Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari

Familjen Irandoust har lämnat Iran för att komma till Sverige. Sverige ska vara ett bättre land, ett land som välkomnar dem som verkligen vill komma dit, som vill komma dit för att stanna, som verkligen tänker anstränga sig för att bli svenska.

Men familjen Irandoust inser snart att deras kunskaper inte är mycket värda i sitt nya hemland, och inte deras ansträngningar heller. Svenskarna vill inte umgås med dem, vill inte visa dem sina seder, vill inte lägga sin tid på att få främmande konstiga människor att komma in i den svenska kulturen. Man har liksom fullt upp med sig själv och sitt. Men hur ska man då bli svensk?

Bahar, dottern i familjen, är trött på den svenska sättet att betrakta henne. Måste hon alltid vara invandrare först och främst och sig själv först kanske på fjärde plats? Finns det inget annat sätt att se henne? Hos hennes svenske pojkväns familj är hon högvilt på olika sätt. Svärmodern ser Bahar som ett o så välkommet tillskott i hennes radhussvenska liv. Hon vill inget hellre än att hennes liv ska bli lite mer multikulturellt. Problemet är bara att Bahar är långt ifrån villig att dela med sig. Varför ska hon göra det? Pojkvännens farfar däremot är smygrasist så det tjuter i hörapparaten. Men hon ska veta att han förstår hur hon har det, en gång i tiden var även han utlänning, när han flyttade till storstaden från Glumslöv. Bahar skakar på huvudet. Hur är en assimilation över huvud taget möjlig?

Omdöme: Visst säger Bakhtiari obehagliga sanningar, som jag som svensk inser att hon har så rätt så. Jag har inte lust att lägga tid och energi på att hjälpa en utlänning in i den svenska kulturen. På så vis fyller Kalla det vad fan du vill verkligen en funktion och har en viktig plats i den svenska litteraturen.

Men sen då? Är tonen träffande, är hennes berättelse unik? Jag vet inte. Det känns som att jag läst den här boken flera gånger förut. Tyvärr så kommer Bakhtiari inte ifrån att hon skrivit en invandrarroman bland många, hur mycket kalla det vad fan ni vill hon än häver ur sig. Och sättet att skriva rent fonetiskt som folk låter, kanske kan vara kul, men gud vad tröttsamt i längden.

Så om du saknar lite invandrarlitteratur i ditt läsande så är Bakhtiari ett utmärkt val. Men om du redan har en dos bakom dig så fyller hon inte någon stor lucka, möjligen täcker hålet lite i hörnen.

300 sidor

Utgivningsår: 2005

Annonser

juli 30, 2006 Posted by | Betyg 3, Förortsroman | | Lämna en kommentar

Dansar Elias? Nej! av Katarina Kieri

Elias och hans pappa är nyinflyttade i lägenheten. Förut bodde de i hus men nu när det bara är de två är det lite väl stort och dyrt för bara två personer. Nu känner Elias inte någon, och han vill inte heller. Pappan blir orolig, vill försöka få ut Elias lite mer och lyckas genom list få iväg Elias på en helgkurs ju-jutsu. Det är så där, lite konstigt men också jävligt jobbigt och ibland lite kul. Lite kul eftersom Julia finns där. Julia är duktig, cool och definitivt tillsammans med den där killen som hon umgås med hela tiden. Och det gör ont. Så Elias bestämmer sig för att inte gå fler gånger. Han behöver inte mer som gör ont.

Så det är lite ensamt och i sin ensamhet springer han ihop med Anna i trappuppgången. Anna är kanske sex år gammal, fladdrig, springande och ber inte om lov när hon klampar rakt in i Elias liv. Och likadant med tanten i lägenheten under Elias och pappa, tanten som lyssnar på Jussi Björling på högsta volym och som säger åt Elias att lämna tillbaka låneskivorna på biblioteket.

Och så stöter Elias på Julia igen, och igen. Och det gör ont, men kanske att det också kan göra gott. Kanske kan Anna och tanten hjälpa till med det.

Omdöme: Den var bra så mycket mer än så känns lite svårt att säga. Den känns som en rätt typiskt ungdomsbok. Kanske är den bra som lite grabbigare bok, som motvikt mot Thydells I taket lyser stjärnorna, som på något vis känns rätt lik Kieris.

Inget att invända, bara gott men samtidigt inte så explosivt bra att jag gråter eller skrattar. Men läs den du, det är den värd. Absolut.

236 sidor
Utgivningsår: 2004

juni 14, 2006 Posted by | Betyg 4, Förortsroman, Ungdom, Vanlig roman | | 1 kommentar

Kiffe kiffe imorgon av Faïza Guène

I en förort till Paris bor Doria med sin mamma. Hon är 15 år gammal, hennes pappa har flyttat tillbaka till Marocko och gift sig men en annan mycket yngre kvinna, hennes mamma är analfabet och städar på hotell. De bor i förorten som kallas för Paradiset, men som snarare är ett exempel på dess motsats. Det är skitigt, fattigt och grått. Höga hus och en massa människor från världens alla hörn.

För Doria är det inte lätt. Mammans hotellstädpengar räcker inte långt, men de räcker till att handla second-hand kläder åt Doria, som hon sedan blir retad för att bära. Hur skulle hon veta att det var en pyjamaströja och inte en vanlig tröja med tryck på engelska.

Och så socialarbetarna som kommer hem till Doria och mamma och tycker synd om dem. Då gäller det att ha snyggt och städat så att man inte skäms. Men det kunde vara värre. Doria kunde ha varit Samra som bor några trappor upp och som hålls instängd av sin pappa och sina bröder, eller hon kunde varit Youssef som åkte fast för langning. Och det verkar faktiskt som att det håller på att bli bättre. Bara det att Dorias mamma ska få gå en kurs och lära sig läsa och skriva. Det kan bli bättre, det kanske till och med bli bra.

Omdöme: Jag var rätt skeptisk. Ännu en förortsskildring av invandrarungdom – de har en tendens att bli lite lika på något vis. Oftast väldigt charmiga men jag kan inte riktigt se originaliteten. Och jag gör kanske inte det här heller egentligen. Men trevlig läsning är det, riktigt mysigt har jag under tiden, trots elände och hjärtesorg, men kanske är det något i den ironiska tonen som gör det, som gör att jag inte tycker synd om Doria utan istället ser möjligheterna. Det kan inte gå annat än bra för en ironiker som henne.

Inte någon kioskvältare, och långt ifrån det bästa jag läst, men en riktigt mysig och charmig bok att bryta av med när deckarna och chick-liten borrat in sina klor i en lite för hårt för att det ska vara litterärt behagligt. Så trevlig läsning!

169 sidor
Utgivningsår: 2004 (svenska 2006)
Originaltitel: Kiffe kiffe demain
Översättning: Lotta Riad

juni 7, 2006 Posted by | Betyg 3, Förortsroman | | Lämna en kommentar

Autografjägaren av Zadie Smith

Alex-Lis pappa dör samma dag som Alex-Li träffar Joseph för första gången. Alex-Li och Joseph är då i de nedre tonåren. De blir goda vänner mycket på grund av det intresse för autografer som Joseph hyser, och som Alex-Li på sätt och vis tar över.

De blir vuxna, ja eller åtminstone om man räknar efter ålder, och det är Alex-Li som lever på sitt yrke som autografman, medan Joseph sitter bitter på ett kontor och säljer försäkringar. Inte för att Alex-Lis liv nödvändigtvis är något att sträva efter. Efter en snedtripp på en liten tablett som han fått av en god vän, vaknar Alex-Li och finner att han kvaddat sin bil, brutit fingret på sin flickvän som nu är omåttligt sur på honom, har totala minnesluckor från den senaste veckan samt finner att han plötsligt har en autograf från Kitty Alexander, en legendarisk skådespelerska som det är helt omöjligt att få någon autograf av, varför de är väldigt dyra och eftertraktade.

Om Alex-Li blir uppspelt av att ha funnit autografen så är det inget mot hur bekymrade hans vänner blir. De anser att han måste ha förfalskat den och då är det enda de kan göra för att rädda sin vän undan total förnedring att försöka stjäla den från honom och förstöra den innan han hinner visa den för alltför många. Sagt och gjort. Bara det faktum att Alex-Li får ännu en med posten veckan efter.

Så när Alex-Li ska över till USA på en autografmässa bestämmer han sig för att söka upp Kitty Alexander.

Omdöme: Usch vad jag har dragit mig för att läsa denna bok. Fick den av min syster för flera år sedan och har haft den som ett dåligt samvete. Har hört mindre positiva omdömen om den vilket inte precis gjort saken bättre.

Men jag blev positivt överraskad. Denna bok upplevde jag inte alls som lika tung som Vita tänder, eller tungläst i alla fall. Men det är lustigt att de böcker som skrivs av nybritter är så lika i sätt och ton. Jag tänker på Hanif Kureishi och även Salman Rushdie som liknande exempel. Tonen är humoristisk på ett särskilt sätt och huvudpersonerna tycks leva i någon sorts rotlöshet och kaos. Som läsare blir man frustrerad och oroad över oförutsägbarheten i huvudpersonernas liv. Det är som en avsaknad av kontroll helt enkelt.

Så vad säger jag? Var den bra. Ja, faktiskt helt ok. Det är onekligen lite trevligt med en annorlunda bok ibland och en bok som denna fyller den funktionen väl och med finess.

407 sidor
Utgivningsår: 2002
Originaltitel: The Autograph Man
Översättning: Molle Kanmert Sjölander

juli 2, 2005 Posted by | Betyg 3, Förortsroman, Ovanlig roman | | Lämna en kommentar