Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

Blanche och Marie av Per Olov Enquist

I en trälåda ligger Blanche hemma hos Marie. Hon är inte död, men lemlästad så långt det går utan att förlora livet. Hon saknar båda benen och ena armen. Hon har en hand kvar och det är den hon använder för att skriva sina tankar om livet som varit och livet som är. Och om kärleken. Det hon skrev var inte särskilt konsekvent eller tydligt. Snarare små känslofragment och utdrag ur samtal som kanske en gång ägt rum. Om ett liv som en gång var.

Blanche föddes under minst sagt utsatta förhållanden. Hennes mor var prostituerad så länge hon hade kropp därtill. Snart började hennes kunder få större lust till hennes minderåriga dotter istället. Och var det en flykt, eller var det verkligen sjukdom, men Blanche får anfall, så pass allvarliga att hon är en av de tusentals kvinnor som spärras in på Salpêtrière i Paris. Sinnessjukhuset för fattiga, vanmäktiga eller promiskuösa kvinnor. Snart blir hon den världsberömde neurologen Charcots favoritpatient. Hon blir föremål både för hans neurologiska studier och hans sexuella intresse. Han rör henne dock bara vid ett fåtal tillfälle under alla dessa år som de arbetar tillsammans, han som läkare och hon som patient. Och hon kommer under de år de tillbringar tillsammans att gå från att avsky honom till att älska honom lika innerligt tillbaka. En kärlek som hon inte tror sig ha råd att släppa fram. De ser varandra, de åtrår varandra men alltid på någon meters avstånd.

När Charcot dog blev Blanche plötsligt frisk och lämnade sjukhuset för att ta tjänst hos Marie Curie. Hon sliter med att förbereda det radioaktiva materialet för Maries experiment, och det lyser så vackert i mörkret, det radioaktiva, det hälsobringande tror man, men ack så dödliga. Det tar hennes ben, det tar hennes armar, det tar hennes liv.

Marie å andra sidan flyr för sitt. Hon har återigen tillåtit sig att älska. En upptagen man, en man av fransk börd, en man med en stark och svartsjuk hustru, en man som har folket bakom sig. När deras relation plötsligt blir offentlig, smutskastas hon i tidningarna, hennes forskning och nobelpris betyder ingenting. Hon är nu inget annat än en smutsig lysten invandrad kvinna som försökt splittra en hederlig fransk familj. Hon lämnar Blanche i lådan, tar barnen och flyr för sitt liv.

Omdöme: Enquist har språket i sin hand. Jag trollbands direkt av tonen och av språkets roströda färg. Och fascinerade mig, detta om radioaktiviteten och de föreställningar man hade och vad det fick för konsekvenser. Men sen blev det lite segt tycker jag. Man harvade på. Blanches liv och Maries liv. Och visst lite spännande och framförallt intressant lite här och var, men det var på något vis slutet som gjorde boken för mig. Slutet och början. Så tag en stund och läs detta smycke av Enquist, för det är absolut värt det. Om inte så för att det är ett stycke skönlitterär historia.

258 sidor

Utgivningsår: 2004

Annonser

maj 7, 2006 - Posted by | Betyg 3, Vanlig roman |

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: