Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

Mig äger ingen av Åsa Linderborg

När Åsa är fyra år gammal får modern Tanja nog och lämnar Leif och Åsa i lägenheten i Västerås. Kvar är tystnaden, ensamheten och spriten. Och den enorma kärleken mellan far och dotter.

Och fadern gör så gott han kan, men det är mycket han inte förmår. Att hålla i pengar är inte hans starka sida, de läggs gärna på prydnadssaker och sprit, istället för på kläder och mat. Tiden läggs på arbete och sprit, istället för semestrar och rena sängkläder. Energin läggs på politiska diskussioner istället för regler för tandborstning och sömn.

Så Åsa lever jämte sin far i hans värld som är vind för våg. Inte borstar hon tänderna eller duschar, för det gör inte han. Hon är uppe sent på kvällarna och håller honom sällskap, eller varkar över honom när han sover rus. Hon blir lämnad utanför dagis i minusgrader långt innan andra familjer tänt lampan över frukostbordet och innan dagispersonalen kommit.

Och han måste väl. Han är ensam med Åsa och har ett heltidsarbete som härdarmästare på bruket. Han har det hela ansvaret både för sitt jobb och för Åsa. Men samtidigt inte. Det finns människor omkring som man kan tycka hade kunnat rycka in mer. Kanske fick de inte, kanske fick de aldrig se hur det var fatt. Men nog ryckte de in så det förslog ändå. Tvättade åt Leif och Åsa och mat fick de också regelbundet.

Jag tycker om Åsas skildring av sin far. Den är inte enkel, så som relationen till föräldrar sällan är. Men det är en skildring av en man som försöker och inte riktigt lyckas. En förälder som älskar sitt barn och visar det, men kanske på andra sätt än de gängse accepterade. Men barnet såg och kände kärleken, och återgäldade den.

Lite på samma sätt som Zweigbergk lyckas Åsa Linderborg hitta de små detaljerna som skapar igenkänning. Men när Zweigbergk gör det med beteende så gör Linderborg det med tingen. Hon beskriver sin far, sig själv, hemmet och omgivningen så att jag ser det framför mig. Det är inte en lampa vilken som helst, utan just en sån lampa, en sån porslinsfigur, ett sånt hus. Då blir det så nära och påtagligt. Som att titta på ting ur en något annan vinkel, de är helt klart möjliga att känna igen, men man ser dem lite från sidan.

Och den barndom som Linderborg beskriver känns nära. Den var i en lägenhet identisk med din, i porten bredvid, i en stad vilken som helst i Sverige. Den var i en tid då du kanske levde och växte upp, eller snart skulle komma att födas in i. Det är inte så länge sedan, och samtidigt en hel eon bort. Så mycket saker har hänt på dessa trettio år, att det ibland svindlar för mig, när jag läser om register över kommunister och rädsla för att sticka ut och bli sedd och klassad. När jag läser om den aktiva arbetarklass och klasskamp som nästan helt är historia nu. Eller som förvaltas av några få, längre ut på kanten än tidigare.

På så vis är boken lärorik. Den lär mig något om den tid då jag fanns men inte var medveten. Den förklara saker jag minns men inte förstod. Den ger mig hjälp med perspektivet. Och det är skönt att den inte är så mörk. Att det är en kärleksskrift som heller inte sticker under stol med det som inte är bra. Men det sätts inte i rubriken direkt utan man förstår det mellan raderna. För det är ingen anklagelseskrift utan ett in memoriam. Och det känns fint. Det är ett in memoriam som jag varmt rekommenderar.

294 sidor
Utgivningsår: 2007

Annonser

maj 6, 2008 - Posted by | Betyg 4, Självbiografiskt, Vanlig roman |

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: