Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

Myggor och tigrar av Maja Lundgren

Inte sticker hon huvudet i sanden direkt. Hon sticker det snarare upp i något mycket varmt och brännande hett. Eller så är det det som är sand för henne.

Hon börjar med att i cirka trettio sidor berätta om hur egen hon var som barn och tonåring, hur paranoid hon var och är. Hon ger exempel på situationer hon misstolkat. Och sedan sätter hon igång med berättelsen om hur illa behandlad hon blev av den manliga kultureliten på Aftonbladets kulturredaktion.

Kan jag tro henne? Kan jag låta bli att tro henne? Är det relevant om jag tror henne eller ej? Jag tror inte det, för det här är Majas berättelse ur Majas perspektiv, med Majas solglasögon på. Så jag tar på mig Majas solglasögon och tittar lite närmare.

Jag ser män som beter sig precis så svinigt och egoistiskt som män oftast gör. Utan att de vet om det, utan att det är något fel med det, utan att det ifrågasätts av dem själva eller andra.

Och jag ser en kvinna som de facto är paranoid. I hennes värld blir de manliga svinismerna bajs i hennes frukostgröt. Äckligt, fruktansvärt och personligt. Och snart svarar de på hennes tolkning och det blir äckligt, fruktansvärt och framför allt personligt.

Jag säger absolut inte att hon har fel, eller reagerar fel. Jag tycker att det är bra att någon ser och orkar skrika, för det är så många som inte gör det. Varken ser eller skriker.

Och jag tror att hon har rätt och delger sanningen. Den faktiskt sanningen. Om ord som sagts, händelser och gärningar. Däremot inte sagt att hon tolkar dem korrekt alla gånger. Men säkert ibland.

Och vi tittar på kultureliten på Aftonbladet och ser att de beter sig som maffioso.

Och sen tittar vi på maffiosos i Neapel och ser att det är grabbar av samma skrot och korn. Sen får vi veta ytterligare lite till om Neapels maffioso, och så ännu lite till. Och så till slut rätt mycket för mycket.

Men på det hela taget gick det lättare att läsa om Maja Lundgrens silade mygg och hoppande tigrar än jag trott. Och det var mindre vendetta och mer maffiosos. Och kanske till och med att det var så lite vendetta att jag undrar vad det var så mycket skrik om. Eller jag förstår förresten. Jag hade nog också skrikit. Men om jag säger det så här. Jag undrar varför man valde att ge ut den här boken när det inte var mer vendetta än så här. Var det verkligen berättigat att förstöra liv för det här lilla? Eller var man så rädda för att hon skulle gå med boken till någon annan och att det då hade blivit ”boken som Bonniers inte vågade ge ut”?

Jag tyckte det var intressant läsning. Nu är jag sugen på Pompeji. Jag vill veta om den verkligen var så bra. Augustpriset fick den, men det vet vi ju också att Augustpriset inte borgar för kvalitet utan är en försäljningsstrategi från bokhandlarnas sida. Man vill ha en bok som säljer helt enkelt. Men det kan också finnas kvalitet där, och det vill jag utröna.

509 sidor
Utgivningsår: 2007

Annonser

mars 26, 2008 - Posted by | Betyg 3, Ovanlig roman, Självbiografiskt |

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: