Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

Lonely planet av Elise Karlsson


Amanda är inte som andra. Amanda är lite blåst. Och blond med bröstförstoring. Så då gör hon sig lite extra blåst. Kanske är hon lite blåst på riktigt också.

Av någon anledning har Amanda bestämt sig för att åka ensam på charter. Men man kan ju inte åka ensam på charter så hon säger till pappa att hon åker med sin påhittade pojkvän Stig, till bästa vännen att hon åker med nån ny snubbe, till sin flickvän Eva som har en fru som heter Eva säger hon att hon åker med sin syster, systern tror att hon åker med en tjejkompis och Amandas ex Magda vet inte alls att hon åker.

När hon väl är där nere i värmen, söker hon sig, naivt och omdömeslöst till situationer där folk vill utnyttja hennes godtrogenhet och dumhet. Om det ska jag inte säga så mycket mer.

Däremot så känns det inte som på riktigt. Jag tror inte på Amanda. Det är som i Sex av Sara Villius. Jag väntar på att en annan person ska dyka upp och säga att ”det är jag som hittar på Amanda, för hon är liksom en pervers fantasi för mig”. Och kanske är Amanda en pervers fantasi för Elise, eller kanske till och med för Amanda själv.

Ja så är det nog. För det känns inte som på riktigt. Det är väldigt manierat liksom. Hela Amanda, det hon gör, det som händer och ända till språket. Pretto gjort pucko. Och poängen? En litterär utmaning kanske i att försöka visa Amandas livssmärtor när hon inte ens själv förstår att hon mår dåligt? I så fall går det fram. Men sen då?

Och språket sen. Meningar intelligent gjorda för att verka som en mindre smart människas språk. Men kanske med fel saker. Inte puckade ord, även om Amanda verkar ha, eller låtsas ha, stora brister i ordförrådet, utan snarare konstig meningsbyggnad som gör att jag rätt snart slutar läsa så noga. Det blir ju bara jobbigt att försöka förstå en syntax som är gjord för att vara fel. Så då bryr jag mig inte, och då försvinner ju hela poängen. Då hade hon kunnat skrivit mer normalt kan jag tycka.

Lite skojsig var den nog ändå. Men jag förstår inte riktigt vitsen. Inte Elise Karlssons debut men det känns som en prettodebbu, en redigt rejäl prettodebbu.

95 sidor
Utgivningsår: 2008

Annonser

juni 3, 2008 Posted by | Betyg 3, Vanlig roman | | 2 kommentarer

This charming man av Marian Keyes

 

Sällan har jag sett fram emot en läsning så mycket som jag såg fram emot This charming man av Marian Keyes. Jag längtade ett helt halvår i förväg och sen kom den.

Och jag vet inte vad som hände. För höga förväntningar är aldrig bra men jag tror inte att det bara var det. Jag hade helt enkelt svårt att komma in i läsflytet. Den låg inte och lockade på mig när jag inte läste, utan jag klarade mig helt enkelt lika bra utan att läsa vidare och få veta hur det går. Det är väldigt ovanligt i relationen mellan Keyes och mig. Mycket ovanligt. Desto konstigare egentligen att jag tycker att den är rätt bra, när jag väl kom mig för att läsa vill säga.

Berättelsen handlar om fyra olika kvinnor och deras reaktioner och hur deras liv förändras när de får veta att Paddy de Courcy ska gifta sig. Paddy är en politisk stjärna på uppåtgående och mycket framgångsrik hos kvinnorna. Det har länge spekulerats kring vem som skulle fånga en sån guldklimp till karl.

De fyra kvinnorna är rätt olika men har alla en stark koppling till Paddy. Lola Daly tror sig vara hans flickvän ända tills hon får veta att han ska gifta sig, men inte med henne. Grace Gildee är journalist och får veta om Paddys förlovning på jobbet. Marnie är Graces syster och hade en flerårig stormig relation med Paddy när hon var ung. Alicia slutligen är Paddys fästmö som får veta genom ett pressmeddelande att hon tydligen ska gifta sig.

För att särskilja de fyra kvinnorna använders sig Keyes av olika typsnitt och olika språk. Särskilt Lolas språk är väldigt signifikant, medan de andra är mer lika varandra. Det är lite synd tycker jag, det hade kunnat utvecklats och blivit en utmaning för Keyes som författare och även känts mer fullföljt. Nu är Lola speciell och de andra lika. Som om ambitionen var hög men att förmågan inte räckte riktigt ända fram. Däremot så gillar jag idén, både med typsnitt och språk.

Och jag gillar faktiskt boken som helhet, men jag tror också att Keyes nu står lite vid ett vägskäl. Hon börjar komma in på, och inte väja för, tyngre ämnen som blir svårförenliga med den lättsamma självironi som hennes fiktiva personer tidigare kännetecknats av. Nu blir det tungt och bra, men inte särskilt roligt även om hon försöker. Och då är frågan vart hon vill gå. För snart skriver hon inte lättillgänglig chicklit längre utan något mer allvarligt.

Och jag undrar om det inte var det som bitvis gjorde det motigt för mig att komma vidare i boken. Jag drog mig ibland för att fortsätta läsa för jag visste att vi snart skulle byta person, och då skulle det bli smärtsamt igen. Men samtidigt skulle det ju inte bli så smärtsamt om det inte var bra! Jag tycker så här i efterhand om den och förstår inte varför jag inte läste fortare och mer. För det vet jag att den vinner på.

Så läs den absolut. Men var beredd och ge inte upp. Läs vidare och låt ingen annan bok komma mellan dig och Keyes förrän sista sidan är slukad. Då blir det nog bäst.

676 sidor
Utgivningsår: 2008

maj 29, 2008 Posted by | Betyg 3, Chicklit, Vanlig roman | | 3 kommentarer

Kärlekens arkitekt av Emilio Calderón

I kölvattnet efter den oförkänt uppskrivna Vindens skugga, kommer en hel drös romaner som sägs vara som den. Så även Kärlekens arkitekt. Men jag måste nog hålla med på tre punkter. För det första är författaren spansk, för det andra är huvudpersonen en olyckligt förälskad yngling, för det tredje är det något i språket och stilen som är densamma. Den viktigaste skillnaden återkommer jag däremot lite längre ner.

Handlingen utspelar sig i Italien under Spanska inbördeskriget och det efterföljande Andra världskriget. Huvudpersonen arkitektstudenten José Maria Hurtado befinner sig i Rom på stipendium när oroligheterna i hemlandet bryter ut och ett flertal spanska flyktingar kommer till Rom och tar sin tillflykt till Spanska akademien, där José Maria bor. Bland dessa finns den unga kvinnan Monste som han genast fattar tycke för.

En dag måste de avyttra något från akademien för att ha råd att handla mat och Montse som tillbringar mycket tid i biblioteket ombeds plocka fram några volymer hon tror kan vara lämpliga. Tillsammans med José Maria beger sig Montse till ett antikvariat. En av böckerna visar sig vara mycket värdefull och det är då som de för första gången kommer i kontakt med prins Junio Valerio Cima Vivarini.

Till José Marias förtret är det uppenbart att Montse snabbt förälskar sig i prinsen och att han tycks ha intresse för henne. Men snart blir de kontaktade av en organisation som vill att de ska spionera på prinsen. De påstår fruktansvärda saker om honom och Montse och José går med på arrangemanget. Men när José kommer till sitt första möte med sin kontakt, finner han honom mördad.

Det visar sig att boken de sålde till prinsen innehåller en av historiens få hänvisningar till en uråldrig karta som kallas Skaparens karta. Den sägs vara skapad av Gud själv och att den som får den i sin ägo kommer att i den se hur världen är uppbygd och därmed kunna skaffa sig kontroll över världen med hjälp av den. Något som självaste Hitler är mycket intresserad av.

