Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

Mig äger ingen av Åsa Linderborg

När Åsa är fyra år gammal får modern Tanja nog och lämnar Leif och Åsa i lägenheten i Västerås. Kvar är tystnaden, ensamheten och spriten. Och den enorma kärleken mellan far och dotter.

Och fadern gör så gott han kan, men det är mycket han inte förmår. Att hålla i pengar är inte hans starka sida, de läggs gärna på prydnadssaker och sprit, istället för på kläder och mat. Tiden läggs på arbete och sprit, istället för semestrar och rena sängkläder. Energin läggs på politiska diskussioner istället för regler för tandborstning och sömn.

Så Åsa lever jämte sin far i hans värld som är vind för våg. Inte borstar hon tänderna eller duschar, för det gör inte han. Hon är uppe sent på kvällarna och håller honom sällskap, eller varkar över honom när han sover rus. Hon blir lämnad utanför dagis i minusgrader långt innan andra familjer tänt lampan över frukostbordet och innan dagispersonalen kommit.

Och han måste väl. Han är ensam med Åsa och har ett heltidsarbete som härdarmästare på bruket. Han har det hela ansvaret både för sitt jobb och för Åsa. Men samtidigt inte. Det finns människor omkring som man kan tycka hade kunnat rycka in mer. Kanske fick de inte, kanske fick de aldrig se hur det var fatt. Men nog ryckte de in så det förslog ändå. Tvättade åt Leif och Åsa och mat fick de också regelbundet.

Jag tycker om Åsas skildring av sin far. Den är inte enkel, så som relationen till föräldrar sällan är. Men det är en skildring av en man som försöker och inte riktigt lyckas. En förälder som älskar sitt barn och visar det, men kanske på andra sätt än de gängse accepterade. Men barnet såg och kände kärleken, och återgäldade den.

Lite på samma sätt som Zweigbergk lyckas Åsa Linderborg hitta de små detaljerna som skapar igenkänning. Men när Zweigbergk gör det med beteende så gör Linderborg det med tingen. Hon beskriver sin far, sig själv, hemmet och omgivningen så att jag ser det framför mig. Det är inte en lampa vilken som helst, utan just en sån lampa, en sån porslinsfigur, ett sånt hus. Då blir det så nära och påtagligt. Som att titta på ting ur en något annan vinkel, de är helt klart möjliga att känna igen, men man ser dem lite från sidan.

Och den barndom som Linderborg beskriver känns nära. Den var i en lägenhet identisk med din, i porten bredvid, i en stad vilken som helst i Sverige. Den var i en tid då du kanske levde och växte upp, eller snart skulle komma att födas in i. Det är inte så länge sedan, och samtidigt en hel eon bort. Så mycket saker har hänt på dessa trettio år, att det ibland svindlar för mig, när jag läser om register över kommunister och rädsla för att sticka ut och bli sedd och klassad. När jag läser om den aktiva arbetarklass och klasskamp som nästan helt är historia nu. Eller som förvaltas av några få, längre ut på kanten än tidigare.

På så vis är boken lärorik. Den lär mig något om den tid då jag fanns men inte var medveten. Den förklara saker jag minns men inte förstod. Den ger mig hjälp med perspektivet. Och det är skönt att den inte är så mörk. Att det är en kärleksskrift som heller inte sticker under stol med det som inte är bra. Men det sätts inte i rubriken direkt utan man förstår det mellan raderna. För det är ingen anklagelseskrift utan ett in memoriam. Och det känns fint. Det är ett in memoriam som jag varmt rekommenderar.

294 sidor
Utgivningsår: 2007

Annonser

maj 6, 2008 Posted by | Betyg 4, Självbiografiskt, Vanlig roman | | Lämna en kommentar

Myggor och tigrar av Maja Lundgren

Inte sticker hon huvudet i sanden direkt. Hon sticker det snarare upp i något mycket varmt och brännande hett. Eller så är det det som är sand för henne.

Hon börjar med att i cirka trettio sidor berätta om hur egen hon var som barn och tonåring, hur paranoid hon var och är. Hon ger exempel på situationer hon misstolkat. Och sedan sätter hon igång med berättelsen om hur illa behandlad hon blev av den manliga kultureliten på Aftonbladets kulturredaktion.

Kan jag tro henne? Kan jag låta bli att tro henne? Är det relevant om jag tror henne eller ej? Jag tror inte det, för det här är Majas berättelse ur Majas perspektiv, med Majas solglasögon på. Så jag tar på mig Majas solglasögon och tittar lite närmare.

Jag ser män som beter sig precis så svinigt och egoistiskt som män oftast gör. Utan att de vet om det, utan att det är något fel med det, utan att det ifrågasätts av dem själva eller andra.

Och jag ser en kvinna som de facto är paranoid. I hennes värld blir de manliga svinismerna bajs i hennes frukostgröt. Äckligt, fruktansvärt och personligt. Och snart svarar de på hennes tolkning och det blir äckligt, fruktansvärt och framför allt personligt.

Jag säger absolut inte att hon har fel, eller reagerar fel. Jag tycker att det är bra att någon ser och orkar skrika, för det är så många som inte gör det. Varken ser eller skriker.

Och jag tror att hon har rätt och delger sanningen. Den faktiskt sanningen. Om ord som sagts, händelser och gärningar. Däremot inte sagt att hon tolkar dem korrekt alla gånger. Men säkert ibland.

Och vi tittar på kultureliten på Aftonbladet och ser att de beter sig som maffioso.

Och sen tittar vi på maffiosos i Neapel och ser att det är grabbar av samma skrot och korn. Sen får vi veta ytterligare lite till om Neapels maffioso, och så ännu lite till. Och så till slut rätt mycket för mycket.

Men på det hela taget gick det lättare att läsa om Maja Lundgrens silade mygg och hoppande tigrar än jag trott. Och det var mindre vendetta och mer maffiosos. Och kanske till och med att det var så lite vendetta att jag undrar vad det var så mycket skrik om. Eller jag förstår förresten. Jag hade nog också skrikit. Men om jag säger det så här. Jag undrar varför man valde att ge ut den här boken när det inte var mer vendetta än så här. Var det verkligen berättigat att förstöra liv för det här lilla? Eller var man så rädda för att hon skulle gå med boken till någon annan och att det då hade blivit ”boken som Bonniers inte vågade ge ut”?

Jag tyckte det var intressant läsning. Nu är jag sugen på Pompeji. Jag vill veta om den verkligen var så bra. Augustpriset fick den, men det vet vi ju också att Augustpriset inte borgar för kvalitet utan är en försäljningsstrategi från bokhandlarnas sida. Man vill ha en bok som säljer helt enkelt. Men det kan också finnas kvalitet där, och det vill jag utröna.

509 sidor
Utgivningsår: 2007

mars 26, 2008 Posted by | Betyg 3, Ovanlig roman, Självbiografiskt | | Lämna en kommentar

Spelet av Neil Strauss

Innan Neil Strauss kommer i kontakt med Mystery och de andra var han en framgångsrik journalist och skribent. Framgångsrik i den proffessionella världen men inte hos kvinnorna. Han var kort, tanig, med en begynnande flint och ett riktigt taskigt självförtroende när det gällde kontakt med det motsatta könet.

När han så ramlar på en annons för en workshop i raggandets konst är han skeptisk men tänker att det kan vara värt ett försök. Workshoppen sätter igång en karusell som han aldrig kunnat tänka sig. Männen som håller i kursen är allt som Neil skulle vilja vara och det han får lära sig är enkla sätt att kontrollera raggningssituationen och styra den till sin egen fördel. Hans lärare ser snabbt att Neil har potential att bli riktigt bra, även om han själv inte riktigt förstår hur de kan påstå något annat. Det gick ju så där.

Men snart är han helt uppslukad av raggandet. Han slukar allt han kommer över. Han deltar aktivt i nätdiskussioner och går på workshops även med andra lärare än Mystery för att lära sig alla olika tekniker och teorier. Väldigt snart är Neil, eller Style som han kallar sig här, en av de absolut största och mest framgångsrika raggarna i världen. Han får tjejer på löpande band och massor med bekräftelse, men vad gör det med honom som människa?

Omdöme: Den väckte ju mycket ståhej när den kom ut, den här boken. Upprörda känslor och fascination beroende på kön. Jag hade också hört att den skulle vara seg att läsa och upprepa sig mycket. Men jag håller nog inte med. Jag tycker att den var förvånansvärt lättläst och roande. Visst var det många raggningar att läsa om, men situationen runt om förändrades hela tiden och framför allt så problematiserades innehållet hela tiden. Vad händer med en människa som driver det hela för långt? Vad är det man saknar som gör att man behöver bekräftelse så till den milda grad? Att ragga upp en tjej är en sak men hur får man det att gå över i en hållbar relation? Gör det en automatiskt till en lycklig människa för att man kan knepen att ragga?

Och ändå om grabbarna i den här boken kanske går lite väl långt så tycker jag att det finns korn av sanning och användbarhet där. Det finns tips som jag vill att mina killkompisar som har svårt med tjejer ska få ta del av. Det är ingen dum bok på det viset, även om man nog bör hålla det på en rimlig nivå. Och den är inte särskilt unik eller uppseendeväckande heller. För det här har funnits för tjejer länge, i form av dejtinghandböcker och veckotidningsartiklar.
En intressant bok som jag rekommenderar.

459 sidor
Utgivningsår: 2005
Originaltitel: The Game
Översättning: Ingela Bergdahl

november 5, 2007 Posted by | Betyg 4, Ovanlig roman, Självbiografiskt | | Lämna en kommentar

Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margareta Strömberg

I en samling berättelser, något spretiga men som ända faller efter varandra som ett pärlhalsband för läsaren, berättar Margareta utlämnande om utanförskap och ensamhet i barndomen som leder till utanförskap och ensamhet i vuxenlivet. Hon berättar om sitt äktenskap och sitt liv med barnen i förortslivets Hagsätra. Hon berättar om en kommunkation som inte finns, en ständigt rådande tystnad. En make som alltid arbetar och är frånvarande även när han är där. Och hon berättar om övergreppen i barndomen som inte var särskilt grova men som modern blundade för, och skickade iväg henne till. Om hur barndomen formar en människa.

Omdöme: Och när jag läst ut Strömbergs samling berättelser vet jag inte riktigt vad den handlade om. Vad hände egentligen i de där berättelserna? Vad var det som drev läsningen framåt? För jag tyckte att det var bra, jag tyckte om att läsa den och jag läste den rätt kvickt.

Kanske är det språket. Det insiktsfulla och självutlämnande som gjorde det intressant. Kanske var det det geografiska närvaron till min egen bostad. Kanske var det något i tonen som fångade och talade just till mig.

Jag kan inte förklara mer eller tycka. Du måste läsa själv för att förstå.

187 sidor
Utgivningsår: 2006

september 29, 2007 Posted by | Betyg 3, Självbiografiskt | | Lämna en kommentar

Dagbok från palatset av Sarah Goodall och Nicholas Monson

Sarah är en alldeles vanlig landsortstjej som flyttat till London och av en slump får jobb på St James Palace i prins Charles stab. Hennes arbetsuppgifter består i att öppna, klassificera och besvara all beundrarpost till prins Charles. Ett oväntat omfattande arbete med mycket skiftande karaktär på breven. Förvånande många från kvinnor i Usa som tycks helt övertygade om att deras hem och kroppar är precis vad prinsen behöver.

Sarah blir kvar på St James. Sakta men säkert avancerar hon i arbetsuppgifter och börjar till och med att få åka med på resor där prinsen behöver någon som kan skriva ut brev eller andra saker han kan behöva under resans gång. I perioder reser hon till något av prinsens residens och arbetar därifrån.

Hennes arbete får vi inte veta mycket om egentligen, men desto mer berättar Sarah om sina iakttagelser och saker hon får höra om prins Charles och prinsessan Diana. Hon berättar också om hur livet i närheten av kungligheterna är, vilka förmåner man har som anställd inom hovet och de fester och tilldragelser som Sarah får bevista.

Omdöme: Nog är det intressant att få veta lite mer om livet bakom kulisserna på hovet. Hur kungligheterna är för en person som har möjlighet att komma dem lite närmare inpå livet. Och jag inbillar mig att Sarahs skildring är så nära sanningen jag någonsin kommer att få komma. Vad det nu är värt. Men kul och intressant var det.

Däremot var boken plågsamt också. Språket och stilen var tafflig och torftig. Sarah själv rätt pinsam rätt ofta. Å andra sidan har hon självdistans nog att driva med sig själv och inte dölja sina felsteg och brister. Men jag förstår tillfullo varför hon tillslut fick sparken från sin tjänst. Och det känns inte riktigt bra att läsa hennes redogörelse, även om hon skriver att hon gör det enbart för att tjäna pengar. Men när jag läst boken så kan jag inte förmå mig att tycka synd om henne. Ingen annan än hon själv satte hon sig i den situation som hon till slut befann sig i.
Vill du ha lite insidesinformation så är detta rätt bok för dig, men vill du ha kvalitet så tycker jag absolut att du ska välja något helt annat.

271 sidor
Utgivningsår: 2006
Originaltitel: The Palace Dairies
Översättning: Ann Björkhem

juli 15, 2007 Posted by | Betyg 2, Självbiografiskt, Vanlig roman | | Lämna en kommentar

Jag går bara ut en stund av Isobel Hadley-Kamptz

Isobel och Erik är i trettioårsåldern och har varit ett par sedan slutet på gymnasiet. För Isobel är Erik den enda man hon vill ha, men just nu samtidigt också den enda man hon inte vill ha. Just nu försöker hon fylla hålet i lilla hjärtat med vilken ung viril man som helst som kommer i hennes väg. Hon söker förälskelse, hon söker sex, hon söker glömska i en annans kropp.

Hur kunde det bli så fel, det som var så bra? Det var ju så himla bra. Men det onda kom senare, det som gör så ont. Det började med att de bestämde sig för att skaffa barn. Att det över huvudtaget skulle kunna vara något problem tänkte de inte ens. Så de började försöka. Först gick det inte alls, månad efter månad. Sedan blev Isobel gravid, och fick missfall igen och igen. Sedan blev Isobel gravid och fick inte missfall. Men vid ultraljudet upptäcktes att barnet saknade lungor. De kunde välja på att ta bort barnet på en gång eller på att gå graviditeten ut och föda barnet då, föda barnet till att dö, för utan lungor skulle det inte överleva många sekunder utanför Isobels kropp. De väljer att ta bort barnet på en gång. Och nu kommer sorgen. Den blir ätande, tärande och helt förgörande.

Hur överlever ett förhållande när ömhet blir kvävande och sex blir en plikt och inte en lust? Hur överlever ett äktenskap när den ena söker tröst och förströelse utanför hemmet? Hur överlever ett äktenskap sorgen över alla förlorade barn, och de tröstlösa försöken att öka familjen från två till tre?

Omdöme: Den här boken grundar sig på en blogg och författarinnans verkliga situation, och diskussionerna har gått heta huruvida boken är litteratur eller bloggtrams. Jag tycker nog att det är tillräckligt litterärt för att kallas för litteratur. Det finns inget jag stör mig på i det språkliga som skulle göra att det inte skulle vara litteratur. Herregud – jag har läst så mycket sämre texter än den här. Men samtidigt måste jag också hålla med den recensent som skrev att hon inte kunde bedöma boken eftersom det stod en människa i vägen. Och på något vis så är det så att den här texten inte primärt är till för mig som läsare, utan den är till för Isobel som skribent. Det är hennes sätt att bearbeta och förstå och då blir det också det primära. Fyller texten den funktionen, så har texten fyllt sin funktion.

Var det då rätt beslut av Bonniers förlag att ge ut boken? Ja, det tycker jag absolut. Det var givande att läsa, sorgligt och samtidigt inte oöverstigligt. Jag kanske inte förstår Isobels handlande och drivkrafter, men de är intressanta att få ta del av. Att se in i en annan verklig människas liv, inte en påhittad romanfigur utan en riktigt förtvivlad verklig människa. Och det var också på något vis befriande. Det var på riktigt och det kändes.

245 sidor
Utgivningsår: 2007

maj 22, 2007 Posted by | Betyg 4, Självbiografiskt, Vanlig roman | | 2 kommentarer

Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion

Vid julen 2003 insjuknar plötsligt John och Joans vuxna dotter Quintana i en konstig virussjukdom. Hon blir snabbt mycket sjuk och ligger på intensiven i koma. Utgången är mycket oviss och alla är självklart oroade.

Så fem dagar senare, när John och Joan efter sitt dagliga sjukhusbesök sitter hemma vid brasan och ska äta sin middag, dör John plötsligt i en hjärtinfarkt. För Joan är det naturligtvis en stor chock men hon inser inte hur mycket det faktiskt kommer att påverka henne. Efter att ha varit gift med samma man i 40 år och tillbringat de flesta dagar tillsammans arbetandes i hemmet så var det inte mycket som Joan inte diskuterade med John, och framför allt så är det ju så mycket som påminner om honom och det liv de levde.

Joan inser att hon är mitt i en sorgeprocess som gör henne själv helt nersatt och hon börjar läsa om sorgearbete och andras sorg för att försöka förstå vad det är hon går igenom och även för att få känna lättnaden i att andra känt och betett sig på samma vis. Till slut sätter hon sig för att skriva den här boken, som för att sätta punkt för det första året utan John.

Omdöme: Även om det kan kännas tungt att läsa en bok om sorg och förlust av någon som står en nära, så var det samtidigt för mig en rätt bra upplevelse. Genom att läsa om Dideons förlust och minnen, så kom jag att mer uppskatta det jag har idag. Vetskapen om att det faktiskt kan gå förlorat, och kommer att göra det en dag, fick mig att uppvärdera den relation jag har och hur jag lever.

Och boken ja. Den hade kunnat vara så mycket mer. Så mycket svulstigare, så mycket mer tårar och gråt och skrik. Den hade kunnat få mig att känna mig mer sorgsen och få mig att gråta. Nu gjorde den inte det och var kanske lika bra. Den var som den var helt enkelt och när det handlar om en bok som i sig varit själva sorgebearbetningen för en person som gjort en stor förlust, så är den vad den är och det är nog med det. Den har fyllt sitt syfte för författaren och att jag läste den med behållning är ren bonus.

254 sidor

Utgivningsår: 2005

Originaltitel: A year of magical thinking

Översättning: Ulla Danielsson

mars 11, 2007 Posted by | Betyg 4, Självbiografiskt, Vanlig roman | | Lämna en kommentar

En gränslös kärlekshistoria av Aino Trosell

Historien är oftast männens, med yrkesliv och fackföreningar, nya lagar och uppfinningar. Kvinnornas historia är den att vara utsatta för graviditeter och barnsängar, omyndiga i någon annans händer, fråntagna rätten att bestämma över sina egna liv, eller kanske snarare aldrig givna den.

När Ainos dotter själv blivit vuxen känns boken om anmödrarnas historia desto mer angelägen. Hur ska man kunna se och förstå var man själv hamnat om man aldrig får höra den historia som är den som påverkar en mest? Med glädje, sorg och till viss del även motvilja, bestämmer sig Aino för att nu ska den skrivas, boken om hennes anmödrar.

Ainos berättelse börjar med hennes mormors mor Eli, som blir bortskickad från sitt fattiga hem redan som åttaåring, att tjäna piga. Hon finner sig snart en plats hos en lungsjuk familj, där hon kommer att stanna ända tills hon kommit i de tidiga tonåren, och husfaderns närmanden börjar bli av den mer allvarliga karaktären. Hon skaffar sig en ny plats och finner så småningom kärleken i en bondson i byn. När han blir med barn reser han dock långt bort och förblir så. När bulan under kläderna blir för tydlig måste hon ge sig av. Och det är så här den börjar och så här den fortsätter, Ainos anmödrars historia, de blir utnyttjade, de blir med barn och de blir visade på dörren. Ibland, men inte särskilt ofta, blir de faktiskt förälskade och älskade tillbaka. Ibland älskar de sina barn, men oftast verkar de inte riktigt ha ork över. Och det här sitter kvar ända ner till Aino själv. Så tydligt hur arvet från anmödrarna präglat moderns inställning till henne själv, och ska hon själv förmå bryta cirkeln?

