanist som inte vill förstå vinstmarginaler och avtal. På samma vis kan jag tänka mig att det är med vissa författare. Man kämpar och kämpar med sin text, och med att få den antagen, och har sedan svårt att hänga med i det andra, den tuffa verkligheten där ören och kronor vänds, och styr över idealism och god litteratur.

Jag har också förstått att det lika gärna kan vara en förläggare som är idealist och som har svårt att se begränsningar för de verk de arbetar med. Men det var en parentes.

Att då som förläggare få vara den som grusar förhoppningar och bär skulden, hur lätt är det? Hur orkar man? Eller blir det enklare att hålla sig undan när författare hör av sig?

Frågan som även SvB ställer är hur man ska få till en jämlik och öppen dialog, så att inte författarna ska känna sig åsidosatta och hunsade. En juste förläggarkultur helt enkelt. Jag hoppas att det inte är en omöjlighet, men jag tror också att man är två om att dansa tango.

Annonser

juli 14, 2008 - Posted by | Bokbransch

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: