Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

Mellan himmel och jord av Niccolò Ammaniti

Christiano är tretton år och bor ensam med sin pappa Rino. Mamman är död och Rino är en arbetslös suput med nazistiska sympatier, som har en alldeles egen strategi för sonens uppfostran. Kanske skulle den kunna kallas grym, men för Rino är det ett sätt att göra sonen så mentalt stark som Rino vet att han kommer behöva vara.

Christiano är allt för Rino och socialen är efter dem ständigt, och söker en anledning att sära dem åt och sätta Christiano i fosterhem. Och Christiano har inte heller han så många andra än pappan och pappans två vapendragare Quattro Formaggi och Danilo. En minst sagt dysfunktionell trio.

Alla tre har ont om pengar och särskilt Danilo vill komma över gärna mycket pengar eftersom han har intalat sig att hans exfru kommer tillbaka till honom då. Tillsammans planerar de vad de tycker är den perfekta stöten mot en bankomat. Den ska vara helt säker. Inga människor i närheten, ingen risk för onödigt våld, säkra pengar. Så säkert att de kommer att kunna göra samma stöt flera gånger mot olika bankomater.

Så kommer natten då stöten ska ske, och som av guds hand, är vädret det värsta tänkbara. En storm utan dess like sveper över Italien och dess invånare. Bra, tänker Danilo, då håller sig de flesta hemma, och de tre musketörerna tar sig på sina olika vis samman för att möta den natt som minst sagt kommer att förändra deras liv.

Omdöme: Länge länge förstod jag inte vad det var jag läste. Och det gör jag nog inte nu heller, efter att den sista sidan har vänts. Vad 17 var det här?

Fram till mitten av boken skulle jag kalla det en absurd och brokig berättelse om en underklassig Jönssonligan på rejäl dekis. Från mitten av boken, efter den stormiga natten, blir det en absurd, fruktansvärt hemsk och otrolig berättelse om en underklassens Jönssonligan på dekis, som dessutom löper totalt amok.

Vad var det här? Var det meningen att det skulle vara realism? Det känns inte som realism. Eller absurt och otroligt? Men då hade det gärna fått vara lite skojigt också, och det var det verkligen inte. Det var bara konstigt, obehagligt och berörande, och väldigt väldigt märkligt.

Och jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller inte. Det var inte svårt eller motsträvigt att fortsätta läsa. Språket kanske var onödigt grovt ibland men flöt samtidigt på och lockade framåt. Men jag vill inte påstå att den var litterär. Det var historien som var i fokus, inte språket.

Men ibland kändes den märkligt slarvigt skriven också. Eller hur tänkte författaren när han låter berättarrösten säga att Quattro Formaggi gör märkliga grimaser, när han är alldeles ensam och ingen ser honom. Vem är det som klassificerar grimaserna som märkliga?

Märklig är nog det jag kan säga om denna bok. Och vill du läsa något markant annorlunda, så varsågod. Den här boken kommer att passa syftet ”annorlunda” alldeles utmärkt.

477 sidor
Utgivningsår Sverige: 2008
Originaltitel: Come Dio Comanda
Översättning: Helena Monti
Författare: Niccolò Ammaniti

Annonser

april 5, 2008 - Posted by | Betyg 3, Ovanlig roman |

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: