Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist

Det händer saker i Blackeberg, en förort väster om Stockholm, och Oskar är inte den enda att se det. En pojke hittas till exempel mördad i skogen i Vällingby. Han hittas hängande i fötterna, med strupen uppskuren och liksom tömd på blod. En annan man försvinner spårlöst. Två av hans suparkompisar har dock sett saker som tyder på att han blivit mördad. Till exempel en liten flicka som ska ha varit i närheten precis när han försvann.

Oskar är fascinerad av mördare och olösta brott. Han har en klippbok där han klistrar in artiklar om fall som intresserar honom. Oskar är ensam. Han bor med sin mamma och i skolan är han ett ständigt offer för andra pojkars allt grymmare lekar och experiment. Så träffar Oskar en flicka på gården. Hon heter Eli och beter sig verkligen konstigt. Eli säger att hon inte kan vara Oskars vän men snart börjar de träffas som just det, och snart inser Oskar att det är något konstigt med Eli, något riktigt konstigt. Varför går hon inte ut på dagarna och varför ser hon så gammal ut ibland och så ung och frisk ut nästa dag? Och vem är mannen som bor med henne? Är det verkligen hennes pappa?

Omdöme: Jag blev fast. Riktigt fast från i princip första sidan. Och jag måste säga att det är lite svårt att sätta fingret på vad det är som är så bra egentligen. Spännande är den i alla fall. Även om man som läsare vet i princip hela tiden hur det hänger ihop, så är det väldigt spännande. Men sen tror jag att det är att dessa mycket ovanliga händelser och situationer beskrivs som något relativt vanligt. Det är liksom inte så konstigt fastän det verkligen är det.

Och sen är det så skönt att personerna känns som komplexa personer. Inte ens mobbade Oskar är helt igenom god. Han är lika småond som någon annan och Eli som bär en ond börda är även väldigt god. Och det är så bra att det inte är varken eller, inte svart eller vitt, utan så där jämngrått som livet är.

Slutet var intressant. Egentligen var det väl ett troligt och kanske till och med väntat slut, men jag var helt oberedd på det när det kom. Jag hade väntat mig en annan lösning, vad som helst men just det som kom, hade inte fallit mig in, trots att jag med facit i hand kan se att det planterats tidigare i boken. Kanske är jag en slarvig läsare eller så är det Ajvide som är skicklig. Jag vill helst tro det senare, för det är min starka uppfattning i övrigt efter att ha läst denna excellenta bok. Läs den, absolut. Det är inte skräck, utan en bok om människor, ensamma människor och vad det gör med oss och det är tillräckligt skräckinjagande i sig.

415 sidor

Utgivningsår: 2004