Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

I döden dina män av Niklas Ekdal

Först Tomas Bodström och nu Niklas Ekdal. Två kända män som kommer med debutromaner, båda inom genren deckare/thriller. Bodström blev väldigt och kanske något oförtjänt totalsågad. Det ska bli väldigt spännande att se vad Ekdals bok I döden dina män får för respons. Kommer det att spela någon roll att han är chefredaktör på DN? Kan någon på DN recensera boken opartiskt?

Till en början är Ekdals bok en hygglig deckare. Tre män högt uppsatta inom olika delar av statsapparaten hittas mördade. Brutalt avrättade på olika sätt. Sedan får vi möta Felix, homosexuell Stureplansfigur som äntligen hittat en seriös relation. Ända tills han hittar sin älskade Charlie mördad, och finner att någon gillrat en fälla för att kasta skulden för alla fyra morden på honom, Felix. Med hjälp av sin granne Sara flyr han polisen eftersom han inser att han måste lösa morden för att rentvå sig själv.

Vi får också följa polisen Johanna, trassligt hemma med maken som både är deprimerad och pappaledig, trassligt på jobbet eftersom hon inte köper islamistspåret i mordutredningen, utan har helt andra idéer.

Och så långt är det helt okej. Sen ungefär efter halva boken förvandlas den från hygglig deckare till pinsam Da Vincikoden-kopia i Stockholmsmiljö med ett svenskt mysterium att lösa. Och inte en detalj du kan tänka dig i en Da Vincikodenthriller saknas. Jag ska inte räkna upp dem alla, för jag vill inte förstöra för eventuella läsare, men förvänta dig extra allt. Och du får lite till.

För mig blir det för mycket. Det är inte roligt längre, det är inte ens spännande. När jag har hundra sidor kvar och det hettar till i boken är det så klichéartat att jag tappar lusten att läsa vidare. Man blir inte förvånad över det som sker, för allt har skrivits förut. Inte ens det faktum att det utspelar sig i Stockholm och att koderna och ledtrådarna är på tavlor som finns på slott och museum runt om i Sverige, och att det handlar om svenska företeelser och katastrofer, kan rädda det hela. Det blir helt enkelt bara för mycket.

Och jag tycker lite synd om Ekdal. Hade han skrivit den här boken för sju år sedan, innan Dan Brown släppte sin bästsäljare, så hade det varit riktigt spännande och roligt. En klockren succé och filmmanus redan innan boken är släppt. Nu känns det förlegat och ja, pinsamt. Och antagligen hade inte Ekdal kunnat skriva den här boken utan sin föregångare är jag rädd.

Men vill du ha en svensk da Vincikoden så lovar jag att du blir nöjd, och att den närmaste veckan är räddad.

473 sidor
Utgivningsår: 2008

september 10, 2008 Posted by | Betyg 2, Deckare, Spänning | | 1 kommentar

Varför dog Monika P? av Elisabeth Gilek


När jag genom jobbet träffade säljaren för Wahlström & Widstrand pushade han hårt för Elisabeth Gileks författarskap och förstås särskilt för hennes nya deckare Varför dog Monika P? Ett mindre vanligt berättartekniskt grepp som hon klarar av med bravur, sa han. Och jag är faktiskt böjd att hålla med.

Boken börjar som många andra deckare med att man hittar en kropp som har legat ett tag. Det ovanliga är här att när kroppen hittas är hon fortfarande mentalt kvar i rummet. Poliserna och teknikerna ser henne inte men hon ser dem, hör dem och förstår inte alls vad som hänt. Vad är det som de håller på med och vad är det för äckligt som ligger på golvet?

Sakta försöker hon lägga ihop saker hon hör poliser, tekniker och obducenter säga, med sådant som hon mödosamt kommer att minnas. Vem var hon när hon levde? Vem dödade henne? Och varför var hon tvungen att dö?

Det hade kunnat bli verkligen hur dåligt som helst. Och det blir riktigt bra om du frågar mig. Berättarperspektivet är konsekvent genomfört och logiskt. Det känns varken konstigt att följa det döda offrets funderingar och perspektiv. Det är helt enkelt väldigt snyggt gjort. Ett gott hantverk och en bra deckare.

Nu håller jag med säljare från W&W. Varför får inte Gilek mer uppmärksamhet än hon fått hittills? Läs den här om du vill ha något lite annorlunda men ändå en pålitlig deckare. Det enda jag har att invända är den sista meningen i boken. Den hade jag definitivt klarat mig utan.

Själv har jag köpt Jessica Jungs saknad på pocket och ska ta den så fort en lucka dyker upp i lässchemat.

350 sidor
Utgivningsår: 2008

september 6, 2008 Posted by | Betyg 4, Deckare, Ovanlig roman | | 3 kommentarer

Alltid hos dig av Maria Ernestam


Inga är en framgångsrik fotograf runt de 50. Hon har precis fått höra att hennes senaste utställning fotografier, som hon jobbat så hårt med, anses lite för perfekta. Att hennes perfektionism har gjort hennes bilder opersonliga istället för perfekta. Det känns som ett dråpslag och världens undergång. Då får hon samtalet som berättar att Mårten, hennes älskade man och hennes stöd i livet, har dött. Alldeles för ung, och hon själv känner sig alldeles för ung för att bli lämnad ensam kvar som änka.

I två år skärper hon sig, bryter inte ihop, håller masken och fasaden. Fortsätter att göra det hon ska. Sen känner hon att hon inte orkar mera, packar väskan och åker till familjens hus i Marstrand. Där tänker hon stanna så länge hon vill. Bara ta det lugnt och hitta sig själv igen. Hon har ju sin barndomsvän Niklas som bor på sin gård inte långt därifrån, om hon skulle behöva hjälp och lite sällskap.

Så får hon för sig att hon ska röja i boden och hittar där en kartong med gamla brev och tidningsurklipp. Ett av breven är skriven av någon som kallar sig Lea och det är ställt till Ingas farmor Rakel. Och det talar om förlåtelse och något ont som hände en natt för länge sedan. En gåta från förr är precis vad Inga behöver få fästa tankarna vid, istället för sorgen efter Mårten. Innan hon vet ordet av har hon gett sig iväg från Marstrand, både i tanke och i bil, för att söka efter farmoderns gömda hemlighet.

Samtidigt får man följa Rakels tillbakablickar strax innan hon dog. Hennes version av hur allt kom sig att det blev som det blev.

Alltid hos dig är nog Maria Ernestams minst spektakulära roman hittills, men faktiskt den bästa. Nu har jag inte läst Busters öron så jag reserverar mig lite, men ändå. Jag tyckte mycket om den här och tror att hon med den här romanen kan hitta en större och kanske även äldre läsekrets än hon haft tidigare.

Den har en känsla jag gillade, en mjuk tillåtande atmosfär, språket var trevligt och jag ville läsa vidare, snabbt snabbt för jag ville också få veta hur det hängde ihop. En sak dock som jag tänkte på var Rakels tillbakablickar, att det så tydligt var samma språk som i beskrivningen av Ingas liv. Inte en särskild berättarröst i Ingas avsnitt och sedan Rakels röst i hennes avsnitt. Och det kanske känns lite orutinerat och enkelt. Där hade Ernestam kunnat tänka till.

En annan sak som jag reagerade på var att jag inte förstår hur Inga sedan kan få veta det hon får veta. Att läsaren vet det Rakel berättar i sina tillbakablickar är inte konstigt. Men hur kan Inga veta? Det förstår jag inte. Nu brukar Ernestam gärna ha med lite övernaturliga inslag, men om det var lösningen på kunskapsproblemet så borde hon varit tydligare med det. Annars kanske det är slarv. Längtar efter att andra ska läsa klart den så att jag får diskutera med någon. Dock ska tilläggas att jag läste boken i manusform och att det säkert har gjorts justeringar i texten efter det. Kanske är hela min invändning inte längre relevant. Ska ta en omläsning inom en inte alltför avlägsen framtid och se efter själv.

Men nu! Nu känns det som att Ernestams författarskap verkligen börjar ta form. Det här var moget och jag gillar det skarpt. Rekommenderas verkligen varmt.

301 sidor
Utgivningsår: 2008

september 1, 2008 Posted by | Betyg 4, Deckare, Vanlig roman | | 5 kommentarer

Bombyx av Anne Rambach


Ibland känner jag mig som en härmis. Har läst om Bombyx av Anne Rambach på flera olika andra bokbloggar och blev så klart nyfiken. Nu har även jag läst och här kommer mitt tyckeri.

