Boktoka

En blogg om läsning – min läsning

Pianolärarinnan av Elfriede Jelinek

Erika Kohut är snart medelålders, bor med sin mor i en liten lägenhet och undervisar som pianolärarinna då hennes egen karriär helt obegripligt aldrig kommer igång riktigt. För Erika Kohut är, enligt hennes mor, en verklig talang. Hon borde sitta på de stora scenerna och få motta den tacksamma publikens jubel, istället sitter hon med sina elever och tragglar döda kompositörers verk. Erikas mor ser det som sin uppgift att ständigt passa på dottern så att hon inte ska hänfalla åt något världsligt som stjäl hennes fokus och energi från musiken. Farligt ur detta hänseende är vackra kläder, smycket och självklart män, så hon håller Erika hårt och räknar minuterna som hon är sen hem från arbetet.

Men den unge herr Klemmer ser mer i Erika än sin pianolärarinna. Han ser en oförlöst kvinna, någon som han gärna tar sig an att åtgärda. Erika är både lockad och skrämd av elevens uppvaktning. Hur ska hon som hållits så hårt hela sitt liv våga släppa allt och ge sig hän? Det är en ekvation som inte går ihop, men Erika har under sina många år i fångenskap funderat ut en lösning på detta, en lösning som ska både tillåta och hålla tillbaka, en lösning som ska göra så att hon fortfarande behåller kontrollen.

Omdöme: Att Jelinek fick Nobelpriser är inget jag förstår eller sanktionerar. Hennes berättelse är motbjudande och påtagligt manierat provocerande. Ja, kunde hon inte komma på något värre att skriva när hon ändå var igång? Men ibland kan ju texter vara motbjudande för att de är skickligt skrivna, men jag vill verkligen inte påstå att jag tycker att Jelinek har någon litterär kvalitet direkt. Språket är långt ifrån subtilt utan snarare skriker läsaren i öronen det hon vill förmedla. Du ska inte tro att du ska kunna komma undan, så hon skriker riktigt högt.

Så här en dryg månad efteråt är det dock intressant att se att jag ändå minns läsningen av denna bok som något säreget och stilbrytande. Något som faktiskt ändå fastnade i minnet. Å andra sidan kan man fråga sig om det var för att den var så bra, eller för att den var så konstig.

Lust att testa något konstigt och motbjudande så tycker jag absolut att du ska greppa Jelinek. Trevlig läsning.

252 sidor
Utgivningsår: 1983
Originaltitel: Die Klavierspielerin
Översättning: Margaretha Holmqvist

Annonser

maj 26, 2005 - Posted by | Betyg 2, Ovanlig roman |

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: