Boktoka

Luckor vill jag gärna försöka fylla igen, och i mitt läsande har Kajsa Ingemarsson länge varit en lucka. Ingen lucka att sträva efter att fylla, kanske vissa säger, men jag tycker ändå att en författare som säljer platina med sin pocket flera år i rad, borde jag ha läst. Åtminstone för att veta vad det är jag sen låter bli att läsa. Så ramlade Lyckans hjul in i min bokhylla och nu var det dags.

Berättelsen handlar om några hus i ett villaområde. Där bor Nina, ensamstående med tonårssonen boendes hemma. Hon har en frisersalong och går ut och dansar med barndomsväninnan på helgerna, för att fortsätta sökandet efter mannen med stort m.

På gatan bor också Miriam som lever med sin man, eller kanske rättare sagt för sin man. Hon går hemma och pysslar och fixar och han kommer hem och ber om en askkopp.

Den tredje personen heter Ellinor, en ung advokat, nyinflyttad som är hemma med sitt första barn. Ellinor förstår inte vad det är med henne. Hon skulle ju vara nöjd med att gå hemma med sonen medan maken satsar på karriären. Varför längtar hon bort? Varför är hon inte nöjd?

Så flyttar någon in i det fjärde huset, det som stått tomt ett tag. De tre grannarna spanar, undrar och funderar. Förfasar sig! Vad mycket folk det springer där, som stannar en timme bakom nedfällda persienner. Är det en bordell de fått till granne? När de väl får reda på vad den nya grannen egentligen pysslar med har det hänt saker i alla deras liv som gör att de faktiskt behöver just sin nya granne.

Utan att ha berättat för mycket så förstår du säkert vad det är för typ av bok: kvinnor i en inte helt tillfredsställande situation, blir tvungna att förändra och förändras. Och sen ett lyckligt slut. Och jag tycker faktiskt att Ingemarsson gör det helt okej. Det är enkelt, möjligen för enkelt, tema. Språket är funktionellt även om jag stör mig på vissa saker och tänker ”men Kajsa! Så kan du inte skriva!” Jag stör mig också en del på personerna och deras åsikter. Det är kort sagt lite väl enkelt och enkelspårigt. Men okej, ungefär så okej som jag förväntade mig.

Lata dagar i hängmattan är den perfekt för, om du tänkt dig något enkelt vill säga.

409 sidor
Utgivningsår: 2008

Tänkte att jag borde ha koll på de isländska deckarförfattarna och Yrsa Sigurđardóttir hade jag inte läst sedan tidigare. Den som gräver en grav är hennes andra bok om advokaten Þora. Den första heter Det tredje tecknet och den tredje boken i serien kommer i september och har titeln Aska.

I Den som gräver en grav har Þora en klient som driver ett hotell med specialinriktning mot andlighet och seanser. Hotellet är rätt nybyggt och nu får ägaren Jónas veta att det spökar där han byggt sitt hotell. Detta är synnerligen illa eftersom både personal och gäster ofta är känsliga för övernaturliga aktiviteter. Hade det varit ett vanligt hotell så hade det kanske inte spelat någon roll, men med dessa överkänsliga människor innebär det katastrof. Jónas vill att Þora ska klaga hos säljarna av fastigheten.

Þora ser direkt begränsningarna i möjligheten att klaga och få skadestånd eller sänkt köpeskilling. Däremot har hon inget emot att åka ut till hotellet över helgen för att prata med Jónas, och passa på att få lite lugn och ro för en gångs skull. Men väl där ute händer saker som gör att det knappast blir någon lugn och ro. Först dyker Þoras älskade upp från Tyskland, och sen blir hotellets anlitade arkitekt mördad.

Þora kan inte hålla tassarna borta. Varken från den älskade eller mordet.

Vad som lockade mig mest med Den som gräver en grav var intrigen, och det visar sig att det är just den som håller mig kvar boken igenom. Språket är okej, ingenting jag stör mig på men så är ju deckare ofta handlingsstyrda och inte språkstyrda. Däremot stör jag mig väldigt på Þora. Vad är det för en advokat? Hon gör så mycket självsvådliga och dumma saker att jag aldrig läst om en advokat som är så dum. Inte verkar hon få stryk av polisen för detta heller utan tvärtom ett tack i slutändan.

Detta minus var bokens största och nästan enda. Men ett så stort minus att betyget blir lägre och att jag sannolikt inte kommer att läsa någon mer bok av Sigurđardóttir. Det ska i så fall vara hård lästorka och bara ett fåtal titlar att välja på.

366 sidor
Utgivningsår Sverige: 2007
Originaltitel: Sér grefur gröf
Översättning: Ylva Hellerud

Läser i Svensk Bokhandels senaste nummer, som kom för några veckor sedan, om författare som känt sig negligerade och illa behandlade av sina förlag och då särskilt sina förläggare och redaktörer. De tycker att de inte blivit tillräckligt sedda, inte fått information om försäljningssiffror, kampanjer etc. De upplever det som att de är i en beroendeställning och nästan får finna sig i att bli dåligt behandlade.

Enligt SvB har SvBs journalist varit i kontakt med många många författare som vittnar om liknande scenarior, men som inte vill framträda, av rädsla för att det ska slå tillbaka på dem själva i framtiden. De som framträder med namn och bild har oftast gett ut sina böcker på eget förlag, efter att ha blivit besvikna på de etablerade förlagen.

Det var väldigt intressant att få höra dessa författares åsikter, men det hade även varit intressant att få höra förläggare och redaktörers syn på det hela, även om jag förstår att de inte på samma vis kan träda fram eftersom förläggaren är mer offentlig person och i sin yrkesroll, medan en författare på något vis oftast förblir privatperson och sig själv. Förläggaren kan helt enkelt inte på samma sätt ta bladet från munnen.

Jag säger inget om dessa specifika fall, jag står inte på någon sida. Jag är inte förläggare och knappt författare. Jag har alltså egentligen inte rätt att yttra mig, men jag tar mig friheten att fundera högt.

SvBs artikel fokuserar på att det inte är lätt att ha med förläggare att göra, men jag undrar över det motsatta. Hur enkelt är det egentligen att jobba med författare? Jag kan tänka mig att det är svårt som författare att ha distans till sin bok, att se bokens möjligheter och sammanhang. Och begränsningar. Boken är ens framfödda barn. Boken är en del av en själv.  Kritik kan nog vara nog så svårt att ta. Men ännu svårare kan det nog vara att ta in att ens verk inte är en av de böcker som förlaget pushar mest för på försäljningslistan. Att det är andras böcker som får mer marknadsföring, utrymme och uppmärksamhet. Det är nog väldigt lätt att bli besviken och också lätt att lägga skulden på andra. Det skulle åtminstone jag försöka göra om det var min bok, enklare och lättare än att bära skulden själv.

En vän sa till mig nyligen att “det är väl härligt att det fortfarande finns en bransch så full av idealister” och det är nog just det som det är. På alla nivåer i bokbranschen finns det utpräglade humanister som ska göra affärer. Oftast går det bra, ibland är det väldigt svårt att diskutera med en humanist som inte vill förstå vinstmarginaler och avtal. På samma vis kan jag tänka mig att det är med vissa författare. Man kämpar och kämpar med sin text, och med att få den antagen, och har sedan svårt att hänga med i det andra, den tuffa verkligheten där ören och kronor vänds, och styr över idealism och god litteratur.

Jag har också förstått att det lika gärna kan vara en förläggare som är idealist och som har svårt att se begränsningar för de verk de arbetar med. Men det var en parentes.

Att då som förläggare få vara den som grusar förhoppningar och bär skulden, hur lätt är det? Hur orkar man? Eller blir det enklare att hålla sig undan när författare hör av sig?