Omdöme: Det här kunde lika gärna ha varit en berättelse om mina egna anmödrar, och jag kommer på mig själv med att tänka på dem på ett annat sätt efter att ha läst Trosells bok. Hon skildrar sina kvinnor med värme, men samtidigt utan sentimentalitet och hon låter inte omständigheterna ursäkta vilket beteende som helst, pekar kanske på förklaringar, men inga ursäkter. Och det känns ärligt, och krasst. Och jag tycker mycket om det. En väldigt stark bok som får mig att bli nyfiken, fundera och se likheter med mina tanter i historien.

Detta var en bok jag tyckte mycket om och som jag rekommenderar varmt. Nästan som att den är ett historiskt dokument över en historia som sällan berättas. Ryms den bland alla fackföreningar, upptäckter, uppfinningar och andra viktiga saker? Det måste den.

307 sidor
Utgivningsår: 2005

juli 19, 2006 Posted by | Betyg 4, Fakta, Historiskt, Självbiografiskt, Vanlig roman | | Lämna en kommentar

Kawaii av Marita Lindqvist

I ett fascinerande inifrånperspektiv beskriver Marita Lindqvist det stora popstjärne-fenomenet och den kultur av popstjärnor och idolindustri som genomsyrar hela det japanska samhället. Själv kom hon att bli fascinerad av de japanska pojkgrupperna tidigt, när hon upplevde det som att det inte fanns något i det normala poputbudet som tilltalade just henne. Snart var hon fast i att försöka lära sig japanska för att åtminstone hjälpligt kunna tolka rubriker och titlar. Snart var hon också beroende av välvilliga Internetvänner på plast i Japan för att komma över tidningar, flyers, affischer eller biljetter till evenemang. Som europé är det i princip omöjligt att komma över de eftertraktansvärda ting som varje samlare vill ha.

Lindqvist beskriver även den ytterst medvetna idolindustrin på agenturen Johnnys där hundratals unga pojkar sätts av sina föräldrar för att lära sig dansa, sjunga och agera som den stjärna som de kanske en dag kan bli. Johnnys skapar åtskilliga band och konstellationer och snart är inte längre fokus på musiken utan deras artister förekommer flitigt i tv-shower, reklam, radio, filmer etc. I princip allt utom musik. Musiken är liksom bara en förevändning för att kunna sälja artisterna till reklam och shower och därmed dra in pengar.

Omdöme: En bra bok om en helt fascinerande kultur som jag måste säga att jag knappt hört talas om innan jag läste den här boken. Läste med glädje och bestörtning. Är du sugen på att veta mer om ett helt samhällsfenomen som existerar där och nu, så är detta ett utmärkt val.

180 sidor
Utgivningsår: 2004

februari 16, 2006 Posted by | Betyg 4, Fakta, Självbiografiskt | | Lämna en kommentar

Bananflugornas herre av Fredrik Eklund

Fredrik bor i Stockholm och känner sig rätt ensam. Han är framgångsrik egen företagare. Har haft det väl förspänt vad gäller bakgrund, utbildning och karriär. Men han är homosexuell och finner varken kärlek eller hemvist i Stockholm. Han känner sig som en outsider och osedd, fruktansvärt osedd. Han längtar så efter att någon ska på rätt sätt uppskatta hans vältränade kropp och se att han är en fin och värd att älska. Men ingen ser.

Så får han plötsligt ett mail. Någon har sett honom och frågar om han funderat på att göra porrfilm någon gång. Det har han väl inte, men plötsligt är tanken planterad och han känner en nyfikenhet och drivkraft att verkligen göra det. De lovar honom guld och gröna skogar, han ska åka över till USA, skriva kontrakt med en agentur, spela in film, posera och bli gayporr-stjärna. Kanske kommer han också att träffa sin stora idol.

Omdöme: Jag vet inte riktigt vad jag väntat mig men inte var det det här. Det här var riktigt bra. Eklund har ett språk och en nerv som fångade mig direkt. Som liksom kittlade och lockade till vidare läsning. Det är en text som är mjuk och ömsint mitt i allt det hårda och nakna, en text där liknelser och metaforer känns som skimrande pärlor där de dyker upp.

Jag unnar alla en läsning av Eklunds självbiografiska känslomässiga resa mot bekräftelse och självuppfyllelse.

152 sidor

Utgivningsår: 2005

februari 4, 2006 Posted by | Betyg 5, Extraordinär, Självbiografiskt, Vanlig roman | | Lämna en kommentar