Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

Lycksökare av Lesley Lokko

När Riannes mor dör i en drunkningsolycka och fadern kort därefter försvinner spårlösts är hon i princip föräldralös. Hennes faster Lisette tar sig an Rianne och uppfostrar henne tillsammans med sina egna två barn Marike och Hennie. Men när Rianne blivit sexton år fungerar det inte lika bra längre. Dels så börjar hon bli ifrågasättande och uppstudsig, dessutom tycker sig Lisette se att hon och Hennie inte enbart umgås som syskon, utan att det ligger en sexuell spänning mellan kusinerna. Hon fattar det beslut som hon finner lämpligast, nämligen att skicka Rianne till internat i Storbritannien, ett beslut som Rianne är minst sagt missnöjd med.

Ett liv på internatskola är långt ifrån det liv som Rianne är van vid. När hon är van vid stora lyxiga lägenheter nästan för sig själv, får hon nu dela ett minimalt rum med tre andra flickor. När hon är van vid värme, sol och pooler, väntar nu den engelska vintern, regn och dimma. När Rianne är van vid uppassare och service, uteslutande av svarta och indiska anställda, finner hon nu att svarta och indier är hennes likar på skolan, och att det inte alls vet sin plats enligt hennes sätt att se det. Och när hon är van vid att hennes efternamn får folk att buga ännu djupare och behandla henne som en prinsessa, får hon nu erfara att det inte är enbart positivt att höra till en av de rikaste och största gruvägande familjerna i Sydafrika.

Särskilt obehagligt är det att träffa på Riitho Modese, populär, snygg och cool son till den näst mest kända politiska fången i Sydafrika näst Nelson Mandela. Obehagligt är det sätt han ser på henne, som om hon inte fanns, som om hon var äcklig, som om han avskydde henne. Och det dristar han sig till att göra och han är svart. Det är mycket svårt för Rianne att svälja och hon bestämmer sig för att bemöta honom på exakt samma sätt.

Rianne blir kvar på internatskolan. När hon väl vant sig och förstått sig på modet och de interna reglerna är det helt ok, till och med trevligt. De tre flickorna hon delar rum med har kommit att bli hennes bästa vänner och när de fortsätter att hålla kontakten även efter det att deras tid på skolan är slut. Och de kommer att utvecklas åt väldigt olika håll. Rianne med sin skönhet och oförmåga att själv bestämma över sin framtid, går till modellyrket, Charmaine försvinner i drogrus med sin nya pojkvän, Gabby studerar internationella relationer och Natalie som alltid var intresserad av kläder, startar egna butiker med underkläder som hon låter sy upp i Asien. Och de söker lyckan, någonstans ska den väl finnas där även för dem?

Omdöme: Det här var fanimej en av de absolut sämsta böcker jag läst. Det var en plåga från första sidan och jag tvingade mig att läsa ut eländet, eftersom jag inte får skriva min nedgörande recension annars. Och tänk om den faktiskt och mot all förmodan skulle ta sig mot slutet?

För det första är berättartekniken under all kritik. Långa utläggningar och olika personers karaktärer och framför allt skönhet, urringningar, gnistrande blå ögon etc. Okidoki – utseende måste berättas, men så mycket och så chablonartat? Ge mig Harlequin och det skulle vara gjort med större finess, inget ont om Harlequin, bara ont om denna. Och karaktärsbeskrivningarna – helt uppenbart är att om man inte kan visa genom agerande och repliker hur en person är funtad så får man berätta det istället. Kanske är det i själva verket till och med så att det är författaren själv som inte tror sig kunna förmedla det hon vill, utan istället undervärderar båda läsare och sin egen förmåga och gör det både genom att låta personerna agera och samtidigt berätta för läsaren i klartext hurdana de är.

Och sen denna ständiga askungesaga, eller omvända askungesaga för all del. Är det inte rätt ointressant att läsa om överklassungar som kastas ut på egen hand? Här är det åtminstone det, och vad jag stör mig på så fruktansvärt är de så ofta återkommande teman som alla finns samlade i samma bok. Helt otroligt:

1. Den depraverade och i droger försjunkna måste dö, men först efter att hon blivit en ordentlig människa, tagit sig ur sina drogproblem, kommit tillbaka till den hon var innan, fått tillbaka kontakten med sina vänner och familj. Men då måste hon dö, för att leva ett liv utanför ordentligheten måste bestraffas. Hon kan inte tillåtas leva vidare.
2. Den vackra får respekt och sin älskade först när hon gör något eget och något kreativt, och självklart har hon även den förmågan. Först då blir hon en komplett person. Och han älskar henne uppenbarligen inte för den hon är, utan för den hon skulle kunna bli, dvs både vacker och en framgångsrik kreativ människa. Man ska nämligen inte få tro att enbart ärvda pengar och ärvd skönhet gör en lycklig. Du måste vara kreativ också.
3. Den tjocka får sin ständiga kärlek först när hon blivit smal och framgångsrik. Tjocka människor är nämligen osynliga som kärleksobjekt och når lyckan och blir lyckliga och sedda först när de är smala. Dessutom måste de vara framgångsrika med något ädelt syfte. Gärna juridik och hjälpa världens fattiga eller nåt sånt. Tjocka personer är nämligen alltid så omtänksamma och humana. De måste de ju vara för att överhuvud-taget få någon kärlek och uppmärksamhet i retur.

Herregud! Ur vilken skolflicksnovell klippte hon sina personer? Och då har jag inte nämnt de andra. Nej läs för guds skulle något annat än den här skiten. Uppriktigt sagt är du faktiskt härmed förbjuden att läsa sådan här dynga!

522 sidor
Utgivningsår: 2003
Originaltitel: Sundowners
Översättning: Carla Wiberg

Annonser

juli 3, 2006 - Posted by | Betyg 1, Chicklit |

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: