Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist

Som alltid med böcker av John Ajvide Lindqvist så tror jag efter vad folk säger och på vad som står på baksidan av boken, att det ska vara så otäckt att jag knappt vågar börja läsa ens. Så ock denna gång. Därför var det bra att vi har Pappersväggar som läsecirkelsbok. Jag behöver tvingas till att läsa Ajvide, och sen är jag väldigt nöjd efteråt.

Detta är en novellsamling bestående av tio noveller av olika längd. Den allra kortaste som bara är på 5 sidor måste jag säga att jag knappt förstod alls. Den längsta novellen är på runt 100 sidor och är en fin avslutning på Hanteringen av odöda.

Allra bäst tyckte jag om novellerna Majken och Gräns. Jag har faktiskt kommit på mig själv flera gånger med att tänka på Gräns så här efteråt. Eller mest tänker jag på Tina som novellen handlar om. Hon är tullvaktare med ett osvikligt sinne för vem som tänker försöka föra in saker de inte får. Hon är så skicklig att proffssmugglarna försöker undvika hennes skift och därför har hon ett rullande oförutsägbart schema.

Så en dag kommer en man som hon vet har något att dölja, men hon kan inte sätta fingret på vad det är. Hon ber honom plocka upp sakerna i sin väska, och när hon inte hittar något blir hon tvungen att släppa honom. Men hon vet att han har något han vill dölja och hon kan inte sluta tänka på honom. Det var som att de två hade en kommunikation, som att de två hörde ihop. Så när han kommer nästa gång plockar hon in honom på nytt. Det hon upptäcker då förändrar hennes liv. Kanske inte på en gång men på sikt.

Det jag tror att jag föll för är tanken på att ha en övernaturlig gåva som man verkligen använder som en gåva. Som Tina gör, använder den i sitt yrkesliv, eller kanske snarare är gåvan grunden till hennes yrkesliv. Det gillar jag. Dessutom är berättelsen om Tina varm på något vis, fast det är å andra sidan det mesta av Ajvide.

Jag gillar som sagt också berättelsen om Dolly som kommer att träffa Majken, och det jag tycker om med den novellen är twisten på slutet, så det kan jag ju inte berätta så mycket mer om.

Annars håller novellerna en hög jämn kvalitet. Kanske tycker jag minst om By på höjden och den obegripliga Att få hålla om dig till musik. Jag gillar Evig/kärlek för att den tar upp ämnet att man ska passa sig för vad man önskar, men allra allra bäst, bättre än Majken och Gräns, tycker jag om Ajvide Lindqvists efterord. Han berättar lite mer omkring. Pratar till mig som att han vore människa och inte författare, och jag människa och inte läsare. Han förklarar och skrattar med mig. Jag bara älskade det efterordet, och jag hoppas att han fått höra av andra att det är bokens höjdpunkt, så att han fortsätter skriva sina underbara efterord.

Pappersväggar är absolut läsvärd, kanske att rekommendera som bredvidläsning eftersom mer än en novell om dagen kan bli lite mastigt. Men man bör absolut ha läst åtminstone Hanteringen av odöda innan man börjar med Pappersväggar.

Och ett prisbelönt omslag har den också.

392 sidor
Utgivningsår: 2006

Annonser

juni 14, 2008 Posted by | Betyg 3, Noveller, Skräck | | 1 kommentar

Reglerna av Sara Mannheimer


För att klara av livet sätter hon upp regler. Regler för hur hon ska leva livet och förhålla sig till det. Regler som håller ihop henne och begränsar henne. Regler som blir viktigare än livet självt.
Framför allt handlar reglerna om att göra rätt så att man är förberedd och redo, för det underbara som kan komma. Så att man kan skapa skapelsen levande. Vad det nu innebär.

Först tolkar jag reglerna hon sätter upp för sig, och det hon berättar om sitt liv, symboliskt. Och jag funderar över vad det är som ska skapas levande och komma skall. Jag försöker förstå hennes pyssel med äppelklyftorna och lindandet, de finrivna pumpafröna och ceremonierna kring ätandet. Tills jag förstår att det är bokstavligt menat. Äpplet är inte symboliskt, äpplet är det hon faktiskt äter. Reglerna är inte symboler för livet, reglerna är livet, styr livet. Livet.

Och jag läser, men liksom glider ovanpå texten. Fastnar aldrig riktigt. Hakar inte fast. Berörs inte så mycket men tycker ändå att jag förstår. Jag blir inte arg som vissa, men inte heller helt oberörd. Det är på något vis som en okänd värld för mig, en värld som jag har svårt att förstå och sätta mig in i. Reglerna blir för mig en guidebok till ett land jag aldrig besökt.

Är det då debbu-pretto? Det skulle det absolut kunna vara, men den blir inte det. Den höjer sig över och det handlar nog mest om innehållet ändå. Om att den litterära stilen håller och inte bara blir en litterär stil och koketterande. Den är som den är, för att den inte har något val.

Så jag tycker nog om den ändå. Fast inte jättemycket. Men tillräckligt. Och det kan handla om brist på identifikation, att jag inte förstår helt och fullt.

175 sidor
Utgivningsår: 2008

juni 11, 2008 Posted by | Betyg 3, Ovanlig roman | | Lämna en kommentar

Lonely planet av Elise Karlsson


Amanda är inte som andra. Amanda är lite blåst. Och blond med bröstförstoring. Så då gör hon sig lite extra blåst. Kanske är hon lite blåst på riktigt också.

Av någon anledning har Amanda bestämt sig för att åka ensam på charter. Men man kan ju inte åka ensam på charter så hon säger till pappa att hon åker med sin påhittade pojkvän Stig, till bästa vännen att hon åker med nån ny snubbe, till sin flickvän Eva som har en fru som heter Eva säger hon att hon åker med sin syster, systern tror att hon åker med en tjejkompis och Amandas ex Magda vet inte alls att hon åker.

När hon väl är där nere i värmen, söker hon sig, naivt och omdömeslöst till situationer där folk vill utnyttja hennes godtrogenhet och dumhet. Om det ska jag inte säga så mycket mer.

Däremot så känns det inte som på riktigt. Jag tror inte på Amanda. Det är som i Sex av Sara Villius. Jag väntar på att en annan person ska dyka upp och säga att ”det är jag som hittar på Amanda, för hon är liksom en pervers fantasi för mig”. Och kanske är Amanda en pervers fantasi för Elise, eller kanske till och med för Amanda själv.

Ja så är det nog. För det känns inte som på riktigt. Det är väldigt manierat liksom. Hela Amanda, det hon gör, det som händer och ända till språket. Pretto gjort pucko. Och poängen? En litterär utmaning kanske i att försöka visa Amandas livssmärtor när hon inte ens själv förstår att hon mår dåligt? I så fall går det fram. Men sen då?

Och språket sen. Meningar intelligent gjorda för att verka som en mindre smart människas språk. Men kanske med fel saker. Inte puckade ord, även om Amanda verkar ha, eller låtsas ha, stora brister i ordförrådet, utan snarare konstig meningsbyggnad som gör att jag rätt snart slutar läsa så noga. Det blir ju bara jobbigt att försöka förstå en syntax som är gjord för att vara fel. Så då bryr jag mig inte, och då försvinner ju hela poängen. Då hade hon kunnat skrivit mer normalt kan jag tycka.

Lite skojsig var den nog ändå. Men jag förstår inte riktigt vitsen. Inte Elise Karlssons debut men det känns som en prettodebbu, en redigt rejäl prettodebbu.

95 sidor
Utgivningsår: 2008

juni 3, 2008 Posted by | Betyg 3, Vanlig roman | | 2 kommentarer

This charming man av Marian Keyes

 

Sällan har jag sett fram emot en läsning så mycket som jag såg fram emot This charming man av Marian Keyes. Jag längtade ett helt halvår i förväg och sen kom den.

Och jag vet inte vad som hände. För höga förväntningar är aldrig bra men jag tror inte att det bara var det. Jag hade helt enkelt svårt att komma in i läsflytet. Den låg inte och lockade på mig när jag inte läste, utan jag klarade mig helt enkelt lika bra utan att läsa vidare och få veta hur det går. Det är väldigt ovanligt i relationen mellan Keyes och mig. Mycket ovanligt. Desto konstigare egentligen att jag tycker att den är rätt bra, när jag väl kom mig för att läsa vill säga.

Berättelsen handlar om fyra olika kvinnor och deras reaktioner och hur deras liv förändras när de får veta att Paddy de Courcy ska gifta sig. Paddy är en politisk stjärna på uppåtgående och mycket framgångsrik hos kvinnorna. Det har länge spekulerats kring vem som skulle fånga en sån guldklimp till karl.

De fyra kvinnorna är rätt olika men har alla en stark koppling till Paddy. Lola Daly tror sig vara hans flickvän ända tills hon får veta att han ska gifta sig, men inte med henne. Grace Gildee är journalist och får veta om Paddys förlovning på jobbet. Marnie är Graces syster och hade en flerårig stormig relation med Paddy när hon var ung. Alicia slutligen är Paddys fästmö som får veta genom ett pressmeddelande att hon tydligen ska gifta sig.

För att särskilja de fyra kvinnorna använders sig Keyes av olika typsnitt och olika språk. Särskilt Lolas språk är väldigt signifikant, medan de andra är mer lika varandra. Det är lite synd tycker jag, det hade kunnat utvecklats och blivit en utmaning för Keyes som författare och även känts mer fullföljt. Nu är Lola speciell och de andra lika. Som om ambitionen var hög men att förmågan inte räckte riktigt ända fram. Däremot så gillar jag idén, både med typsnitt och språk.

Och jag gillar faktiskt boken som helhet, men jag tror också att Keyes nu står lite vid ett vägskäl. Hon börjar komma in på, och inte väja för, tyngre ämnen som blir svårförenliga med den lättsamma självironi som hennes fiktiva personer tidigare kännetecknats av. Nu blir det tungt och bra, men inte särskilt roligt även om hon försöker. Och då är frågan vart hon vill gå. För snart skriver hon inte lättillgänglig chicklit längre utan något mer allvarligt.

Och jag undrar om det inte var det som bitvis gjorde det motigt för mig att komma vidare i boken. Jag drog mig ibland för att fortsätta läsa för jag visste att vi snart skulle byta person, och då skulle det bli smärtsamt igen. Men samtidigt skulle det ju inte bli så smärtsamt om det inte var bra! Jag tycker så här i efterhand om den och förstår inte varför jag inte läste fortare och mer. För det vet jag att den vinner på.

Så läs den absolut. Men var beredd och ge inte upp. Läs vidare och låt ingen annan bok komma mellan dig och Keyes förrän sista sidan är slukad. Då blir det nog bäst.

676 sidor
Utgivningsår: 2008

maj 29, 2008 Posted by | Betyg 3, Chicklit, Vanlig roman | | 3 kommentarer

Kärlekens arkitekt av Emilio Calderón

I kölvattnet efter den oförkänt uppskrivna Vindens skugga, kommer en hel drös romaner som sägs vara som den. Så även Kärlekens arkitekt. Men jag måste nog hålla med på tre punkter. För det första är författaren spansk, för det andra är huvudpersonen en olyckligt förälskad yngling, för det tredje är det något i språket och stilen som är densamma. Den viktigaste skillnaden återkommer jag däremot lite längre ner.

Handlingen utspelar sig i Italien under Spanska inbördeskriget och det efterföljande Andra världskriget. Huvudpersonen arkitektstudenten José Maria Hurtado befinner sig i Rom på stipendium när oroligheterna i hemlandet bryter ut och ett flertal spanska flyktingar kommer till Rom och tar sin tillflykt till Spanska akademien, där José Maria bor. Bland dessa finns den unga kvinnan Monste som han genast fattar tycke för.

En dag måste de avyttra något från akademien för att ha råd att handla mat och Montse som tillbringar mycket tid i biblioteket ombeds plocka fram några volymer hon tror kan vara lämpliga. Tillsammans med José Maria beger sig Montse till ett antikvariat. En av böckerna visar sig vara mycket värdefull och det är då som de för första gången kommer i kontakt med prins Junio Valerio Cima Vivarini.

Till José Marias förtret är det uppenbart att Montse snabbt förälskar sig i prinsen och att han tycks ha intresse för henne. Men snart blir de kontaktade av en organisation som vill att de ska spionera på prinsen. De påstår fruktansvärda saker om honom och Montse och José går med på arrangemanget. Men när José kommer till sitt första möte med sin kontakt, finner han honom mördad.

Det visar sig att boken de sålde till prinsen innehåller en av historiens få hänvisningar till en uråldrig karta som kallas Skaparens karta. Den sägs vara skapad av Gud själv och att den som får den i sin ägo kommer att i den se hur världen är uppbygd och därmed kunna skaffa sig kontroll över världen med hjälp av den. Något som självaste Hitler är mycket intresserad av.

Och där skulle det kunna bli otroligt och orealistiskt, men jag köper det hela, så till den milda grad att jag nästan går på snacket om Skaparens karta och vill kolla upp om det är sant. Det känns också som att jag lär mig något av romanen. Jag är pinsamt dåligt insatt i Spanska inbördeskriget, och även om jag kanske inte lärde mig så mycket här, så fick jag åtminstone lite mer inblick än jag haft tidigare. Jag tycker också att jag kan för lite om Italiens roll i andra världskriget och denna roman skildrar hur det var att leva i Rom under pågående världskrig. Intressant tycker jag, och lärorikt.

Dessutom är det en spännande spionroman med de inslag av kärlek, svek och dubbelspionage som självklart ska finnas. Men den var bra tycker jag, denna roman av Emilio Calderón. Långt bättre än Vindens skugga, och det är det som skiljer dem mest åt.
Jag rekommenderar absolut Kärlekens arkitekt. Kanske inte världens bästa roman, men god nog för att uppmärksammas och läsas är den absolut.

294 sidor
Utgivningsår: 2008
Originaltitel: El mapa del creador
Översättning: Maria Cederroth

maj 26, 2008 Posted by | Betyg 3, Vanlig roman | | Lämna en kommentar

Sex av Sara Villius

Det finns böcker som får mig att känna att det här är bra litteratur, o så bra, men jag hänger inte riktigt med och förstår allt. Att det känns som att något riktigt bra och fint svischar förbi så att det snuddar vid kinden. Men ändå förlorat.

Sen finns det böcker som känns bra men som jag inte förstår. Punkt. Till den kategorin av böcker hör Sex av Sara Villius.

Det börjar med att man får följa Myra, elvaårig tjej, som ser äldre ut än hon är. Hon ska åka till typ kolla men träffar istället en mycket äldre man som tar med henne på en tripp till Frankrike när hennes mamma tror att Myra hoppat på bussen till kollot. Myra och mannen gör vanliga saker, solar, badar, äter, sover. Att den äldre mannen gör andra saker med elvaåriga Myra antyds, men väldigt knappt. Däremot pratar han väldigt mycket om sex och sin sjukliga inställning till det.

Delarna om Myra känns på något konstigt vis aldrig obehagliga. Hade det kommit till deskriptiva sexskildringar hade jag nog backat. Nu är texten i boken oskyldig. Om det som sker mellan raderna är oskyldigt eller ej, är en annan fråga. Det är nästan lite fint, som att Myra är mannens räddning från den onda cirkel han är i.

Men sen bryts illusionen. Myra är tydligen bara påhittad av en kvinna, som eventuellt går till en terapeut och som kanske antagligen misshandlas av sin man. Man vet inte riktigt. Vad som tyvärr är tydligt är att hon hittat på Myra. Men varför? Och då tycker jag att det blir lite obehagligt. Varför hittar en vuxen kvinna på att en elvaåring åker till Frankrike med en mycket äldre man? Vad får hon ut av det? Det tycker jag är lite sjukare. Men kvinnan verkar å andra sidan långt ifrån frisk.

Sen kommer plötsligt chattkonversationer. Och jag fattar ingenting. Vem och varför? Är det kvinnan igen som låtsas vara Milly_femton_vårar fast egentligen 13? Man blir inte klok på det och ärligt talat bryr jag mig inte heller.

Men det gör mig lite ledsen för texten är bra. Sara Villius kan skriva. Men jag tycker nog att att bättre bindning av texten och lite mindre litterär komplexitet och lite mer klartext hade gynnat boken mycket. Nu blir det liksom konstigt för konstighetens skull, och komplicerat och otydligt som ett egenvärde. Som att det viktigaste inte är att texten blir bästa möjliga, utan att det blir så mycket pretto som möjligt. Och det förlorar den på.

Men den är långt ifrån oäven och väldigt snabbläst. Som en eftermiddag i solen.

135 sidor
Utgivningsår: 2008

maj 11, 2008 Posted by | Betyg 3, Ovanlig roman | | Lämna en kommentar

Nästa sak på min lista av Jill Smolinski

June är olycklig singel, 34 år gammal och arbetar som skribent. Nu låter skribent mycket coolare än vad det egentligen är för hon skriver broschyrer och torra informationstexter på en firma som främjar samåkning. Hon är en rätt oengagerad odriven person, som inte ids göra sitt bästa i något hänseende alls i sitt liv. Dessutom är hon rätt deprimerad nu. Nu efter att hon råkat köra ihjäl 24-åriga Marissa. Det var förstås en olycka, egentligen inte alls Junes fel, men det känns så. Särskilt när hon träffar Marissas familj.

Grejen är bara den att June har en sak som hon tog ur Marissas handväska efter olyckan. Det är en lista som Marissa skrev med 20 saker hon ville göra före sin 25-årsdag. Två saker hade hon klarat av: Att gå ner 40 kilo och Att ha på sig sexiga skor. Och när June stöter ihop med Marissas bror Troy råkar hon berätta om listan, och för att slippa ge honom den, hör hon sig själv säga att hon tänker fullfölja den själv, innan Marissa skulle fyllt 25.

Så det är bara att sätta igång. Det verkar onekligen svårt men vissa punkter är lätta och snabbt avklarade. Andra är svåra och kräver mycket förberedelse. Detta samtidigt som jobbet pockar på. Chefen Lizbeth är på henne som en muterad ond igel för att inte tala om högste chefen himself.

Och det är lite fascinerande, för det här är verkligen chicklit när den är som enklast. Jill Smolinski har tagit och prickat av listan punkt för punkt. Drygt 30 år gammal – bock. Lagom glammigt jobb inom media – bock. Olycklig av någon anledning – bock. Ingen pojkvän eller precis tagit slut – bock bock. Rätt snygg men rätt omedveten om det – bock. Intressant kille i närheten som man inte anar men som blir hennes kille i slutändan – bock.

Ändå har hon den där listgrejen som gör berättelsen lite unik. Listan ger boken ett budskap, att man kan förändras och att man kan göra saker om man bara ger sig tusan. Och själva boken stannar inte hos mig så mycket, men listan ligger och gnager. Vad skulle jag skriva på min lista? Skulle jag kunna bestämma mig och slutföra saker som jag vill slutföra? Skulle en lista kunna förändra mig?

Smolinski skriver bra och drivet. Det är som chicklit ska vara, även om jag måste erkänna att boken inte direkt skrek efter mig. Men det var enkel läsning som inte irriterade mig på det viset som Lisa Jewell oftast gör. Om jag behövde chicklit och skulle välja något ur högen, skulle jag gärna läsa en Smolinski till, däremot inte en Jewell. Fast helst skulle jag vilja ha en Keyes. Men det är en annan liga.

281 sidor
Utgivningsår: 2007
Originaltitel: The next thing on my list
Översättning: Cecilia Berglund

april 24, 2008 Posted by | Betyg 3, Chicklit | | Lämna en kommentar

Du och jag, Marie Curie av Annika Ruth Persson

Jenny är femton och spelar fotboll. Har äckligt förståndiga klängiga föräldrar som helst av allt vill att Jenny ska dricka lapsang med dem varje kväll. Som går in på Jennys rum utan att knacka och inte verkar vilja förstå att Jenny är en egen person och börjar bli vuxen.

Helt annorlunda hemma verkar tuffa Filippa i fotbollslaget ha det. Hennes morsa lägger sig inte i så mycket och jobbar ofta kväll så Filippa kan göra lite som hon vill om kvällarna.

Jenny tycker att Filippa är spännande och snygg och plötsligt besvara Filippa intresset på sitt tuffa sätt. Innan Jenny vet ordet av har de både kramat och hånglat lite. Och haft sex. Och Jenny känner att hon faller för Filippa, men Filippa verkar inte falla för någon. Hon fortsätter att vara så där coolt distanserad och liksom vuxen. Jenny känner sig inte alls vuxen. Inte på det där sättet i alla fall.

På sätt och vis är det väl bra med en ungdomsroman om lesbisk kärlek som inte problematiserar själva kärlekens art så mycket. Det är liksom inget konstigt att Jenny och Filippa som är två tjejer blir kära och ihop. Själva icke-problematiserandet är bra.

Men samtidigt så går allt väldigt fort och jag hinner inte med som läsare. Jag hinner inte förstå att Jenny är kär i Filippa. Jag fattar att hon tycker att Filippa är intressant, inte mer. Och jag hinner inte med när de snabbt hamnar i säng, och snabbt tillfredsstället varandra. Det känns verkligen inte realistiskt. Var är famlandet? Var är pinsamheten? Var är nervositeten?

Och då känns det som att det kanske inte är så bra ändå. Om jag som tonårig eventuellt lesbisk tjej läste den här boken skulle jag inte känna igen mig, i självklarheten som Jenny verkar känna, snabbheten som förhållandet med Filippa går fram i, och enkelheten i sexet. Nu har jag förvisso aldrig haft sex med en tjej, men jag har aldrig tyckt att sex är så där enkelt. Överhuvudtaget. Och framför allt inte som femtonåring.

Det känns som att Annika Ruth Persson gör det lite enkelt för sig. Och visst har Jenny och Filippa problem, men själva homosexualiteten är rätt oproblematiserad. Och nu kanske det var vitsen, att skriva en bok där homo inte innebär problem utan också är lika okej. Men det är ju dessvärre inte den verklighet vi lever i.

Nej, jag tycker att Du och jag, Marie Curie känns tunn och platt på så vis. Den hade kunnat vara så mycket mer, som den inte är. Kanske utvecklas Perssons författarskap till något mer. Detta var trots allt hennes debut.

175 sidor
Utgivningsår: 2003

april 24, 2008 Posted by | Betyg 3, Ungdom, Vanlig roman | | Lämna en kommentar

Mellan himmel och jord av Niccolò Ammaniti

Christiano är tretton år och bor ensam med sin pappa Rino. Mamman är död och Rino är en arbetslös suput med nazistiska sympatier, som har en alldeles egen strategi för sonens uppfostran. Kanske skulle den kunna kallas grym, men för Rino är det ett sätt att göra sonen så mentalt stark som Rino vet att han kommer behöva vara.

Christiano är allt för Rino och socialen är efter dem ständigt, och söker en anledning att sära dem åt och sätta Christiano i fosterhem. Och Christiano har inte heller han så många andra än pappan och pappans två vapendragare Quattro Formaggi och Danilo. En minst sagt dysfunktionell trio.

Alla tre har ont om pengar och särskilt Danilo vill komma över gärna mycket pengar eftersom han har intalat sig att hans exfru kommer tillbaka till honom då. Tillsammans planerar de vad de tycker är den perfekta stöten mot en bankomat. Den ska vara helt säker. Inga människor i närheten, ingen risk för onödigt våld, säkra pengar. Så säkert att de kommer att kunna göra samma stöt flera gånger mot olika bankomater.

Så kommer natten då stöten ska ske, och som av guds hand, är vädret det värsta tänkbara. En storm utan dess like sveper över Italien och dess invånare. Bra, tänker Danilo, då håller sig de flesta hemma, och de tre musketörerna tar sig på sina olika vis samman för att möta den natt som minst sagt kommer att förändra deras liv.

Omdöme: Länge länge förstod jag inte vad det var jag läste. Och det gör jag nog inte nu heller, efter att den sista sidan har vänts. Vad 17 var det här?

Fram till mitten av boken skulle jag kalla det en absurd och brokig berättelse om en underklassig Jönssonligan på rejäl dekis. Från mitten av boken, efter den stormiga natten, blir det en absurd, fruktansvärt hemsk och otrolig berättelse om en underklassens Jönssonligan på dekis, som dessutom löper totalt amok.