Diane är frilansjournalist, bosatt i Paris Chinatown, och med ett trasigt sorgligt förflutet. Hon tar enkla uppdrag för att överleva dagen, men egentligen dras hon till döden där kärleken och sonen lockar. Så får hon en idé till en artikel och går in på restaurangen Bombyx där ett bröllop pågår, för att intervjua och ta lite fotografier. Men hon hinner bara ställa några frågor innan en skottlossning utbryter och en stor del av de människor som är inne på restaurangen dödas. Diane själv överlever med nöd och näppe, efter att bokstavligen ha stått öga mot öga med mördaren, som hon dessutom lyckas fånga på bild.

Hennes artikel och bilderna därtill blir förstasidesstoff dagen efter. Själv nöjer hon sig inte med att ha överlevt och fått en fin artikel. Hon ställer också frågan varför? Var det verkligen en uppgörelse bland kineserna i den undre världen som polisen påstår? Och vem var den unga kvinnan som kom inspringande på restaurangen precis innan skottlossningen startade? Och är Diane själv verkligen glad att hon överlevde?

Jag tycker att det är svårt att sätta ord på vad det är som är så speciellt med Bombyx. Om man enbart ser till det ytliga så är hon en klassisk deckarhjälte, trasig, olycklig, enveten och modig.

Kanske är hon lite trasigare än de flesta andra. Kanske är hon trasig på ett mänskligare sätt? De syner hon ser av människor som dött ifrån henne är sorgliga men sticker inte ut och blir konstiga. Det är helt enkelt så det kan vara. Och det intressanta är att jag ända till slutet inte vet hur Rambach tänker göra med Dianes liv. Och jag vet inte heller vad Diane helst själv skulle ha velat, leva eller dö?

Speciell blir också lokationen. Boken är väldigt förankrad i Paris. Det skulle inte förvåna mig om man gata för gata skulle kunna följa Dianes förflyttningar och iakttagelser. Det är neonskyltar och restauranger, skabbiga hak och gränder. Allt som går att nämna vid namn är nämnt, känns det som. Ibland blir det lite för mycket.

Lite för mycket personer blir det också för mitt lilla huvud. Jag hängde ärligt talat inte riktigt med ända till slutet. Vem var det nu då och hur hängde det egentligen ihop? Alias och dubbelspel hjälpte till att göra det ännu virrigare. Men faktum är att det till slut kändes som att det inte spelar någon roll. Bombyx är större än mordgåtan den bygger kring. För mig är berättelsen om Diane större än den om mördaren och offret. Och det tycker jag på något vis är bra.

Som sagt. Jag kan inte sätta fingret på vad som är så speciellt med Bombyx, men något är det. Läs den själv och se om du kan förstå.

351 sidor
Utgivningsår Sverige: 2008
Originaltitel: Bombyx
Översättning: Helena Stedman

augusti 31, 2008 Posted by | Betyg 3, Deckare | | 2 kommentarer

Den sista hemligheten av Ian Caldwell och Dustin Thomason

Länge har jag spanat på Den sista hemligheten eller The rule of four av Ian Caldwell och Dustin Thomason. Den är ungefär samtida med Da Vincikoden och det är nog delvis det som gjort att jag dragit mig för att läsa den. Dåliga kodkopior har jag föga lust med. Men nu efteråt inser jag att det knappast kan vara en kodkopia eftersom de utkom i princip samtidigt, och en bok som Den sista hemligheten slänger man inte ihop i en handvändning.

Berättelsen utspelar sig på Princeton University och huvudpersoner är Tom och hans vänner Paul, Charlie och Gil. De går nu sista året och har precis avslutat sina uppsatser, alla utom Paul som sliter in i det sista. Hans uppsats är också den som med störst sannolikhet är mer än en förberedelse för forskning, utan redan i sig innehåller omstörtande nya forskningsresultat.

För att bli färdig i tid drar Paul återigen in Tom i sitt forskningsarbete, en tjock gåtfull bok från 1400-talets Venedig. En bok som verkar ha många bottnar och ett underliggande budskap som legat dolt i flera hundra år. En bok som Toms far forskade på fram till sin alltför tidiga död, och som Tom sagt sig själv att han ska undvika eftersom han inte vill bli lika besatt som sin far. Nu vet han inte om han kan undvika att bli indragen igen, nu när han verkligen borde hålla sig undan. Nu när Paul kommit fram till saker som någon annan uppenbarligen är beredd att döda för att komma över.

Jag hade inte stora förhoppningar på Den sista hemligheten. Det är inget jag ska hymla med. Den åkte med som femte och sista bok på en veckas charter. Det var tur så här i efterhand att jag tog med den. Dels för att jag hade varit utan läsning annars, dels för att den faktiskt var den bästa av de fem som hade fått följa med.

Riktigt bra tycker jag att den är. Författarna har själva gått på Princeton och en av dem har till och med forskat på boken ifråga, om jag inte fått det hela om bakfoten. Och att författarna är insatta, i det de skriver om, märks. Det är levande och samtidigt detaljerat. Jag bryr mig föga om huruvida de skarvar både i Princetons historia och 1400-talets gestalter, det är en läsning som fångar och framför allt inspirerar mig till att söka mer kunskap.

I jämförelse då med Browns Da Vincikoden skulle jag säga att Den sista hemligheten är mindre lättläst men samtidigt har mer substans. Den är bättre helt enkelt men kanske tilltalar en mer begränsad målgrupp än Browns filmiska manus.

Men glöm nu att jag överhuvudtaget har gjort jämförelsen och läs denna litterära deckare för det är både den och du värd.

432 sidor
Utgivningsår: 2004
Originaltitel: The rule of four
Översättning: David Nessle

augusti 26, 2008 Posted by | Betyg 4, Deckare, Spänning | | 5 kommentarer

Ladies av Mara Lee


Den var väldigt haussad när det kom ut, Ladies av Mara Lee. Svensk högkvalitativ chicklit kallades det. Väldigt spännande tyckte jag att det verkade. Som vanligt tog det en väldig tid innan jag verkligen kom mig för att läsa den. Men vad kan vara lämpligare vid poolen i Grekland tänkte jag och så packades den ner. Och poolvänlig var den absolut.

Berättelsen handlar om fyra kvinnor lite drygt trettio år gamla och en man i samma ålder. Några av dem har vuxit upp på samma ort och känner varandra därifrån, andra har träffats senare i livet. Det som binder dem samman är Siri, och de starka känslor de alla hyser för henne.

Siri började fotografer i sina tidiga tonår och fascinerades redan då av kombinationen av nattsvart allvar, sorg och skönhet. Hennes bilder är alltid erotiska på något vis och hennes särart har gjort henne till en stor konstnärlig fotograf i Paris och världen.

Jean var tidigt hennes konstnärlige följeslagare. Han hjälpte henne att välja ut sina objekt, eller offer kan man nästan säga. För dem Siri fotograferade kände sig inte sällan utnyttjade efteråt. Lea var en av dem, och även Laura. Men medan Laura fortfarande är förälskad i Siri förtärs Lea nästan av sitt hat. Och äntligen har Lea funnit ett sätt att komma åt Siri, nu ska hon få sin hämnd för de foton som togs i Paris.

Är det då chicklit frågar jag mig. Nej det tycker jag inte. Det saknas för många av chicklitens komponenter för det. Att det handlar om vackra kvinnor i 30-årsålder som arbetar inom media/konstnärligt och som gillar ytliga ting, räcker inte. Jag saknar utveckling, hjärtesorg och … det kan jag ju inte säga. Vill inte förstöra någons läsning. En vanlig roman tycker jag att det är. Och om man då inte ser det som chicklit utan som en roman, så ifrågasätter jag verkligen det där med den påstådda litterära kvaliten. Visst skulle det vara bra om det var chicklit, men för att vara roman är det inte något att sätta fokus på direkt.

Och det är lite för ytligt för mig. Lite för vackert, så mycket strålande skönhet och blickar som dras att jag blir alldeles matt. Det är inte min värld och det lockar mig inte. Försöken till fördjupning och finkulturell förankring i samband med konstnärligt fotografi, faller jag inte för.

Så summa kardemumma. Inte imponerad, men helt okej poolläsning. Inte dåligt på något vis, men inte heller så bra att jag baxnar direkt. Nog om Ladies.

378 sidor
Utgivningsår: 2007

augusti 25, 2008 Posted by | Betyg 3, Vanlig roman | | 2 kommentarer

Ingen hör hemma här mer än du av Miranda July


O Miranda har det dånats på bloggar över hela riket. Jag var ju tvungen att kolla in detta mirakel. Jag vill ju inte vara sist ännu en gång liksom.

Men sen gick inte läsningen så fort och geschwinnt som jag trodde att den skulle göra. Delvis beror det helt säkert på formatet – novellsamling. På samma vis som jag sällan tycker att texter vinner på att läsas på varandra, alltså två romaner av samma författare i rad, så tycker jag även noveller behöver lite andrum emellan sig för att de verkligen ska komma till sin rätt.

Så jag läste en novell, och sen pausade jag. Och eftersom Miranda inte riktigt lockade så blev pausen lång. Till slut var jag tvungen att bestämma mig för att ta tag i den, skita i min ”inte-två-noveller-i-rad-regel” och bara stridsläsa. Så ska det väl inte vara med O Miranda? Men så var det.

Men visst är Miranda Julys novellsamling Ingen hör hemma här mer än du säregen. Persongalleriet är ett gäng människor jag gärna håller på minst en armlängds avstånd. De är alla som folk är mest men några gånger till, plus lite lätt vansinne. Och det är intressant läsning, roande och ibland jobbig. Språket tillsammans med det genomgående jagperspektivet blir suggessioner som skapar detta halvgalna och det går inte att säga något annat än att det är bra.

Ibland var det obehagligt på ett obeskrivligt sätt. Som den äldre mannen som trängtar efter en yngre fyllig villig kvinna och plötsligt finner sig i en relation med hennes bror. Sällan var det uttalat roligt, men alltid med humor.

Hon har något alldeles särskilt Miranda July. Hon har en blick och en röst som bär, men det vete tusan om jag skulle palla en roman med en och samma figur ur henne galleri. Kanske är novellformen ändå det som passar henne bäst. Förvisso skulle jag greppa även en roman av henne, för att se hur hon skulle ro det i land. Och jag skulle absolut läsa nästa novellsamling också, för dåligt är det ju verkligen inte.

Men jag hade kanske förväntat mig lite O och A från min sida. Och den känslan och euforin infann sig inte. Och jag är, måste jag erkänna, lite besviken.

220 sidor
Utgivningsår: 2007
Originaltitel: Noone belongs here more than you
Översättning: Barbro Lagergren

augusti 24, 2008 Posted by | Betyg 3, Experimentell, Extraordinär, Noveller | | 1 kommentar

Pocket och prassel 2.0

Mina svar på frågorna för Pocket och prassel 2.0 ligger i en egen sida som hittas bland de andra sidorna. Så kan den som har skäl därtill kika där.

Tillägg: Det finns ett exceldokument med de böcker jag äger och vilka jag läst av dem. Skickas gärna vid behov.

augusti 18, 2008 Posted by | Boksnack | 8 kommentarer

Berättelse om herr Roos av Håkan Nesser

Det är något eget med Håkan Nesser. Jag har en lässvacka som heter duga. Dagarna fulla av potentiell lästid som jag istället gör annat på. Tar upp en bok ibland men får kämpa för att läsa bara några sidor. Så får jag för mig att plocka upp Berättelse om herr Roos av herr Nesser och plötsligt har jag läst 75 sidor i ett nafs trots att klockan var ett när jag gick och lade mig. Han har något alldeles eget helt enkelt.

Berättelse om herr Roos är den tredje boken där polisen Gunnar Barbarotti och hans kollega Eva Backman förekommer. Förekommer väljer jag att säga för även om de är näst intill huvudpersoner, så är de långt ifrån viktigast. Böckerna handlar lika mycket, om inte mer, om berättelsernas andra personer, förövare, offer och inblandade, och en stor del av berättandet sker ur deras perspektiv.

Denna berättelse handlar om Ante Valdemar Roos. En 60-årig man inte alls i sina bästa dagar, som har ett mycket tråkigt liv och äktenskap. Så en dag vinner han pengar på spel, och utan att säga till familjen, säger han upp sig från jobbet och köper ett torp. Ett ställe där han kan få rå sig själv och bara vara. Slippa undan frun och hennes barn, slippa ifrån jobbet och chefen. Bara få vara Ante Valdemar Roos och se vad det skulle kunna innebära. Han älskar sitt torp, sitt nya liv, och gruvar sig för stunden då han måste åka hem till middagen, och allra värst gruvar han sig för helgerna. En lång räcka av timmar som han är bunden till frun, umgänget och hemmet.