Och där skulle det kunna bli otroligt och orealistiskt, men jag köper det hela, så till den milda grad att jag nästan går på snacket om Skaparens karta och vill kolla upp om det är sant. Det känns också som att jag lär mig något av romanen. Jag är pinsamt dåligt insatt i Spanska inbördeskriget, och även om jag kanske inte lärde mig så mycket här, så fick jag åtminstone lite mer inblick än jag haft tidigare. Jag tycker också att jag kan för lite om Italiens roll i andra världskriget och denna roman skildrar hur det var att leva i Rom under pågående världskrig. Intressant tycker jag, och lärorikt.

Dessutom är det en spännande spionroman med de inslag av kärlek, svek och dubbelspionage som självklart ska finnas. Men den var bra tycker jag, denna roman av Emilio Calderón. Långt bättre än Vindens skugga, och det är det som skiljer dem mest åt.
Jag rekommenderar absolut Kärlekens arkitekt. Kanske inte världens bästa roman, men god nog för att uppmärksammas och läsas är den absolut.

294 sidor
Utgivningsår: 2008
Originaltitel: El mapa del creador
Översättning: Maria Cederroth

maj 26, 2008 Posted by | Betyg 3, Vanlig roman | | Lämna en kommentar

Dagen efter av Lionel Shriver

När jag läste Vi måste prata om Kevin tyckte jag att språket till en början var svårgenomträngligt men att jag vande mig vid formen och snart tyckte att det var riktigt bra. Jag hade alltså rätt höga förväntningar på att läsa en till roman av Lionel Shriver. Förväntningar som inte infriades.

På en gång satte sig det omständiga språket på tvären, och gjorde läsningen långsam och obekväm. Det hackade och flöt inte som sig bör. Inte sällan fick jag backa i texten för att förstå vad det stod och jag var evinneligt tacksam att jag inte läste den på engelska. Det hade inte gått. Inte vande jag mig vid språket heller utan det fortsatte att bråka boken igenom, och visst kan väl svårgenomträngligt språk ha en poäng, om det är vackert och litterärt. Här var det varken vackert eller litterärt utan bara dumt krångligt. Det om språket.

Själva berättelsen handlar om Irina, som är illustratör. Hon lever sedan åtta år tillsammans med Lawrence, som är politiskt sakkunnig i terrorism. I samband med ett illustrationsarbete börjar Irina och Lawrence umgås med författaren June och hennes man snookerkändisen Ramsey. Av en slump på Ramseys födelsedag, vilket utvecklar sig till en återkommande årlig träff. Så skiljer sig June och Ramsey, och June och Irina blir osams. Ramseys födelsedag närmar sig och Lawrence vill gärna att de träffar honom, eftersom Lawrence som snookerfantast tycker att det är coolt att känna Ramsey. Så gör de.

Året därefter är Lawrence bortrest på Ramseys födelsedag, men han insisterar på att Irina ska träffa Ramsey ändå. Hon känner sig tveksam, vet ju med sig att Ramsey egentligen är Lawrences kompis, och att Irina känner sig lätt obekväm i Ramseys sällskap. På middagen har de däremot förvånande trevligt, nästan flirtigt, och när Ramsey föreslår att de ska åka hem till honom och röka en joint tackar Irina ja.

Under drogens påverkan blir Irina mer och mer varse hur attraherad hon är av Ramsey. Ska hon bejaka det och kyssa honom eller ska hon vara en duktig flicka och bege sig hemåt innan något oåterkalleligt händer?

Där delar sig berättelsen. I den ena varianten kysser hon Ramsey och inleder en relation med honom, i den andra åker hon genast hem och stannar hos Lawrence. Detta kunde ha blivit intressant om det inte kändes som att hela romanen led av att vara ett litterärt experimient. Båda personerna och historien knäar under det litterära kravet att det som sker och sägs i den ena varianten, måste ske och sägas även i den andra. Inte sällan blir det väldigt krystat och omotiverat. Både personteckningarna och handlingen förlorar där mycket av sin trovärdighet och det som hade kunnat göra dem till något man faktiskt tror på.

Det har förts diskussioner huruvida man står på Ramseys eller Lawrences sida, men jag måste säga att jag ger blanka fan. Irina är så uppenbart en låtsasfigur att jag inte kan ta romanen på det minsta allvar. Visst är tanken på vad som händer om man gör ett annat val, intressant. Men det måste genomföras bra också. Idéen i sig räcker inte.

Sen är det också intressant vad själva sensmoralen av romanen blir. Men den diskussionen kan jag inte ta upp här. Du kanske vill läsa den, och då vill jag inte förstöra handlingen.

Jag säger skäms till Lionel Shriver. Bättre kan du. Det vet jag.

576 sidor
Utgivningsår: 2007
Utgiven Sverige: 2008
Originaltitel: The post-birthday world
Översättning: Cajsa Mitchell

maj 17, 2008 Posted by | Betyg 2, Vanlig roman | | 3 kommentarer

Mig äger ingen av Åsa Linderborg

När Åsa är fyra år gammal får modern Tanja nog och lämnar Leif och Åsa i lägenheten i Västerås. Kvar är tystnaden, ensamheten och spriten. Och den enorma kärleken mellan far och dotter.

Och fadern gör så gott han kan, men det är mycket han inte förmår. Att hålla i pengar är inte hans starka sida, de läggs gärna på prydnadssaker och sprit, istället för på kläder och mat. Tiden läggs på arbete och sprit, istället för semestrar och rena sängkläder. Energin läggs på politiska diskussioner istället för regler för tandborstning och sömn.

Så Åsa lever jämte sin far i hans värld som är vind för våg. Inte borstar hon tänderna eller duschar, för det gör inte han. Hon är uppe sent på kvällarna och håller honom sällskap, eller varkar över honom när han sover rus. Hon blir lämnad utanför dagis i minusgrader långt innan andra familjer tänt lampan över frukostbordet och innan dagispersonalen kommit.

Och han måste väl. Han är ensam med Åsa och har ett heltidsarbete som härdarmästare på bruket. Han har det hela ansvaret både för sitt jobb och för Åsa. Men samtidigt inte. Det finns människor omkring som man kan tycka hade kunnat rycka in mer. Kanske fick de inte, kanske fick de aldrig se hur det var fatt. Men nog ryckte de in så det förslog ändå. Tvättade åt Leif och Åsa och mat fick de också regelbundet.

Jag tycker om Åsas skildring av sin far. Den är inte enkel, så som relationen till föräldrar sällan är. Men det är en skildring av en man som försöker och inte riktigt lyckas. En förälder som älskar sitt barn och visar det, men kanske på andra sätt än de gängse accepterade. Men barnet såg och kände kärleken, och återgäldade den.

Lite på samma sätt som Zweigbergk lyckas Åsa Linderborg hitta de små detaljerna som skapar igenkänning. Men när Zweigbergk gör det med beteende så gör Linderborg det med tingen. Hon beskriver sin far, sig själv, hemmet och omgivningen så att jag ser det framför mig. Det är inte en lampa vilken som helst, utan just en sån lampa, en sån porslinsfigur, ett sånt hus. Då blir det så nära och påtagligt. Som att titta på ting ur en något annan vinkel, de är helt klart möjliga att känna igen, men man ser dem lite från sidan.

Och den barndom som Linderborg beskriver känns nära. Den var i en lägenhet identisk med din, i porten bredvid, i en stad vilken som helst i Sverige. Den var i en tid då du kanske levde och växte upp, eller snart skulle komma att födas in i. Det är inte så länge sedan, och samtidigt en hel eon bort. Så mycket saker har hänt på dessa trettio år, att det ibland svindlar för mig, när jag läser om register över kommunister och rädsla för att sticka ut och bli sedd och klassad. När jag läser om den aktiva arbetarklass och klasskamp som nästan helt är historia nu. Eller som förvaltas av några få, längre ut på kanten än tidigare.

På så vis är boken lärorik. Den lär mig något om den tid då jag fanns men inte var medveten. Den förklara saker jag minns men inte förstod. Den ger mig hjälp med perspektivet. Och det är skönt att den inte är så mörk. Att det är en kärleksskrift som heller inte sticker under stol med det som inte är bra. Men det sätts inte i rubriken direkt utan man förstår det mellan raderna. För det är ingen anklagelseskrift utan ett in memoriam. Och det känns fint. Det är ett in memoriam som jag varmt rekommenderar.

294 sidor
Utgivningsår: 2007

maj 6, 2008 Posted by | Betyg 4, Självbiografiskt, Vanlig roman | | Lämna en kommentar

Du och jag, Marie Curie av Annika Ruth Persson

Jenny är femton och spelar fotboll. Har äckligt förståndiga klängiga föräldrar som helst av allt vill att Jenny ska dricka lapsang med dem varje kväll. Som går in på Jennys rum utan att knacka och inte verkar vilja förstå att Jenny är en egen person och börjar bli vuxen.

Helt annorlunda hemma verkar tuffa Filippa i fotbollslaget ha det. Hennes morsa lägger sig inte i så mycket och jobbar ofta kväll så Filippa kan göra lite som hon vill om kvällarna.

Jenny tycker att Filippa är spännande och snygg och plötsligt besvara Filippa intresset på sitt tuffa sätt. Innan Jenny vet ordet av har de både kramat och hånglat lite. Och haft sex. Och Jenny känner att hon faller för Filippa, men Filippa verkar inte falla för någon. Hon fortsätter att vara så där coolt distanserad och liksom vuxen. Jenny känner sig inte alls vuxen. Inte på det där sättet i alla fall.

På sätt och vis är det väl bra med en ungdomsroman om lesbisk kärlek som inte problematiserar själva kärlekens art så mycket. Det är liksom inget konstigt att Jenny och Filippa som är två tjejer blir kära och ihop. Själva icke-problematiserandet är bra.

Men samtidigt så går allt väldigt fort och jag hinner inte med som läsare. Jag hinner inte förstå att Jenny är kär i Filippa. Jag fattar att hon tycker att Filippa är intressant, inte mer. Och jag hinner inte med när de snabbt hamnar i säng, och snabbt tillfredsstället varandra. Det känns verkligen inte realistiskt. Var är famlandet? Var är pinsamheten? Var är nervositeten?

Och då känns det som att det kanske inte är så bra ändå. Om jag som tonårig eventuellt lesbisk tjej läste den här boken skulle jag inte känna igen mig, i självklarheten som Jenny verkar känna, snabbheten som förhållandet med Filippa går fram i, och enkelheten i sexet. Nu har jag förvisso aldrig haft sex med en tjej, men jag har aldrig tyckt att sex är så där enkelt. Överhuvudtaget. Och framför allt inte som femtonåring.

Det känns som att Annika Ruth Persson gör det lite enkelt för sig. Och visst har Jenny och Filippa problem, men själva homosexualiteten är rätt oproblematiserad. Och nu kanske det var vitsen, att skriva en bok där homo inte innebär problem utan också är lika okej. Men det är ju dessvärre inte den verklighet vi lever i.

Nej, jag tycker att Du och jag, Marie Curie känns tunn och platt på så vis. Den hade kunnat vara så mycket mer, som den inte är. Kanske utvecklas Perssons författarskap till något mer. Detta var trots allt hennes debut.

175 sidor
Utgivningsår: 2003

april 24, 2008 Posted by | Betyg 3, Ungdom, Vanlig roman | | Lämna en kommentar

Cirkusdirektörens dotter av Jostein Gaarder

På ett hotell i Italien gömmer sig Petter. Kanske inbillar han sig men han tror att det imperium han byggt upp under sitt liv är på väg att rämna, och att de som varit hans kunder under åren, nu ser det som en nödvändighet att röja honom ur vägen. Men han vet inte säkert. Därför gömmer han sig. Och skriver på sin självbiografi, som också fungerar som en livförsäkring.

Han har förvisso alltid varit noga med att dokumentera alla sina kontrakt och överenskommelser och det borde få vem som helst att inse att det inte hjälper med att ta livet av Petter men man vet aldrig med såna självupptagna och oberäkneliga varelser som författare.

Ända sedan barnsben har Petter lidit av sin sprudlande fantasi. Den har självklart varit till stort nöje också, och en tröst i ensamheten som hans fantasi påtvingade honom, eftersom han var alltför provocerande för att få några kamrater. Det var först när han blev äldre som han insåg värdet i sina samlade fantasier. Och det var också då som han insåg att det finns de som är i behov av fantasier och som kan tänka sig att betala för dem.

Där och då börjar Petters karriär som plotsäljare till skrivkrampsdrabbade författare. Eller till hungriga debutander med skrivklåda men utan något att säga. Han är noga med att hålla vattentäta skott och att inte låta någon ana att fler och fler av de böcker som utkommer i Norge grundar sig på hans historier. Han tänker sig att det är vattentätt. Det var det uppenbarligen inte. Annars skulle han inte sitta här på ett hotellrum någonstans i Italien och gömma sig.

Och jag tycker det är bra. På något underligt vis blir det också trovärdigt. Jostein Gaarder brister inte en enda gång i logiken hur det kunde bli så här. Jag förstår så väl att det kan finnas köpare till romanintriger och liknande, och jag förstår att köparna inte vill bli avslöjade. Det är liksom logiskt.
Samtidigt är också texten snygg. Den skapar en Petter-stämning som jag trivs i. Litterär och samtidigt enkel och fascinerande. Det är okomplicerad god litteratur.

Själva idén med att sälja romankoncept är också intressant. Det får mig att fundera på om det är så att det redan finns. Det kanske sitter en spindel någonstans och sprider sina fantasier. Eller är varje förläggare och redaktör på sätt och vis en spindel i sig? Tror att jag läste så sent som i förmiddags om en författare som uttalade sig att hans skrivande styrdes mycket av hans förläggare. Har författarna språket och förläggarna idéerna? Så är det så klart inte generellt, men tanken svindlar.

Jag tycker att Cirkusdirektörens dotter förtjänar mer än att glömmas bort. Den är riktigt bra. Och för oss som är intresserade av litteratur och förlagsbranschen skulle den kunna vara ett uppslag till debatt. Om nu någon vågar.

234 sidor
Utgivningsår: 2001
Originaltitel: Sirkusdirektørens datter
Översättning: Inge Knutsson

april 18, 2008 Posted by | Betyg 4, Vanlig roman | | Lämna en kommentar

Bitterfittan av Maria Sveland

Där sitter hon på planet på väg till tönt-Teneriffa. Hon lämnar man och barn hemma och bara flyr, för hon orkar inte mer, vet inte om hon vill mer, vill inte ha mer av det där livet som inte blev som hon tänkt sig. Livet som gör henne bitter. Till en bitterfitta hon inte vill vara.
De hade det ju så bra, hon och killen. Nog hade hon hört att det nog kan vara jämställt innan barnen, men ser blir det samma roller som det alltid varit. Inte vi, hade hon tänkt, men visst blev det så. Även de.

Men så kommer barnet. Han vill inte ha bröstet, han skriker. Sara får ångest över att inte kunna amma, och sen får hon en mjölkstockning som heter duga. Och då passar Johan på att dra till det där jobberbjudandet på annan ort som bara kommer en gång i livet och visst var det kanske inte så bra just nu men vad ska han göra?

Sara vet vad hon vill att han ska göra, men det blir inte så ändå. Och så gror bitterheten i ensamheten och vanmakten.

Nu sitter hon på Teneriffa och tittar på alla de olyckliga paren. Hon ser kvinnorna krypa och männen härska. Hon ser unga killar som flörtar med henne medan deras tjejer går med barnvagnarna ett tiotal meter före. Hon ser så mycket konstgjord andning och olycka. Och hon ser lite lycka också. Och den får henne att tänka att kanske kanske finns det lite lycka där för henne också. Men hon måste välja.

Omdöme: Jag var lite rädd innan jag började läsa den. Lite rädd för att jag skulle bli bitter jag också, eller åtminstone bli arg och skrika lite. Men jag blev faktiskt inte så påverkad alls. Även om jag så klart, höll jag på skriva, känner igen mig och andra runt omkring mig. Och jag blir arg över maktstrukturer och könsterrorbalans. Och samtidigt är det ju tyvärr inget nytt. Läst förut, vet sedan förut.

Men ändå så var det roande och trivsam läsning. Lagom upprörande och rent stilistiskt helt okej. Hänvisningarna till Jongs Rädd att flyga kunde jag personligen varit utan, men jag förstår om Maria Sveland ville ha med det som en fruktsam parallell, och det köper jag.

Jag tyckte om den. Och jag tyckte om slutet även om det kan ifrågasättas. Som enskild människa orkar man inte slåss och vara arg i varenda steg. Även om principen är fel. Man måste också våga hoppas igen. På att lyckan finns där även för en själv.

Läs Svelands Bitterfittan. Det tycker jag den är värd. Oavsett om du är man eller kvinna.

223 sidor
Utgivningsår: 2007

mars 13, 2008 Posted by | Betyg 3, Vanlig roman | | Lämna en kommentar

Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón

När Daniel är 11 år blir han invigd i faderns hemlighet, De bortglömda böckernas gravkammare – ett ställe där övergivna och glömda böcker från bibliotek, antikvariat och privatpersoners bokhyllor, får en sista fristad. Daniel får lova att aldrig berätta för någon annan om detta gigantiska bibliotek, och han ska välja sig en bok som ska vara hans egen skyddsling resten av livet. Han greppar på måfå och väljer Vindens skugga av Julián Carax. Trots att fadern driver antikvariat och Daniel hjälper honom på all ledig tid, så känner ingen av dem igen eller till denna Carax.

Daniel läser boken och blir trollbunden. Han måste få veta mer om bokens författare och han måste få läsa fler av hans verk. Fadern råder honom att vända sig till sin gode vän, och ordförande i antikvariatsamfundet, han vet säkert vem Carax var. Daniel vänder sig till faderns gode vän och får förutom ett förvånandsvärt högt bud på boken, även veta allt vännen vet om Carax. Vilket inte är mycket. Få och mystiska fakta om författaren, och sen det mest konstiga av allt, att hela Carax produktion är uppbränd av en mystisk person. Att man sett alla exemplar förlorade, tills Daniel dök upp med sin bok.

Vad Daniel också får lära känna under sitt möte med faderns vän, är hans underbara och blinda brorsdotter Clara. Hon är förvisso tio år äldre än Daniel men han blir genast förälskad i henne, och med boken Vindens skugga som lock och hållhake börjar han besöka henne och läsa högt för henne ur boken.

Men Daniel får också erfara att det inte bara är han, och faderns gode vän, som har intresse av boken. Det dröjer inte länge förrän han blir stoppad på gatan av en man med bortbränt ansikte, som propsar på att få köpa boken, till vilket pris som helst, och om han inte får köpa den så tänker han se till att komma över Daniels exemplar ändå.

Detta gör Daniel rädd men också beslutsam. Han inser att det är något mycket mystiskt med Julián Carax och han bestämmer sig för att försöka ta reda på vad det egentligen är.

Omdöme: Det började så bra och lovande och så blev det ingenting alls av det.
Berättelsen, alltså själva historien, är intressant och genomarbetad. Kanske för genomarbetad. Den är ju så komplex att Zafón inte förmår hålla sig till det berättarperspektiv han tänkt sig utan måste byta perspektiv för att kunna delge läsaren alla detaljer, och därmed för att kunna förstå hur historien hänger samman överhuvudtaget.

Okej, han byter perspektiv. Inget dåligt i det i sig, om han bara hade gjort det väl, men det gör han inte. I själva grundberättelsen håller Zafón ett perspektiv i tredje person, en berättare som vet vad Daniel vet och lite till. Sedan kommer kursiva avsnitt där berättaren återberättar vad gestalter i berättelsen berättar. Innehållet i dessa kursiva avsnitt beskriver dock situationer så ingående där den återberättande gestalten inte själv varit närvarande, att det är långt ifrån trovärdigt. Till och med vad gestalter gissat i situationer där återberättaren inte varit närvarande, kan berättaren uttala sig om.

Dessutom är språket och stilen densamma i såväl brödtext som kursiva avsnitt. Byter man person som berättar tycker jag att man som författare borde lägga lite energi på att få till en variation i uttryck och språk. Åtminstone tänka på vad som är troligt att sägs eller skrivs under uppsatta omständigheter. När man återberättar något eller skriver ett brev, har man inte samma språk och beskrivningar som brödtexten i en roman, eftersom man lägger tonvikten på andra saker. Man återberättar inte samtal i dialogform, inte heller i brev.

Han är inte konsekvent helt enkelt, eller för konsekvent eller hur man nu ska se det. Det saknas variation där variation borde funnits, och han följer inte det nya perspektiv som han sättet upp åt sig.

Och det här störde mig mycket. Det är rent slarv och visar på orutin och dåligt författarskap. Jag förstår inte hur den har kunnat få sånt genomslag och nästan få kultvärde. Det måste vara själva historien som fått folk att tappa huvudet, och det kan jag förstå. Om bara den varit berättad på ett bättre sätt.

Nej, läs verkligen något annat. Det finns bra mycket bättre 479 sidor att ägna sin tid åt.

479 sidor
Utgivningsår: 2001
Svensk utgivning: 2005
Originaltitel: La Sombra del Viento
Översättning: Yvonne Blank

februari 26, 2008 Posted by | Betyg 2, Vanlig roman | | Lämna en kommentar

Joy luck club av Amy Tan

När Joy luck club kom ut 1990 vill jag minnas att det fick rätt mycket uppmärksamhet. Nu, arton år senare, är det väl på tiden att också jag tar del av underverket.

Fyra olika kvinnor utvandrar från Kina. De har alla mycket olika bakgrund, men typsikt kinesiska. De flyttar till västerlandet och bosätter sig där. Men det amerikanska är konstigt och ovant och de kinesiska familjerna söker sig till varandra och bildar Joy luck club, en sammanslutning som träffas och äter traditionell kinesisk mat och spelar mah jong. Nu har en av de fyra kvinnorna gått bort och de bjuder in hennes dotter att ta moderns plats vid spelbordet. En inbjudan som förpliktigar och inte går att tacka nej till.

I två avsnitt vardera berättar de tre kvinnorna och den döda kvinnans dotter om livet i Kina och utvandringen därifrån. Och i två avsnitt vardera berättar döttrarna om sina liv och hur det är att ha en kinesisk bakgrund men ett amerikanskt liv. Hur svårt det är för mödrarna att förstå att det liv de lever är ett annat liv. Sina egna liv.

Mödrarnas berättelser är intressanta skildringar av kvinnans roll i Kina, i en tid som är svunnen, men ändå inte så avlägsen att den inte fortsätter att sätta spår. För det är det den gör i deras döttrars liv, och i deras barns liv i sin tur. Och det krockar. Det kinesiska sättet att tänka och det amerikanska. Ibland är det som att de inte kan samexistera alls, och att döttrarna måste välja vem de vill vara.

På så vis är döttrarnas berättelser också intressanta, eftersom de skildrar konflikten mellan ursprung och framtid. Svårigheten i att vara länken mellan dåtid och framtid, som blir så tydlig i de här fallen. Döttrarnas berättelser ger också mödrarnas liv en extra dimension, eftersom de ser på sina mödrar utifrån. Ser det som fortfarande gör ont, och det som borde göra ont.

Jag tyckte om Joy luck club av Amy Tan. Framför allt så var den intressant. Jag har inte råkat kinesiska livsöden tidigare och den amerikanska kontrasten gjorde det extra tydligt. Lite bildande tycker jag nästa att det är.

Mest berörde mig berättelsen om modern som lämnar sina två barn, och sedan aldrig nämner dem igen. Det kan tyckas grymt och kallt, men sanningen var en helt annan. Och det är det intressanta.

288 sidor
Utgivningsår: 1990
Originaltitel: The joy luck club
Översättning: Jan Järnebrand

februari 16, 2008 Posted by | Betyg 3, Vanlig roman | | Lämna en kommentar