Vad var det här? Var det meningen att det skulle vara realism? Det känns inte som realism. Eller absurt och otroligt? Men då hade det gärna fått vara lite skojigt också, och det var det verkligen inte. Det var bara konstigt, obehagligt och berörande, och väldigt väldigt märkligt.

Och jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller inte. Det var inte svårt eller motsträvigt att fortsätta läsa. Språket kanske var onödigt grovt ibland men flöt samtidigt på och lockade framåt. Men jag vill inte påstå att den var litterär. Det var historien som var i fokus, inte språket.

Men ibland kändes den märkligt slarvigt skriven också. Eller hur tänkte författaren när han låter berättarrösten säga att Quattro Formaggi gör märkliga grimaser, när han är alldeles ensam och ingen ser honom. Vem är det som klassificerar grimaserna som märkliga?

Märklig är nog det jag kan säga om denna bok. Och vill du läsa något markant annorlunda, så varsågod. Den här boken kommer att passa syftet ”annorlunda” alldeles utmärkt.

477 sidor
Utgivningsår Sverige: 2008
Originaltitel: Come Dio Comanda
Översättning: Helena Monti
Författare: Niccolò Ammaniti

april 5, 2008 Posted by | Betyg 3, Ovanlig roman | | Lämna en kommentar

Djävulsstjärnan av Jo Nesbø

En ung kvinna hittas mördad i duschen. Hon saknar ett finger men har istället fått en stjärnformat diamant instoppad under ögonlocket. Polisen säger som brukligt är: Que? Och sätter igång sitt utredningarbete.

Problemet är bara att polisens bästa utredare Harry Hole är rejält på dekis. Han har supit konstant i en månad efter att hans misstankar och bevis mot kollegan Tom Waaler, att denne skulle vara inblandad i organiserad brottslighet och även i mordet på Holes rotekompis Ellen, inte fallit i god jord hos ledningen. Dessutom har Hole genom sitt supande sumpat sin stora kärlek, och därmed super han lite till.

Men nu behövs Harry i utredningen, men det är inte okomplicerat. För det första är han inte nykter, för det andra ska han jobba under Waaler. Och efter att småskakigt ha rest sig vinglar Hole in i utredningen och gör bort sig igen. Avskedet kommer som ett brev på posten.

Så försvinner än kvinna spårlöst, men hennes finger dyker upp i ett vadderat kuvert med posten. Och Hole bestämmer sig för att göra skillnad de där sista dagarna han har kvar som polis.

Omdöme: Under läsningens gång tyckte jag att det var en väl komponerad deckare. Okej då – återigen en försupen polis. Det originella kanske denna gång var att han var ordentligt försupen och jag köpte det på något konstigt vis.

Men vad jag först fastnade för var Jo Nesbøs taktik att följa en detalj detaljerat, till exempel ett vattenflöde på rymmen genom en huskropp, utan att berätta var det kom ifrån eller vart det slutligen hamnar. Det framkommer senare och det känns snyggt. Kanske inte helt ovanligt grepp men jag gillade det hos Nesbø.

Under läsningens gång var det mycket spännande. Sidospår som fick mig att fundera och spekulera och tro att jag hade koll. Nästan sträckläsning var det. Men sen när jag är klar med boken, nu efteråt, så kommer jag att fundera på de där sidospåren och undra var de tog vägen. Det knöts inte riktigt ihop och det gör att jag nu i efterhand inte riktigt kommer ihåg hur det hängde ihop. Jag kommer bättre ihåg mina egna slutsatser under läsningens gång.

Och sen en sak som kanske var si så där. Plötsligt, och antagligen som en berättarteknisk genväg, kommer en mördaren-bekänner-sekvens à la Poirot. En ”du kan ändå inte sätta dit mig så jag berättar allt” situation som jag tycker smakar lite unket. Bättre kunde han väl ändå? Inte var väl detta nödvändigt för att sy ihop det hela?

Nu blev det ju som det blev i och med att jag läst del 5 i serien först. Men nog tänker jag ge Jo Nesbø en chans till alltid. För så pjåkigt var det inte.

388 sidor
Utgivningsår: 2003
Originaltitel: Marekors
Översättning: Per Olaisen
Serie: Harry Hole del 5

mars 30, 2008 Posted by | Betyg 3, Deckare | | 1 kommentar