Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

Jag smyger förbi en yxa av Beate Grimsrud

Lydia är tredje barnet i en syskonskara om sju barn. Det är 1970-tal och de bor i ett blått hus i en brant backe. De har det inte fett direkt. 9 barn i familjen och en pappa som oftast inte har något jobb och en mamma som måste ta hand om alla barnen och huset. De brukar gå till soptippen och leta efter fina saker. Ibland hittar men en hel låda med likadana skor i olika storlekar. Storasyster Rakel samlar udda porslin till när hon ska flytta hemifrån. Lydia samlar på allt möjligt. Det är inte så viktigt vad det är för något, bara det är något som är hennes eget.

Någon idyll är det knappast. Modern är lynnig och trött. Fadern stjäl maten från barnens tallrikar och tar med sig fel barn hem från dagis. Lydia själv kan knappt skilja på fantasi och verklighet. Men hon är bra på att sudda ut saker som är jobbiga. Oftast suddar hon ut far och mor eller fröken i skolan. Och hon är bra på att springa. Hon kan springa väldigt fort, och en dag tänker hon bli världens snabbaste sprinter

Omdöme: Skum bok. Riktigt skum bok. I korta stycken, liksom lösryckta får vi följa Lydias något förvirrade tankar och fantasier. Inte så ofta känns de maniska och psykiskt störda. Hela familjen är som ett kaos man är glad att man inte växte upp i. Och texten är suggestiv på så sätt att den känns väldigt sjuk. Det är osunt alltihop och jag känner som läsare en sorg över denna trasighet. Stackars barn, stackars familj. Hur kunde det bli så här? Och man undrar hur mycket som är självupplevt, om nu något är det. Och hur man skulle må som vuxen med en dylik uppväxt.

Berättarperspektivet är förvirrande. Oftast är det i tredje person med Lydia som fokusperson. Man får följa Lydias tankar och man vet det hon vet. Men ibland känns det inte riktigt logiskt. Som när Lydia fantiserar om vad hennes föräldrar är där de egentligen hör hemma och de gör saker som man inte tycker att en sjuåring, eller vad hon nu är, borde känna till. Då känns det inte riktigt logiskt. Ibland är berättarperspektivet i tredje person men skiftat till Lydias bror Anders, eller syster Rakel. Dessa gånger är få, men mycket förvirrande när de dyker upp. Man brukar inte få veta vad Anders och Rakel gör och tänker, men får plötsligt det. Och det känns inte riktigt bra. Och så plötsligt är berättarperspektivet i första person Lydia. Det är skumt, mycket skumt. Och jag förstår inte vad författaren eventuellt vill säga med detta. Har det överhuvudtaget någon poäng eller har hon bara inte tänkt sig riktigt för. Och om det nu hade en poäng så har den väl gått förlorad i och med att den uppenbarligen inte gått fram?

Vad ska jag säga? Ingen aning om detta är något jag skulle rekommendera. Det är skumt och annorlunda. Men läsvärt? Visst är du trött på mainstream läs detta, och du får dig en ordentlig dos av medicinen ”annorlunda”.

238 sidor
Utgivningsår: 1999

Annonser

september 11, 2005 - Posted by | Betyg 2, Ovanlig roman |

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: