Reglerna av Sara Mannheimer

För att klara av livet sätter hon upp regler. Regler för hur hon ska leva livet och förhålla sig till det. Regler som håller ihop henne och begränsar henne. Regler som blir viktigare än livet självt.
Framför allt handlar reglerna om att göra rätt så att man är förberedd och redo, för det underbara som kan komma. Så att man kan skapa skapelsen levande. Vad det nu innebär.

Först tolkar jag reglerna hon sätter upp för sig, och det hon berättar om sitt liv, symboliskt. Och jag funderar över vad det är som ska skapas levande och komma skall. Jag försöker förstå hennes pyssel med äppelklyftorna och lindandet, de finrivna pumpafröna och ceremonierna kring ätandet. Tills jag förstår att det är bokstavligt menat. Äpplet är inte symboliskt, äpplet är det hon faktiskt äter. Reglerna är inte symboler för livet, reglerna är livet, styr livet. Livet.

Och jag läser, men liksom glider ovanpå texten. Fastnar aldrig riktigt. Hakar inte fast. Berörs inte så mycket men tycker ändå att jag förstår. Jag blir inte arg som vissa, men inte heller helt oberörd. Det är på något vis som en okänd värld för mig, en värld som jag har svårt att förstå och sätta mig in i. Reglerna blir för mig en guidebok till ett land jag aldrig besökt.

Är det då debbu-pretto? Det skulle det absolut kunna vara, men den blir inte det. Den höjer sig över och det handlar nog mest om innehållet ändå. Om att den litterära stilen håller och inte bara blir en litterär stil och koketterande. Den är som den är, för att den inte har något val.

Så jag tycker nog om den ändå. Fast inte jättemycket. Men tillräckligt. Och det kan handla om brist på identifikation, att jag inte förstår helt och fullt.

175 sidor
Utgivningsår: 2008