Så en måndag när han kommer till torpet upptäcker han att någon varit där. En kvinna ser han på sakerna som är frånsprungna, och tvärt emot vad han tror han ska känna, så känner han en liten glädje gro över att någon annan hittat hans torp. Till och med ett litet hopp spirar om att denna någon kanske tänker stanna ett tag.

Som jag redan sagt, så tycker jag att det är något visst med Håkan Nesser. Han låter verkligen gestalterna ta tid och plats. Det är inte en mördares tankar i kursiv stil i två sidor här inte. Nej, det är filosofiska funderingar och personliga minnen som får ta hundratals sidor i anspråk, och det blir bra. Det är respektfullt och något alldeles särskilt.

Så när tidpunkten kommer i berättelsen då romanen ska få det inslag som är grundstenen för en deckare, då bävar jag. Jag är tvungen att lägga ifrån mig boken. Vad ska hända? Vem kommer att bli offer, och vem förövare? Vad är värst? Jag vill inte att någondera ska ske, jag vill kunna styra berättelsen och låta det fortsätta som det varit. Men det är inte jag som styr, och det är nog lika bra det. För jag är alltid så nöjd när det är Nesser som gör det istället.

511 sidor
Utgivningsår: 2008
Serie: Barbarotti del 3

augusti 15, 2008 Posted by | Betyg 4, Deckare, Vanlig roman | | 1 kommentar

Medan floden stiger av Henrik Kullander

I Henrik Kullanders tredje roman Medan floden stiger får vi möta Erik och Lina. Erik är författare och Lina är redaktör. De har aldrig arbetat tillsammans men givetvis träffades de genom jobbet. Nu har de precis gift sig, väntar sitt första barn och är på bröllopsresa på väg söderut i Tyskland i en hyrbil. De har bokat det första hotellrummet och sen tänkte de följa floden Elbe söderut. Åka lite som det faller sig.

Det faller sig så att deras första bokade hotell, som ligger i en liten stad vid Elbe, är ett trivsamt litet hotell med mycket personlighet. Och samtidigt bär det på en märklig stämning. En dörr som åker upp på glänt, underliga ljud om natten och människor som försvinner. Hotellets ägare och personal är upprörda. De försvunna har antagligen rest vidare utan att vilja betala räkningen.

Samtidigt stiger floden Elbe över sina brädder utanför deras fönster. De väljer att stanna kvar och vänta på att vattnet ska sjunka undan, men istället stiger det ännu mer. Så träffar de Ulrika och Erik, och börjar umgås med dem. Så en morgon är även Ulrika och Erik försvunna. Nu är det inte många gäster kvar på hotellet, vattnet stiger utanför och även personalen tycks minska i antal.

Det är en ovanlig och lite underlig roman Henrik Kullander har skrivit. Språket är nästan pladdrigt och berättar om saker som till en början kändes onödiga och irrelevanta. Blickar som slås ner, dörrar lite på glänt och en förflugen tanke utan sammanhang. Först är det irriterande och jag undrar vilken förläggare som accepterat denna hackiga historia och detta opoetiska språk. Sen bildar de irrlevanta bilderna ett sammanhang, de lösryckta blickarna skapar en kuslig stämning och de till synes förlugna tankarna berättar en historia utan att säga den rakt ut. Och det är snyggt. Mycket snyggt.

Samtidigt är det ibland lite dålig skräckfilm över det hela. Någon ”måste” gå ner i källaren fast man anar att det finns något farligt där. Förvisso kommer han upp igen med en naturlig förklaring men jag hinner ändå tänka att det där skulle väl ändå inte en vanlig person gjort. Och varför ihärdar de och stannar på hotellet, istället för att fly därifrån. Och kanske är själva detta oförklarliga en del av svaret, och en del av romanens kärna.

Sannerligen en ovanlig roman som jag till min glädje tycker mycket om. Och jag hoppas innerligen att den får det genomslag jag tycker att den förtjänar, även om det är lätt att den hamnar i facket smal, svår, svensk litteratur. Men låt dig inte avskräckas. Läs Henrik Kullander.

291 sidor
Utgivningsår: 2008

augusti 14, 2008 Posted by | Betyg 4, Experimentell, Ovanlig roman | | 6 kommentarer