Frågan som även SvB ställer är hur man ska få till en jämlik och öppen dialog, så att inte författarna ska känna sig åsidosatta och hunsade. En juste förläggarkultur helt enkelt. Jag hoppas att det inte är en omöjlighet, men jag tror också att man är två om att dansa tango.

För någon vecka sedan bloggades det flitigt om Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo. Det gjorde mig nyfiken på en bok som jag antagligen inte hade fastnat för annars, och nu en vecka senare har jag läst den. Ovanligt spontant för att vara jag.

Boken handlar om en ung kinesiska som skickas till England av sina föräldrar för att lära sig engelska bättre. De hoppas därmed att hon ska komma tillbaka och med sin engelska hjälpa familjeföretaget att tjäna stora pengar i framtiden.

Hon landar i London och hon ser på det västerländska med sina kinesiska ögon och undrar vad det är som sker. Det är så mycket som är annorlunda. Snabbt träffar hon en man, och ett språkligt missförstånd gör att hon strax bor hemma hos honom. Även den västerländska kärleken är annorlunda.

Jag läste den på tre dagar. Den första dagen var trevlig, den andra dagen började jag tröttna och den tredje dagen var transportsträcka fram till slutet som plötsligt berörde. Konstigt.

Och jag irriterade mig på samma saker som många andra bloggar tar upp: naiviteten. Måste hon vara så naiv? Det är lite samma sak som i Lonely planet av Elise Karlsson. Puckad brud hamnar i farliga situationer utan att hon förstår det och kommer undan utan att ens ha blivit rädd. Men det blir jag som läsare. Och frustrerad.

Jag funderade också över om den här boken blir än mer träffande om man läser den som engelsman. Även om engelsk och svensk kultur inte skiljer sig så mycket från varandra, som västerländsk och kinesisk, så blir det ändå som att jag tittar utifrån på den engelska ur mitt svenska perspektiv tillsammans med huvudpersonens kinesiska perspektiv.

Intressant läsning var bitvis, och ett lite ovanligt grepp. Kanske hade det kunnat utvecklas mer. Kanske hade man helt kunnat strunta i avsnitten på kinesiska med en ”redaktörs översättning”. Ska det ge intryck av autenticitet? Inte ett dugg trovärdigt, bara irriterande.

Så: långt ifrån såld, men lite kul var det också.

287 sidor
Utgivningsår: 2007
Svenska utgåvan: 2008
Originaltitel: A concise chinese-english dictionary for lovers
Översättning: Ulla Danielsson

Laurie R. King tillhör det absoluta toppskiktet av mina favoritförfattare, om inte till och med position ett. Nu äntligen har jag kommit mig för med att läsa henne igen, jag tycker nämligen så mycket om Laurie att jag ständigt vill spara på hennes böcker för att veta att jag har en fin läsupplevelse framför mig. Men jag inser att det finns gränser. Till exempel när jag har fler böcker olästa av min favoritförfattaren än jag har lästa. Då är det dags att inte bara sukta och samla utan också att läsa.

A letter of Mary är den tredje boken om Mary Russel och Sherlock Holmes. En dag får de besök av en ytligt bekant, en kvinna de lärde känna i Palestina. Nu vill hon besöka dem och överlämna en gåva, som visar sig bestå av en vackert snidad italiensk ask och ett manuskript i form av en papyrusrulle. Kvinnan som är amatörforskare och arkeolog har visat manuskriptet för erkända experter och mötts av både förakt och skeptiska ”Det är inte möjligt”.

Nu vill hon lämna manuskriptet i Mary Russels vård. Hon må göra vad hon vill med det, bara hon tar hand om det. Mary läser texten som är på antik grekiska med armeniska inslag och gör en snabb översättning. Det är från någon som kallar sig Mariam och som säger sig vara en av Jesu apostlar. Brevet är till hennes syster i Magdala.

Kvinnan lämnar asken med manuskriptet och reser till London. Två dagar senare nås Russell och Sherlock av nyheten att kvinnan omkommit i en tragisk bilolycka. Men inte kan de lämna det därmed? Kan det verkligen ha varit en olycka, eller var det någon som önskade henne död?

Nu kanske det här låter som en dålig kopia av Da vinci koden. Det är det absolut inte. För det första kom A letter of Mary långt innan Da vinci koden. För det andra är A letter of Mary något helt annat och så mycket bättre.

En stor del av detta ”annat” och ”bättre” står språket för. Även om engelska inte är mitt modersmål och jag vanligtvis brukar tycka att jag sällan uppfattar litterära nyanser och språklig kvalitet så känns Kings språk klurigt, finurligt och mustigt. Hon är inte enkel, men samtidigt inte komplicerad. Hon tar liksom enkelheten ett snäpp upp, till en nivå som fortfarande är enkel, men med finess.

Den andra delen av konceptet är just Russell och Sherlock. Precis som de två tidigare böckerna i serien får A letter of Mary mig att känna att jag vet något om Sherlock som andra inte vet, andra som inte läst King. Och det tycker jag är intressant och imponerande, hur hon lyckas med att få en så uttjatad litterär gestalt att bli levande igen och trovärdig.

Jag tycker mycket om dessa böcker om Russell och Holmes. Så även om denna. Kanske lämnar intrigen något att önska men ärligt talat så är det inte hela världen, för resten är fantastiskt.

325 sidor
Serie: Russell 3

Jag läser gärna litteratur riktad mot ungdom, och jag läser gärna fantasy. Orkar du inte läsa en lång recension så kan jag säga direkt att läsa något mer av Dean Lorey gör jag däremot inte.

Berättelsen handlar om Charlie som är 13 år gammal och alltid har varit lite konstig, och hans föräldrar har knapp släppt ut honom heller. Konstiga mardrömmar har han också, och det händer ibland väldigt konstiga saker när han sover. En gång när han sover över hos några kompisar till exempel så hänger alla utom Charlie inlindade i kokonger i taket, när Charlie vaknar. Det är helt enkelt något som är mycket skumt.

Så en dag blir Charlie hämtad för att gå på Mardrömsakademien. Han har nämligen en förmåga att öppna portaler till andra världar och det är det han gör när han sover, och då släpper han in mardrömsdjur i den vanliga världen. Detta kan han inte fortsätta att göra ostört, eftersom hans förmåga är otroligt stark och kan bli farlig om han inte lär sig att kontrollera den. På skolan finns andra som precis som Charlie har denna förmåga, och kanske kan Charlie för första gången i sitt liv få riktiga vänner.

Låter det spännande? Välj en annan bok, det finns massor mycket bättre böcker som behandlar temat ensam pojke upptäcker att han inte är konstig utan unik och få massor med vänner. Klassiskt fantasy-tema så det är bara att vraka och välja.

För det första känns boken skriven av någon som tror att det är lätt att skriva för ungdom och därmed inte anstränger sig. Alls. Ingenting är trovärdigt och monstren och detaljer kring dem staplas på varandra utan att på något vis tillsammans skapa en värld som man kan tro på. Inga personer är trovärdiga och alla saknar djup. De är vad de säger och gör, inget mer. Knappt ens det.

För det andra ogillar jag skarpt böcker det traditionella könsroller helt uttalat stärks och används. Till exempel kängar en snäll och trivsam husmor, som alltså ska vara en moderlig och god gestalt, upp en pojke för att han ”slåss som en tjej”. Vår hjälte Charlie använder sig också av fula könsnedtryckande knep när han möter Brooks, en riktig pingla, för första gången. Klassiska manliga härskarstrategier.

För det tredje tycker jag att det är slarvigt när författaren skickar sina huvudpersoner till första lektionen i magi, för att sedan börja magilektionen med att säga att ”Det var alltid mörkt på magikerlektionerna”. Hur kunde de veta det när de var på sin första lektion? Slarvigt och ingen redaktör dessutom?

Sannerligen ett lågvattenmärke. Läs något annat.

297 sidor
Utgivningsår: 2007
Originaltitel: Nightmare academy
Översättning: Agneta Malmborg

Det är lustigt egentligen hur få böcker som motsvarar de förväntningar man ställer på dem. Kanske inte lika sällan vad gäller kvalitet, men kanske desto mer sällan när det kommer till stil, känsla och stämning i boken. Grå själar av Philippe Claudel är nog en av de få böcker som motsvarat mina förväntningar väl.

Vad jag förväntade mig och fick var en långsam och snårig berättelse, känslan lite dyig och grå, karaktärerna från en annan tid. Inte någon klassisk deckare precis, men inte heller någon vanlig roman. Men innan jag säger så mycket mer ska jag berätta om handlingen.

Det är 1937 och en landsortspolis ser tillbaka på 1917 och det som hände då. Första världskriget var i full blom och fronten låg bara någon kilometer från den ort där han bor och arbetar. De märker egentligen inte så mycket av kriget, förutom att vägarna ibland ockuperas av framdragande trupper, och att samma soldater sedan kommer tillbaka i mindre gott skick än när de skickades ut.

Men plötsligt händer något som berör den lilla orten så mycket mer. Krögarens 9-åriga dotter, med en uppenbar strålande skönhet framför sig, hittas död i vattnet i ån. Någon har uppenbarligen tagit livet av henne, men ortens domare och åklagare verkar föga intresserade av att ta reda på sanningen om hur det ligger till. Vittnen som träder fram hånas och nästan hotas till tystnad. Vår polis tiger och håller öronen öppna. Det finns saker som sägs men som ingen lyssnar till. Han lyssnar.

Jag tyckte om den. Kanske egentligen mest för att det var något annorlunda och för att det trots allt var en rätt mysig värld att kliva in i. Inte den vanliga. Och kanske beror det på att ingen av berättelsens två tider är nutid.

Däremot hade jag ibland svårt att hålla isär människorna. Jag tycker inte att det kan bero på att det är franska namn, för så ovan är jag inte vid franska. Kanske var det något i berättartekniken som brast lite.

Men på det hela tagen en god annorlunda liten bok som bryter mot mycket av det andra som finns att tillgå. Och den finns i pocket. Perfekt!

222 sidor
Utgivningsår original: 2003
Originaltitel: Les âmes grises
Översättning: Lisa Andersson Lindberg

Jag tänkte ta tag i den b-uppsats i litteraturvetenskap som jag skulle skrivit för ähum… 13 år sedan. Det skulle vara skönt att ha den ur världen tänkte jag, och särskilt som jag kom på ett ämne som intresserade mig mycket. Jag känner mig taggat helt enkelt. Men eftersom det var så länge sedan så behöver för det första mina kunskaper kring litteraturvetenskapliga teorier fräschas upp å det grövsta, för det andra har det kommit ny litteratur som jag både behöver ha och ta del av. Sagt och gjort. Dags att shoppa. Tyvärr kan jag inte köpa de två titlar det handlar om, genom mina ordinarie jobbkanaler, utan jag är förvisad till vanliga kanaler, precis som en vanlig dödlig. Jag kollar alltså internetboklådornas priser och finner, om det kan vara av intresse för andra bästa-pris-jagare:

De två titlarna är
Litteraturvetenskap 9789144023328
Litteraturhistoriens grundbegrepp 9789144042558

Adlibris: 386 kronor för de båda böckerna och man kan välja flera olika fraktalternativ där det billigaste kostar 0 kronor och det dyraste 19 kronor.

Bokus: 400 kronor för de båda böckerna plus frakt 19 kronor.

CDON: 418 kronor för böckerna och frakt 29 kronor.

Internetbokhandeln: 394 kronor för böckerna och 19 kronor frakt.

Lycknis: 340 kronor för böckerna och 0 kronor i frakt. Detta förutsätter att du är student eller medlem i Lycknis/Kraft & Kultur? Inte helt säker.

Ni förstår kanske vilket alternativ jag valde? Och jag ska ju studera till hösten så jag tycker inte att jag fuskar, dessutom är jag Kraft & Kulturkund på el så jag tycker det är okej.

Däremot har jag hört att det tidvis varit stora klagomål på Lycknis vad gäller leveranser och så. Men för en så pass mycket billigare leverans så är jag beredd att prova. Jag har inte bråttom heller.

Vad har ni för erfarenheter?

Jag har inte bokbloggat så länge, även om det kanske kan se ut så. Därför var jag inte mottagare för den massiva marknadsföringskampanj som Albert Bonniers bedrev mot just bokbloggare för att få maximal spridning på sin pseudonymförfattade Amberville. Jag har i efterhand förstått att det kom disktrasor och purjolökar med posten. Och purjolöken förresten tror jag är inskriven i romanen bara av den anledningen att man vill kunna skicka purjolök till bloggare. Genomtänkt, uttänkt, smart?

Jag bloggade inte då, så jag fick varken disktrasa eller purjo. Kanske hade jag inte fått det ändå, vem vet. Vad jag fick var ett besök av en säljare, som sa att det här blir stort, det här är bra. Det här kan bli hur stort som helst. Tror man på det? Njae… Jag köpte in lite försiktigt och tog hem läsexemplaret till boksamlingen.

När jag väl plockade fram det hade stormen kring Tim Davys eller vem det nu är, nästan rasat över. Jag läste Amberville och var såld, inte så mycket pga haussningen utanför för att jag tyckte att det var en väldigt bra bok. Jag gillar vad mjukdjurslandet ger berättelsen för möjligheter, och det sätt som författaren använder sig av dessa.

I oktober kommer Lanceheim. Uppföljaren och tronarvingen hoppas jag. Även den i mjukdjursland och jag längtar, längtar, längtar redan nu.

Kom till mamma!

Att läsa böcker som vänner rekommenderar är alltid lite läskigt. Att läsa böcker som vänner är involverade i, är snäppet värre. När jag fick Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? i min hand var det därför, om än mest med glädje, även med ett litet uns av rädsla som jag sedan började läsa den. Vad skulle jag säga om jag inte tyckte om den? Särskilt som alla andra i min omgivning fullkomligt avgudar Bjørn Sortlands lilla roman.

Inte hade jag behövt oroa mig för detta. Det är helt enkelt en poetisk liten pärla. Kanske skriker jag inte högt av glädje men den är fin, lågmäld och gripande.

Berättelsen handlar om Markus som träffar Ingrid på en fest. Hon är inte som andra tjejer han träffat, hon ser annorlunda ut och hon beter sig annorlunda. Hon är liksom undflyende på ett sätt som han inte förstår. Sen när han får veta börjar han förstå och då börjar han också att åtrå och längta.

Och jag funderar på Markus besatthet av Ingrid. Det är ju rätt vedertaget att det man inte kan få åtrår man ännu mer. Och Markus kan inte få Ingrid på det sätt som han vill. På så vis är Ingrid den ultimata personen att bli besatt av. Det är på något vis rätt säkert.

Så det här med ungdomsbok. Vad är egentligen en ungdomsbok? I det här fallet finns inte ett spår av det språk som annars brukar känneteckna ungdomsböcker. Och berättelsen handlar om en 19-åring. Eller berättigar etiketten ungdomsbok det korta formatet som hade kunnat ifrågasättas om den kallats vuxenroman?

Jag skulle kort och gott vilja kalla det en riktigt fin liten bok, och från X-publishings sida, ett strålande val till sin utgivning.

120 sidor
Utgivningsår: 2007
Utgivningsår Sverige: 2008
Originaltitel: Kva tåler så lite at det knuser om du seier namnet på det?
Översättning: Gunnar Ardelius