The colour of magic av Terry Pratchett

Jag har läst lite fantasy och lite science fiction. Inte mycket men tillräckligt för att känna att Terry Pratchetts böcker om Discworld (Skivvärlden) nog är något som jag borde ha läst, åtminstone en bok. Så när sambon tryckte The colour of magic, som är den första boken om Discworld, i min hand var jag inte sen att misstycka. Det var nog en god idé. Dessutom är den ju rätt tunn, och vad jag förstod, även rolig. Säkerligen underhållande och snabb läsning.

Ack vad jag bedrog mig. Kanske inte så mycket vad gäller det där underhållande, men vad gäller snabb. Men mer om det senare.

Discworld som världen heter, gör så på grund av att den består av en skiva, som står på en sköldpadda som i sin tur står på en elefant, eller nåt sånt. Kanske var det tvärtom. Världen är alltså platt och slutar tvärt så att havet rinner över kanten. Det finns gudar som styr över detta och som inte sällan slår vad och spelar tärning om hur det ska gå för landets innevånare. Det finns också magi i olika mängder och därmed även magiker. Och så vanliga människor och bestar förekommande i fantasy.

Till denna värld kommer en turist från en annan värld. Han är väldigt naiv och nyfiken, dessutom har han med sin en koffert innehållande sin reskassa och annat användbart. Reskassan är enligt hans mått mätt normal, men valutaskillnaden är enorm och när turisten enligt eget tycke betalar skäligt, är det flera månadslöner för mottagaren. Resultatet blir att alla stans skurkar spanar in turisten och hans koffert, med inte helt ärlig agenda.

Där råkar också Rincewind befinna sig. En rätt medioker magiker som aldrig lärde sig en enda trollformel, förutom den otroligt mäktiga formel som tog sig in i hans huvud på eget bevåg och sedan dess hotar att slippa ur honom när han är i fara. Nåväl, denna magiker har språkkunskaper och blir lejd av turisten Twoflower som hans tolk.

Och där drar det igång.

Helt vansinniga saker händer, helt i stil med Douglas Adams Hitchhiker’s guide to the galaxy’s makalösa tankesnurror. Och visst är det roligt, och fascinerande. Och ibland som med turisten och hans valutatabbar och hans oförmåga att förstå att den här världen kan vara farlig även för honom – han är ju bara turist (jämför överklassklättrarna på K2 som höll på att stryka med härom veckan) och vill ju bara titta lite på banditerna, monstren och drakarna. Kanske skaka hand och ta ett foto? Jämför också med oss västerlänningar på semester i länder som har en svagare valuta än vår.

Men samtidigt så hänger jag inte med. Jag är inte tillräckligt bra på witty engelska för att känna att jag kan tillgodogöra mig The colour of magic. Det är för mycket ordlekar och fantasier för att jag ska greppa allt och jag tror att det är mycket roligheter som helt enkelt går mig förbi. Och det känns så himla synd.

Så jag tittade faktiskt om jag kunde låna den på biblan på svenska men det enda som fanns var ljudbok, och kanske ska jag ta det lite senare. Eller så tar jag helt enkelt och lånar någon annan bok av Pratchett på svenska. För det blir nog något mer av honom, men på svenska. Ibland måste man se sina begränsningar och här såg jag min.

285 sidor
Utgivningsår: 1983
Svensk titel: Magins färg
Serie: Discworld (Skivvärlden) bok 1